måndag 21 oktober 2013

Solen. Tack!

Snart har hela oktober gått och jag har ännu hållt "humöret" uppe. Jag säger bara: tack sommaren som varit och tack D-vitamintabletterna som jag stoppar i mig varje dag.

Tack!!!

Jag kan nästan (Fattar ni) Nästan längta efter Lucia och lussebullar!

Sen tvingar jag mig ut på prommis fyra dagar i veckan. Tvingar mig att se hur träden förändras. Och visst tusan är det vackert.





(idag ligger snön på backen, men tror denna bild är max 10 dagar gammalt)

Idag väntar ett race på sommardäck till förskolan. Är ärligt talat skitnervös.

Men när jag säger så brukar
min ridlärare kontra med: det kommer gå SKITbra.

Och 9 av 10 gånger har hon rätt.

Så. Jag får luta mig mot dessa ord idag helt enkelt.

Det kommer gå skitbra.

fredag 18 oktober 2013

I-landsproblem

Lördagar har blivit lite utav en städdag. Och NEJ NEJ NEJ vad jag inte vill att det ska ha blivit så.

Jag har ju haft en del problem med strukturen i, utanför och runt mitt huvud. Så i våras bestämde jag mig för att göra ett städschema, eller vänta, ett veckoschema där det stod vad som skulle göras osv.

Och ja, vi var två om det. Vi är inga strukturmänniskor någon av oss. Och det var skönt med lite ordning och reda ( även om det kändes löjligt att tvätta när det knappt fanns någon tvätt).

Well. Det blev semester, vi släppte schemat och ja, har inte kommit igång ännu.

Så. Nu. Lördagar. Städdagar. Det är precis som att helgen inte kan börja om det inte är städat. Och jag HÖR och LÄSER hur knäppt det låter.

Och idag är jag trött på detta och jag tänker skita i att städa. Vet inte hur ni andra hinner i veckorna, men här går vi om varandra och är för det mesta ensam förälder med barn och ja, kvällarna går åt till att laga mat, äta, leka och sova.

Och ja. Hästarna. Jag lägger väl en två-tre dagar i veckan på dessa fantastiska djur





så där försvinner ju en hel del sköta-hemmet-tid.

Och JA JA JA vi är två om hemmet. Men det vore väl inte riktigt rimligt att Emil ska sköta hemmet medan jag är och galopperar i skogen?

Och så läser jag om abortlagen i El Salvador där kvinnor åker i fängelse om de får missfall. Ja, ni läste rätt: Missfall. Och så tänker jag att mitt lördagsbekymmer är så fånigt att jag nästan skäms för att jag skriver ett blogginlägg om det.

Ja just ja. Det var ju två månader sen jag skrev sist. Och tror det har med fånigheten att göra,

Känslan av att skriva om saker som i det stora hela inte har någon betydelse.

Men ok. Nu är det gjort.

Så. Vill du ha lite perspektiv på tillvaron, googla abortlagen i El Salvador vetja istället för att dra fram skurhinken.







Posted using BlogPress from my iPhone

lördag 17 augusti 2013

Lördagsmos

Igår hittade jag en blogg som heter "För sån e jag". www.meekatt.com

Och då blev Marita glad i hjärtat! Det är en såndär blogg som inte enbart är byggd av cupcakes och fredagsmysbilder.

Den är lite mer vanlig. Som det är mest liksom. Spana in den vetja!

Och ja. Första arbetsveckans avklarad. De tre första dagarna var jag i koma mer eller mindre. Dessutom var PMSen fr.o.m. hell här. (mer om denna förbannade åkomma en annan gång)

Men i torsdags var jag på G igen och fredagen avslutades med rep i studion. Får en alltid på bättre humör.

Idag äre lördag och vi sitter i vanlig ordning sega och långsamma i soffan. Rapunzelfilmen är igång för 611e gången denna sommar. Men. Pascal är ju rätt söt. Och inte för att tala om Maximus!


Så jag står ut en gång till.





- Posted using BlogPress from my iPhone

onsdag 7 augusti 2013

Snart dags för arbete igen

Gomorron, Gomorron!

4 dagar kvar till arbetet börjar. Semestern som snart varat i 5 veckor är snart slut.

Känns overkligt. Det har gått så sjukt fort. Och det har varit så härligt att vara ledig. Min kropp behövde verkligen det, min hjärna likaså.

Första veckan var jag i gasen och grejade rätt mycket hemma. Men hann ändå med flera dopp.





Övriga veckor har varit fyllda av vänner, sol, målning, skön ensamhet, Castor, bromsar, mygg, kadaver som Basse släpat hem (värst var harpalten, då kräktes jag nästan), glass, blomfix, god mat och ett lätt sinne.




Men som sagt. På måndag drar det igång igen. Det jag måste påminna mig om är att sommaren och ljuset inte är slut bara för att arbetet börjar.

Jag är nämligen lite skraj för hur hösten och vintern ska bli. Den var inte sådär himla enkel förra året.

I år tänker jag dock ladda upp med D-vitamin i tid och eventuellt kommer en ljuslampa att införskaffas.

Bra ide.




Posted using BlogPress from my iPhone

torsdag 20 juni 2013

Ett djurrikt inlägg

Hoppsan.

Tog visst en liten paus.

Maj och början av Juni har dock varit översvämmade av jobb och massvis med soliga dagar. Mycket tid har som vanligt spenderats med hästarna.






Siri och Lussi.




Jag och Cindy tänkte olika.



Jag och Fjodor var mer överens.


När vi (kanske mest jag) inte hängt med hästar har vi levt stugliv och fixat en del hemma.

Just nu skriker min kropp efter semester. Rent fysiskt är den helt kaputt.

Jag har bubbat och burit ovanligt mycket de senaste veckorna då vi bland annat ordnat inline-hockeyturnering med jobbet och avverkat en skolavslutning för ca 120 nior då bl.a. Syster Sol var på plats.

Men. 2 veckor kvar. Sen vila.

Sen har det ju också kommit ett litet tillskott i stora familjen. Mila!





Pokki gillar inte henne. Men Jaja. Med tiden släpper det nog.

Tjohej!

Posted using BlogPress from my iPhone

fredag 3 maj 2013

Var stolt över det du lyckas med

"Barn gör som vuxna gör, inte som dom säger. "

Ja. Det är ju inte speciellt nytt. Det vet ju var och varannan människa i pedagogiska tider som dessa.

Men hur lätt är det då?

Med tanke på att så många av våra handlingar vi utför sker helt förbannat automatiskt, omedvetet, finns det ju rätt stor "risk" att man lyckas fördärva ungen både en och två gånger.

Till exempel:

"Dotter! Varför låter du så irriterad för?!! Det är så otrevligt! "

... Säger jag med förbannat irriterad ton.

"Lägg ifrån dig min telefon. Nu leker vi istället"

..... Och så ringer telefonen och så sitter jag fast en kvart.


Sen finns det ju såklart mycket värre varianter som:

"Men gumman då! Du duger precis som du är!"

.... Säger hen när hen mäter sitt midjefett.

Eller:

"Allt måste inte vara perfekt gumman, det duger ändå!"

..... Säger hen när hen skurar golvet för femte gången samma vecka.

Ja. Ni fattar galoppen.

Alla vi föräldrar kommer "förstöra" våra barn på det ena eller det andra sättet. Att tro något annat vore naivt.

Därför gäller det att vara jädrigt nöjd när vi lyckas göra ett endaste rätt.

Som att dra på sig en mössa för att inspirera sin egen dotter till att ha en.





Eller när man väljer bort att städa för att leka med ungen istället.

Eller något annat till synes trivialt.

Som att titta på världens tråkigaste barnprogram för att Dotter skriker:

"Mamma! Mamma! Dinosaurier!"

Och för att det var den enda tiden
man hade tillsammans den dagen.








Posted using BlogPress from my iPhone

lördag 27 april 2013

Vägra trängas i affärer





Även om Dotter är vansinnigt lycklig över sitt nya indiandiadem så lovar jag mig själv att aldrig mer åka och handla kläder och skor en lördagsmorgon i lönetider.

Tveksamt om jag över huvudtaget kommer ge mig ut igen.

Blir alltid lika förbannat slut efteråt.

Nä. Hua. Tacka vet jag storstövlar och surrande humlor.

Godnatt.







fredag 26 april 2013

Gråterskan

Det var väl få hästmänniskor som missade hej-då-festen för Ninja La Silla på Scandinavium i Göteborg igår.

Denna lilla superhäst som tillsammans med Roffe tagit både EM-guld och OS-silver. Denna lilla superhästen som både satt ridsporten på kartan och Sverige såklart!



Hursom. I morse när jag tog min sedvanliga morgonsurf så hittade jag rubriken:

"Scandinavium i tårar". 

Och då har Marita två val.
1. Titta på avtackningen och gråta, gråta, gråta
2. Skita i avtackningen och bespara mig lite tårar

Och jag vet att det inte finns något mellanting. Innerst inne. Men ändå får jag för mig att jag jo, jag tittar på avtackningen och LÅTER BLI ATT GRÅTA (alltså, det är inget fel med att gråta, det är bara det att jag är så förbannat känslig och gråter för allt som kan tänkas slå an mitt finska vemod. och ibland tröttnar jag på det).

Så det gjorde jag.

http://www.tidningenridsport.se/Tavling/Nyheter/2013/4/Scandinavium-i-tarar/


Men tårarna rann. Såklart. Jag var tvungen att snabbspola flera gånger för att det inte skulle bli för ledsamt.
 Värst var det när dom la på guldtäcket (men alltså seriöst, hur gammal är jag?).

Det är faktiskt lite intressant. Ni som känner mig vet att jag inte är speciellt intresserad av någon annan sport än ridning, men ändå. När det blir finaler och cuper och när många års slit skall upp till bevis så är tårarna där. När Carro Kluft var i farten grät jag mest hela tiden.



Det är någonting med den där sporten. Det är någonting med det där slitet. Alla år av träning, träning. Viljan.
Och så när dom lyckas så blir jag så jävla lycklig. Så jag gråter.

.........................................................................................................................................................

Igår kväll var jag däremot inte så lycklig. Och jag har endast mig själv att skylla. Jag klickade runt på youtube och hittade vidriga klipp på

rodeo-ritter. Organiserade såna i syfte att underhålla publik.

Och Fy fan. Jag orkar inte med denna värld.

Jag ids inte ens lägga upp filmerna här. Det är bara för vidrigt.

Och det är ytterst ovanligt att jag önskar andra människor olycka. Men. När människan plågar och driver djur till vansinne då finns det inga ord för mitt raseri.

Låt djuren vara! Punkt. Usch.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så. Idag ska jag försöka organisera mitt huvud lite. Göra några måsten. Göra några roliga saker. Och förhoppningsvis hinner jag med lite vila också.

Tjing på er.








onsdag 24 april 2013

Dressyrpass!

Har idag upplevt ett fantastiskt roligt dressyrpass.

Ni vet när exakt allt stämmer. Tempo, rytm, känsla, balans.

Ridskolehästen Collin stod till tjänst och var på sitt allra bästa humör.


Till en början var vi inte helt överens om ryggningarna. Inte riktigt i övergång galopp - trav heller, men hon är ju inte det lättaste stoet på jorden heller. Får ibland idéer som att slänga ut rumpan och studsa. Ganska lättstressad. Ideer. Men man får helt enkelt rida igenom idéerna och lura henne lite.

Och till sist flög tamejfan fram.

Så coolt!

Så nu tänker jag njuta av det här och försöka komma ihåg känslan till nästa pass.

Wiii!


Posted using BlogPress from my iPhone

söndag 21 april 2013

Vårskrikiga barn


Yey!

Solen har varit här och vi har rotat lite i trädgården i helgen. Dotter har lekt och lekt och lekt.

Och det finns nog inget bättre ljud än ljudet av barn. Vårskrikiga barn som lortar ner skorna och har skit under naglarna.

Vårskrikiga barn som ska göra allt. Nu! Mamma! Cykla! Gräva!

Jag har också hunnit med Castor två svängar. En äventyrlig sväng i blåsten igår. Och en mer organiserad vända på ridbanan idag. Han var lite klurig att få fram idag så jag var tvungen att gasa runt lite för att väcka honom, och antagligen mig själv också. Ibland hamnar vi liksom i något segt läge där det varken blir bu eller bä. Och då kan det ibland hjälpa att busa lite.

Sen fick jag den stora äran att trava av lillesyrran Curly också. En riktig mysfia med mycket energi.

Syskonen. Lika fast ändå så oerhört olika!



I övrigt är veckans ord: "Kärnfamiljsfika"

Klura på den ni.

fredag 19 april 2013

Våren har kommit! Speciellt till Facebook.

Våren är här! På riktigt alltså. Jag har sett det på Facebook.

Solen skiner in genom fönstren och pelargonerna har börjat knoppa och slå ut. Det knastrar så fint under skorna när man går på den snart varma asfalten. Äntligen är det tid för att flytta ut våra tunga vinterkroppar ut i solen. Kanske med en kopp kaffe, eller med en bok.

Men då.

" Vårstädningen avklarad. Check!"

"Klockan är inte mer än 07:35 och jag har redan hunnit promenera i vårsolen och hunnit svabba av kökgsolvet"

"Helgen spenderades med snabeldraken och bra musik. Nu är det vårfint"

Och inte att förglömma.

"Tack bästaste Pialotta för tipset om hur man putsar fönstrena på bästa sätt". 

Åh. Alltså. Stryp mig! Låt mig vara. Låt oss vanliga dödliga människor få slippa den här vår-psykosen. Visst. Jag älskar också våren. Ljuset. Värmen. Tussilagorna. Leran på hästarna. Busiga hästarna. Marsgalna katten.

Men allt det där andra.

Alltså. Jobbar inte ni? Hur många timmar har ni på dygnet? Hur orkar ni egentligen?

Jag vet att jag blir vansinnig på dom här statusarna för att jag själv känner någon slags jävla press över att prestera fram ett vårhärligt hem. För att jag är uppfostrad sådan.

Men är det inte sånt vi ska bryta? Hur roligt var det när våra mammor slet en vecka med vårstädningen? Julstädningen? Höststädningen? Vem lekte med oss då? Ska vi verkligen gå i samma fälla?

Fine. Det kanske inte är något problem för er som skriver det här. Ni hinner och orkar säkert allt ändå.... Vara en glad glad glad mamma med hur mycket tid som helst. (ligga och gråta gråta gråta sig till sömns)

Ja, och nej. Ni behöver inte anpassa era statusar efter en liten skit som mig. Men.

Kan vi bara inte gemensamt försöka att inte leva som en kvinna på femtiotalet. Snälla?

Det blev ju inget bra. Alla slet ju ihjäl sig. Barnen blev försummade. (ja. jag generaliserar. men det blir enklare så).



Så. Okej.

Här är klockan 08:23 och jag har inte svabbat eller promenerat. Om en timme tänker jag dra på mig ridkläderna och åka till stallet och lorta ner mig. Sen när jag kommer hem måste jag nog duscha och äta.

Sen jädrar blir det trädgård som gäller.

Eventuellt måste vi nog också dammsuga idag. Man måste ju det ibland. Men roligt och härligt är det inte.
Och jag tänker definitivt inte elda på vår-städ-psykosen med glada tillrop.

Tjo!


Hoppla!

Fredagkväll. Ligger i soffan och varvar ner till lite hästhoppning från 2002 med bland annat Malin och Flippan.

Jag fattar allvarligt inte hur dom vågar. Dessa hinder! Och det ser ju så sjukt smidigt ut. Roffes Pialotta är ju en gasell för bövelen.

En annan trasslade sig ju över 60 cm i onsdags och hade hjärtat utanpå skyddsvästen. Bella skötte sig även om hon på något vis hoppar i slow motion, men jag var harig och osäker.

Men med hjälp av pepp från halva ridskolan och tränare så kom jag över till sist. Det var ju liksom egentligen inte höjden som spökade, snarare övningen.

Studs! Min skräckövning. Bommar på marken. Ni fattar ju. Hästen kan ju snubbla. Rulla på dom. Vi går omkull. Åh. Dessa tankar.

Och är det någon gång jag flygit av i mitt liv så är det just i studsen.
Flera gånger.

Men. Jag klarade det. Rätt kul också.

I helgen väntar Castor, trädgård och date med två Lindor och deras barn. Ser fram emot!

Just nu måste jag ge den här pärlan lite kärlek. Det pips och gnälls.




torsdag 18 april 2013

Skrattar inombords

Första morgonen på evigheter utan stress. Sitter i soffan och tittar på Håkan Hellström (gammal kärlek som dock har svalnat. ) medan Dotter pärlar sitt 578e halsband detta år.

Men det är bra. Hon har det där pysseltålamodet jag aldrig haft. Kör på bara!





Har varit på väg och lägga ner bloggen ett antal gånger sen sist. Har liksom inte hittat något att skriva om. Varit osäker. Upptagen.

Men. Den är kvar. Jag med.

Ett bra tidsfördriv egentligen. Behöver ju inte vara så jävla bra hela tiden.

Jag tror också att en av dom vidrigaste vintrarna är på väg att lämna mig. Det är skönt. Bra. Fint.

Nu behövs något annat. Något nytt att prata om. Skriva om. Tänka på.

I lördags kikade vi på Herr Betnér här i Hofors. Jag är rätt skeptisk till Stand Up. Alltså, jag har svårt att skratta på beställning. När vi tittar på komedier (ja. Då ska man väl skratta?) härhemma brukar Emil fråga:

"Skrattar du inombords nu?".

Alltså jag vet inte. Men i lördags skrattade jag utombords. Högt. Sen blev jag lite förbannad också, fast ändå förtjust. Jag har lite svårt med skämt om döden. Döden är helig, och i mitt liv ju ett svårt kapitel. Men. Ändå.

Betnér har ju en mycket bitter och arg framtoning. Och det passade mig ypperligt i lördags då jag också var bitter efter att ha fått vänta på maten i 80 minuter på icke namngiven restaurang. Hallå. Blodsockerfall!!! Har ni hört talas om det?

Nä. Tydligen inte.

Idag väntar ett kvällspass på jobbet. Blir fint det.

Avslutar med en bild på det förtjusande vårvädret.




Posted using BlogPress from my iPhone

lördag 16 mars 2013

Återhämtning

Tog oss till Valbo för att spana in kaninerna för Dotters skull. Men tänka sig. Det började bulta i mitt hjärta också. Vilka sötnosar. Hopp hopp!

Men. Jag vet. Det funkar inte. Vi har två bestar härhemma som mer än gärna skulle sätta tänderna i dom små söta hopparna.

Först ut skulle nog Basse vara.



Sen, om det skulle finnas något kvar skulle nog inte Pokkin vara sen att vara med och leka.




Så. Nä.

Hopparna får vara kvar i Valbo.

Efter vi spanat in hopparna fick jag för mig att vi skulle till Ikea. Big mistake. Big.

Jag hann knappt uppför rulltrappan innan hjärtat började slå. Inte på något mysigt sätt som hos kaninerna. Utan våldsamt. Panikartat.

Men det var bara att bita ihop. Tvinga oss igenom horden av konsumenterna.

Det kommer ju fantastiska fotografier nästa vecka och fotoramar behövs.

Och tomatplantorna ska planteras om. Wiii!

Så medan hjärtat härjade och Dotter satt i vagnen och hojtade efter glass så for jag likt en missil genom massan. Typ stängde av varenda intryck så gott det gick och siktade på mål.

Funkade, men det kostade. Nu ligger jag utslagen i soffan och hämtar mig.

Och tusan. Om man en gång typ varit in i väggen är det liksom som att den är närmre, hela tiden. Minsta felsteg så tar energin slut.

Så nu är det vila och vila som gäller resten av helgen. Bara göra sånt som ger.

Först ut blir tomatplantorna. Tänk att dom där små liven ger så mycket.





Var rädd om er. Våren är snart här.

Posted using BlogPress from my iPhone

lördag 2 mars 2013

Stugliv

Sitter i stugan på den lilla ön och inväntar stormen som enligt beräkningar ska dra in i kväll.




Det är något alldeles speciellt över stugliv. Kanske speciellt på vintern, när strumpor och vantar ska torkas. När elden måste brinna för att vi inte ska frysa. När man måste smälta snö för att kunna diska (jo, vi har släpat med vatten, men det lär ju ta slut).

Det är liksom på riktigt. Visst. Både smartphones och surfplatta är med, men allt det andra är mer riktigt.

Nu liksom. När solen går ner blir isen och snön alldeles blå. Vinden piskar och tallkvistar flyger.
Det är inget hittepå eller fixat i något fotoprogram.







Hursom. Veckorna som gått sen sist har varit långa och lite tomma. Innehållslösa.

Så nu lyssnar jag på min pratartant och fyller mina dagar med mening. Trotsar känslan och lyssnar på viljan istället.

Som ett litet experiment bara.

Känslor är inget att lita på. Inte för mig i alla fall just nu.

Så: Hej Viljan! Nu ska jag lära känna dig!

Och idag tog du mig till stugan. Tack!

Posted using BlogPress from my iPhone

lördag 16 februari 2013

Inom fyra väggar

Mörbultad efter gårdagens hurtbestyr. Skotta. Pulsa. Galoppera. Balansera.

Idag är det dock söndag. Vilodagen. Ska dock ta tag i ett måste:

Tvätten. Det finns inga rena kläder. Eller jo, men det är bara underställ och långfillingar. Omaka strumpor.

Men det går ju fort. Sen hoppas jag på is i någon form.

Jag vet inte men is är härligt. Stora öppna ytor! Luft!

Det är väldigt sällan jag har ångest när jag är utomhus. I skogen. Trädgården. Stallet. Sjön. Det är som att allting släpper då. Det är lättare att andas och vara.

Det är inom de fyra väggarna som det drar igång när det väl gör det. Jag blir stressad av allt som "ska göras". Jag ser ogjorda saker. Damm. Smuts. Räkningar. Omaka strumpor. Ogjorda telefonsamtal.

Ute finns inget sånt.

Men. Så går det ju inte heller att leva. Vissa saker måste göras.

Men. Jag prioriterar hellre en dag i skogen än i tvättstugan.

Jag är nog helt enkelt ingen hemmapysslare.

Vad skönt att få säga det. Jag Marita Söderström är ingen hemmapysslare. Jag gillar inte att inreda. Att städa. Att baka. Att fixa. Att tapetsera. Att piffa.

Däremot blir jag glad när Emil kommer hem med piff och tavlor och fix.
Han är bättre på det.




Så. Nu är det slutskrivet.

Dotter kallar. Det ska ritas. Just nu är det blommor som gäller.






Glad söndag på er.

Hurtlördag

Lördagen startades med snöpulsning och uppskottning av skridskobana i stugan. Mysigt som attan, men det var ju inte 10 cm direkt, utan mer åt 60 cm blötsnö - hållet.

Dotter stod även på skrillor för första gången. I hela 10 minuter. Bra gjort. I min skridsko var det ett musbo. Gosigt? Nja. Mindre.det kanske säger något om hur kul jag tycker att skridskoåkning är..

Efter stugtrippen som tog en del på krafterna så drog jag till fina Castor. Vi och Sara och Curly tog en tur mot Vinges och hittade ett finfint galoppspår! Det var helt jävla underbart!!!

I övrigt var Castor pigg och lite tittig vilket resulterade att jag också blev tittig. Men vi kom överens ändå.

Önskar jag kunde plocka bort min hjärna vid vissa situationer. Eller åtminstone stänga ner den. Tror Castor skulle uppskatta det.

Men framförallt jag.

Nu. Soffa. Godis. Duga.




- Posted using BlogPress from my iPhone

fredag 15 februari 2013

Illamåendet är nog bara lite magkatarr

Den misstänkta graviditeten visade sig troligtvis vara magkatarr.


Det hade ju också på sätt och vis varit lite skumt om det var en bebbe i magen på grund av diverse orsaker.

Men symptomen desamma. Illamående. Uppsvälldhet. Obotlig tröttma. Blek och grinig och gråtig. I typ två veckor.

Samtidigt som jag visste att oddsen för en bebbe i magen var minimala, så kunde jag inte släppa tanken. Det var så likt.

Men. Gravtest lika med ett streck är lika med noll bebis.

Så nu är det behandling av magkatarr som gäller. Det vill säga: bort med kaffe! Bort med energidryck! Bort med syrliga saker och bort med stress.

Fast. Jag är inte speciellt stressad nu, det är rätt lugnt. Men kanske att tankarna dundrar iväg ibland..

Är jag besviken över gravtestets resultat? Nja. Njä. En bebis hade varit välkommet, men jag kan också tänka mig att vänta ett tag till.

Så nu till fredagsmysmoffet blire novalucol och te. Kanske någon suris. Typ två.



- Posted using BlogPress from my iPhone

torsdag 14 februari 2013

Lampenius lilla utspel läggs åt sidan

Jo. Just ja, jag skulle ju kommentera Lampenius inlägg http://kurera.se/linda-lampenius/2013/02/11/en-familjepolitik-som-gor-barnen-psykiskt-sjuka/ igen när jag hittat orden. Nu tror jag att jag hittat dom:

Hihi! 

Jag väljer faktiskt att skratta. Det är för overkligt och orealistiskt det hon skriver så jag kan verkligen inte ta något av det på allvar.

Det väl vilken amatör som helst att anknytningsprocessen inte är BUNDEN till modern. Barn kan knyta an till vilken vuxen som helst. Mammor dör. Mammor försvinner. Mammor ligger utslagna på soffan. Och om INGEN annan tar över föräldraansvaret så kommer barnet att lida JA, men det finns ju hur många situationer som helst där mamman inte för förmögen att ta hand om sitt barn, men där andra vuxna (kvinna eller man) tagit över rollen som trygg vuxen och som barnet knutit an till.

Jag citerar
"I anknytningssammanhang spelar varken kön eller biologiskt släktskap någon roll. Vi är alla rustade för att ta emot ett litet barn.

Barnet har också förmågan att knyta an till fler än en, men inte hur många som helst. Man brukar prata om att det finns ett behov av ”specifik” anknytning – det utvecklas ju inga djupa relationer om vårdaren ständigt byts ut.

Utöver föräldrar är det vanligt att det också uppstår anknytningsrelationer till syskon och far- och morföräldrar, liksom till barnflickor och förskolepedagoger. 
Nästan alla har förmåga till anknytning, men förmågan kan se olika ut, vara olika stark och också vara olika känslig för påfrestningar. /Jenny Klefbom, leg. psykolog, hämtat från www.psykologoguiden.se

Så. Näpp.

På soptippen med hennes lilla utspel.

I övrigt är det snart vår!! Fattar ni!!! VÅÅÅÅÅÅÅÅR!!!







Hopplektion

Hoppning stod på schemat igår och lilla Fjodor tog mig tryggt över hindren.

Jag fick dock inte till den där rätta känslan. Han var seg och lite framtung och " hängde " i bettet trots att vi flyttade om tyglarna. Han var väl inte på humör helt enkelt. Och jag var också seg. Slarvade lite.. Dessutom gjorde det svinont i min svank i exakt varje språng. Antagligen sviter från helgens övningar.

Jag tycker överlag att jag har lite svårt att hitta "känslan" på någon annan än Castor just nu.

Jag kanske har blivit lite bortskämd... Fast å andra sidan sliter jag som ett djur på han med, men där kommer belöningarna så fort.

Hursom.

Igår köpte jag mina första läderridstövlar någonsin! Så fina och mjuka. Sitter som ett smäck!

Trodde inte det var möjligt att hitta ett par. Dom jag hittills provat har varit för långa eller för vida i skaften, för smala över foten. Men nu står som här älsklingarna i min källare.

Tack Emma!




- Posted using BlogPress from my iPhone

onsdag 13 februari 2013

Ökar självmord på grund av att "alla barn förväntas bete sig som pojkar?"

Den här artikeln hittade min Emil idag. Han varnade mig innan jag skulle läsa. Och ja, jag försöker verkligen formulera mig. Men jag har tappat fattningen. 

http://kurera.se/linda-lampenius/2013/02/11/en-familjepolitik-som-gor-barnen-psykiskt-sjuka/


Jag citerar: 

"Självmord, suicidförsök, depression och konsumtion av psykofarmaka har bland unga kvinnor ökat med upp till 400 procent under de senaste tio åren. (Kanske det hänger ihop med att alla barn förväntas bete sig som pojkar?) "

Jag är i sånt chocktillstånd att jag inte ens vet jag vad jag ska säga för något. 

Jag får återkomma när jag hittat orden. 





VABruari är här

VABruari är här. Eller FEBERuari om man så vill.

Jag måste ändå säga att denna vintersäsong varit snällare mot oss än förra. Då gick det i ett. Magsjuka. Flunsan. Magsjuka. Flunsan.

Vi kanske klarar oss bättre denna gång.

En sak var ändå bra med förra årets farsoter. Jag får inte stresspåslag längre när det ska Vabbas. Jag känner inte längre att jag "sviker" mitt jobb och mina ungdomar.

Det är som det är och min dotter går faktiskt före precis allt annat.

Så. Idag pysslar och ritar och vilar vi. Blir nog en film eller två också. Vi har ju Netflix! Saknar dock en hel del filmer där.. Som Lejonkungen till exempel.

Så tat lugnt alla ni som VABar idag. Ta en kopp kaffe och njut av din lilla krassling.




- Posted using BlogPress from my iPhone

måndag 11 februari 2013

Jag microtränar

Fick precis lära mig att jag microtränar. Jo det heter så.

Microtränar.

Det innebär att man vardagsmotionerar. Typ promenerar. Cyklar. Tar trappan istället för hissen-grejen nu vet.

Coolt va? Marita the microtränaren. Vet inte om man måste ha speciella skor för det dock ( det är ju rätt hett med dojor har jag hört om man tränar på riktigt alltså).

En vän på fejan la ut Coltings ( någon träningssnubbe) blogginlägg om den ohälsosamma hälsan.

Colting kritiserar bland annat "strong is the new skinny" -uttrycket som härjar runt.

Ja precis. Förut skulle vi vara smala. Typ döda. Idag ska vi vara starka och "biff". Eller, var det muskliga under huden? Äh. Fattar inte det där.

Hursom. Smal är ute. Det ska vara muskler och proteinshakes och ägg och gymkort.

Please. Det är ju bara ett nytt ideal. För många ett ouppnåeligt. Vad är syftet med att träna som en atlet när man ändå inte ska tävla?

Jag gick igenom smalidealet själv. Blev skitsmal och sjuk. I flera år.

Därför är jag oerhört glad att jag idag bara microtränar.

Det är bra så.

Och jag tror fler därute egentligen bara vill microträna, men de dras med i idealet och kör slut på sig själva. Känner sig misslyckade.

Sen finns ju ni som gillar det. "Biff"-grejen. Och det är ju ok, såklart! Men låt oss andra vara. Se inte ner på mig för att jag tar en bulle en tisdag eller "bara" promenerar 2 eller 4 eller 0 dagar i veckan.

Hursom. Alla gör som dom vill. Men låt inte idealet ta över och styra din hjärna.

Blir inte nå bra då. Jag lovar.

Det kan duga bra med en promenad i solskenet.




- Posted using BlogPress from my iPhone

söndag 10 februari 2013

Glitter tack. Någon?

Söndagkväll.

Den sedvanliga söndagskvällsrastlösheten är här och jag skulle nog behöva sticka ut och rida eller kasta höbalar eller nåt för att gå ner i varv.

Alltså. Jag är trött, men rastlös. Den tråkigaste kombinationen.

Har inte gjort något vettigt idag heller. Bara malt omkring som en zombie. Dotter har också blivit sjuk. Emil har jobbat hela dagen, och drog rätt snart efter han kom hem.

Ge och ta. Ta och ge.

Han tar spelkväll ikväll och jag tar hästmorgon i morgon bitti.

Och sen. Vad exakt ser jag fram emot just nu? Det är för mycket vardag igen. Gråmos. Så bara för att skärp ihop mig måste jag nog göra en lista. Få struktur. En se-fram-emot-lista helt enkelt.

Så. Vad ses det fram emot? Jo.

1. Hästvärme i morgonbitti
2. Utmaning på onsdag - hoppning
3. Ledig helg ihop nästa helg.
3. Dotters simskola startar vecka 10. Konkret aktivitet.
4. Kompisar ska få barn. Snart!
5. Den 31 mars (wattatusan. är inte det lite väl sent?) blir det sommartid.
6. I april blir det påsk och då brukar det vara soligt.
7. I maj åker vi till Island.
8. Semester i juli.

Alltså. Det här håller inte! Jag måste ha in mer vardags-se-fram-emot-grejer! Sån här enkla grejer som jag kan fixa helst nu.

Hm.

Dricka kaffe? Läsa en bok? Äta godis? Sova?

Nä. Jag vet inte. Vad gör ni andra för att få vardagen liite mer glittrig?

Ge mig era bästa tips. tack. godnatt.









Nattskräck


Två nätter i rad har Dotter vaknat och varit superledsen. Rädd. Otröstlig. Mardrömmar trodde vi.

Men inatt blev vi fundersamma. Hon var vaken, fast ändå inte. Hon skrek och var okontaktbar. Hon var stel. Spänd. Grät.
Såg rädd ut.

Men helt i sin egen värld.

Det var hemskt. Jag var nära att ringa 112. Jag trodde hon hade något krampanfall.

Plötsligt fick Emil kontakt med henne. Hon sa att hon inte hade ont, men att hon var rädd. Sen
" försvann" hon igen.

Men hon grät inte längre. Vi bar in henne till oss och sen somnade hon. Lugnt och stilla.

Efter vi själva lugnat ner oss så dök ordet "Nattskräck" upp i våra huvuden.

Ett tillstånd som i första hand drabbar barn i förskoleålderna. Symptomen är:

"Vaknar" ca 2 h efter insomning och skriker, gråter, beter sig rädda, kan slåss, vandra omkring

De är okontaktbara

De är i något slags drömlikt tillstånd

På morgonen när de vaknar, minns de i regel inget.

Vad detta beror på vet jag inte, men det sägs att det kan bero på mycket intryck under dagen... Vet ej om det stämmer.

En kompis till mig brukade vakna på natten av att hennes dotter stod vid sängkanten och bara stirrade. Sen började hon skrika.

Som i en skräckfilm.

Någon fler som har erfarenhet av detta?

Vad tusan gör man mer än håller om och håller om och försöker få kontakt?





- Posted using BlogPress from my iPhone

lördag 9 februari 2013

Underbart ridpass!

Wihi!

Idag har jag jobbat markarbete och skuttat över minkryss på Castor.

Och jag är superstolt!

Han kan ju allt. Är otroligt välriden och vet precis vad som ska göras, bara man ger rätt hjälper. Jag var lite pirrig, han är ju liksom inte en liten ridskolehäst ( inget ont om dom alls, jag har många favoriter på ridskolan), det är bara lite annorlunda.

Han har stort steg och är både känslig och lite seg ibland. Har humör och stark vilja. Han är inte så liten heller.

Men när man gör rätt är han en dröm! På riktigt!

Han var så fin i galoppen så jag kunde typ släppa tyglarna och han gick i form ändå.

Underbar känsla.

Sara hjälpte mig med galoppfattningarna också. Mycket sitter i min sits. Min vänstra axel och höft typ.

Och ja. Till sist kunde jag typ tänka " vänster galopp" och så var vi igång.

Detta kommer jag leva på aplänge.




Finis!



Posted using BlogPress from my iPhone

fredag 8 februari 2013

Nöja sig

Efter en riktigt lång och seg dag med många skittankar sitter jag i soffan med min fina familj och duger.

Jag är ju skitbra faktiskt. På riktigt.

Och jag behöver inte vara bäst. Det går bra ändå.

Jag gör väl så jädra gott jag kan.

Och dä duger ju.

Och jag tänker tillåta mig själv att vara trött och PMSig i helgen.

Jag tänker inte feja och skura mer än nödvändigt.
Jag tänker inte oja mig över skitiga fönster.

Jag tänker rida och tanka värme från min familj.

Jag tänker nöja mig med mitt.

Tjing!






- Posted using BlogPress from my iPhone

onsdag 6 februari 2013

Den dagen min dotter blir kallad för slyna kommer jag vända upp och ner på den här världen. Det lovar jag er.

Min 3,5 år unga Dotter ligger i soffan och försöker somna samtidigt som det strömmar ord ur TV:n som: 

HORA. SLYNA. PISSLUDER.

Jag pratar såklart om Uppdrag Gransknings reportage om "Män som näthatar kvinnor". 

Än så länge så vet hon inte vad ett endaste av dessa ord betyder. Hon har nog inte ens hört dom. Men om några år. Kanske sex, fem, fyra, sju, vad vet jag! så kommer hon veta. Hon kanske inte kommer förstå dess innebörd, men hon kommer matas med dom. Dom kommer liksom finnas där runtomkring henne som en liten svärm av elaka bin som lämnar små stick och svidande sår, som med åren kanske växer sig större och till sist blir liksom en del av kroppen. En del av henne. Hennes vardag. 

En normalitet. 

En fullständigt vidrig normalitet. 

"Det är ju bara ord". Hur många gånger ska vi behöva diskutera detta? Ord är makt! Ord är pilar! De har en riktning! De tolkas!  Vi identifierar oss själva och andra och vår omgivning med ord. Vi bestämmer och rangordnar. Värderar och drar slutsatser. Ibland medvetet, ibland omedvetet. 

"Om jag hade mött henne i verkligheten, sett hur hon sett ut och så" (kille ur programmet som svärtat ner Julia på HM:s sida angående Tupactröjorn; 

Ja, vaddå? Vad menar du? Hade DET spelat någon roll? Hade du inte hatat om hon var "vacker" ? 

HM hade plockat bort 3000 kommentarer på deras sida som rörde sig om hot mot Julia. 2000 kommentarer fick stå kvar. I 1 månad. 

Hur tänkte dom? 

Så kallat Näthat är ju intet nytt. Jag vet inte ens om jag gillar ordet. Men kanske det är bra för att just nu lägga extra mycket fokus på det offentliga rum som fullkomligt kokar av hat och mobbing. 

Men för mig handlar det om människosyn i största allmänhet. 

Jag är SÅ GLAD för att Facebook inte fanns när jag var tonåring. Jag blir mörkrädd när jag hör vilka intriger som utspelar sig där. Hur ni fina, unga människor beter er mot varandra. Hänger ut varandra. Snackar skit. Svärtar ner. 

SLUTA! FÖR BÖVELEN! 

Och att kvinnor inte ens kan utöva sitt yrke utan att bli mordhotade är ju bara för mycket. Jag orkar liksom knappt med det. 


Och kom inte och säg att det inte handlar om kön. Det är ju helt uppenbart. Den manlige regissören till uppsättningen av SCUM-manifestet fick INGA mordhot, medan Andrea Edwards fick utstå kränkningar och hot utan stopp. 

Hur många män har blivit hotade med att få sina bröst stekta? 
Hur många män har blivit hotade med att bli våldtagna? 

Alltså för att de utövat sin yrkesroll? 

Detta sexualiserande. "Ja, jag blev kanske lite het på gröten. Man är väl man, svårt att hantera Han därnere...muuuhahahha). 

Fy. Det finns inga ursäkter. Aldrig. Någonsin.

Det här är tyvärr en neverending-story. 

Och jag kan lova er. Att den dag min Dotter blir utsatt för något dylikt så kommer jag vända upp och ner på den här världen. 

På riktigt alltså. 














 

tisdag 5 februari 2013

Sömnbesvär. Igen.

Sömnen krånglar lite igen.

Så fort jag släcker lampan börjar myrkrypningarna i benen. Tankarna maler på och jag hinner gå igenom halva livet samt släppa ut Pokkin femtio gånger på nattkiss innan jag somnar.

Sen kommer Dotter.

Ikväll har jag medvetet inte gått och lagt mig " i tid", har kollat på film och dragit ut på sänggåendet i hopp om att bli aptrött.

För jag är trött. Penicillinet och infektionen gör mig seg. Det är februari och jag längtar till våren.

På dagarna känns det som att jag skulle kunna somna precis var som helst.

Men inte på natten inte. Då blir jag pigg och rastlös.

Det är precis som att jag blir pigg när alla måsten och krav försvinner. Hjärnan blir liksom normal igen.

På dagarna förväntas jag ge och göra saker för andra.

Jag gillar visserligen det, men kanske jag varit lite på spänn ett tag.

Hursom. Nu tänker jag sova. Jag tar nog lite hjälp av någon lugnande röst.

Avslappningsappar är the shit.

Godnatt.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Utmaning inför framtiden!

Jag minns så väl när TV-spelandet intog familjen Söderströms hus.

Året var någonstans 87-88 (det kan väl stämma va?) och vi hade varit i Gävle och tittat när Brorsan spelat match. Efter matchen hade pappa lovat att vi skulle åka iväg och handla den där gråa lilla burken.

Nintendot.



Jag anar att det var ett stort steg för mina föräldrar som varken hade telefon, TV eller bil när de var små.

En spelburk! Små gubbar som hoppade på en skärm och som skulle göra som vi sa. Nintendot tog plats i vårt hem och vi spelade framförallt Ice Climber, Duck Hunt, Zelda och Supermario.

Brorsan och hans polare hade första parkett bokad, men det hände även att jag fick spela. Och jag tyckte verkligen om det! Mina favoritspel vad Zelda och Castlevania. Jag och en kompis kunde sitta en hel helg och spela. Men vi var förstås tvungna att gå ut emellanåt. Det var mamma alltid hård på.

Och det var bra.

För några år sedan lärde sig min mamma att sms:a. Nu finns det till och med en dator i deras hem. Hon kan både Skypa och läsa Arbetarbladet på nätet.

Nu sitter jag här själv med teknik som jag aldrig kunnat drömma om när jag försökte rädda sessan Zelda.

Och min Dotter är mitt i det. Och hon är lika fascinerad som jag var då. Skillnaden nu är att hon är 3,5 år.

3,5 år. Jag var åtminstone dubbelt så gammal.

När jag var 3,5 år så gosade jag nog mest med mina hästar och lekte med Barbie (jo. ja. jag vet. men det var så.).

Och jag är lite kluven. Jag märker ju hur fantastiskt teknik-smart min Dotter är, precis som många andra små barn. Det tar ungefär 1 sekund för henne att lära sig hur man flyttar någon gubbe på spelsajten på SVT. Hon vet hur man öppnar dörrar till stora slott. Hur man lägger pussel. Hur man ritar. Hon är expert på min Iphone. Hon ritar i Paint. Hon fotar, filmar och grejar.

Och skulle hon få välja skulle hon nog kunna sitta en timme eller två eller tre och flippra med datorer och telefoner.

På förskolan och i skolan är datorn och internet ett pedagogiskt redskap. 3 och 4 åringar får Ipads i julklapp. Egna iphones.

Och jag vill också att min Dotter ska hänga med i utvecklingen. Jag vill också att hon ska ha möjligheter.
Få ta del av teknikens möjligheter. Jag är ju själv helt begaistrad i min nya stjärnapp! Jag vet hur fängslande det är. Världen blir ju så nära!

Men jag  tycker vi kan ta det i en långsam takt. Dotter älskar också att rita, åka pulka, rida, lägga vanligt pussel, leka häst, bada och så vidare. Balansen finns. Och den måste bibehållas.

För hennes skull. För vår skull.

Och där någonstans tror jag att framtidens utmaning blir. Att som förälder se till att vi erbjuder våra barn saker från olika världar.

Jag tror det är bra.

Hur tänker ni? 


måndag 4 februari 2013

Greja-i-munnen-skräck

Att sitta på Folktandvården och längta till tandläkaren hör inte till min vardag,

Jag har såklart grejaimunnen-skräck.

För oftast när utomstående människor grejar i min mun gör dom det med metallsaker och nålar. Och metall/nålar plus hud/slemhinnor är lika med smärta.

Och självklart är jag begåvad med rädsla för smärta.

Jag tränar på det med. Som med allt annat.. Lugn lugn. Och så är det såklart det här med att förlora kontrollen. Någon ANNAN obehörig människa ska greja och ta över MIN kropp.

Men nu har jag så förbannat ont så jag lägger mig gärna under deras kontroll.

Ett krav är dock att dom inte pillar i såret. Tror vi att jag slipper?

Antagligen inte.

Så, när jag överlevt detta ska jag fira med pannkaka och grädde plus lek med Dotter.

Vi hade en katastrofal morgon och vi behöver nog bygga på vår relation lite.

Men först. Rädsleträning.




- Posted using BlogPress from my iPhone

söndag 3 februari 2013

Natur VS värk

Såren i munnen tar på krafterna. Är slut och hängig. Ska till HC imånn.

Men.

Bästa medicinen mot värk förutom värktabletter och sömn är luft.

Frisk jädra luft. Och vacker natur förstås.

Och soliga dagar som dessa är det självklara valet utomhuslek.

Efter tårtätande hos mammi som nu är hela 66 år drog vi ut på Edsken och halkade runt. Dotter vägrade åka bob så efter lite tjafs kom vi äntligen ut på isen.

Och herregud så vackert.




Och om Pokkin själv fått välja hade hon stannat kvällen lång.

Nu är vi hemma. Utslagna och möra. Bidar kraft till att resa oss och göra mat.

Sen blir det soffhäng och Taken.

Myspys.




Posted using BlogPress from my iPhone

Liten på jorden


Igår på kvällspromenaden lyste det upp bakom mig. Det kändes i alla fall som så. Jag vände mig om och såg liksom en gul boll fara över den klara stjärnhimlen. Min första reaktion var att önska mig något, men jag såg ganska snart att det inte var en stjärna (alltså, jag gissar det).

Det var liksom en boll med en lång svans! Som brann!

Ungefär såhär, fast lite mindre:


(det här tror jag är Hale-Bopp. Jo, det ska vara två P:n. )

Jag rusade hem och började genast googla på kometer och kometfall. Fina Fröken Kaij var på besök så hon kunde guida mig i stjärnletandet. Och så hittade jag någon sida med massa datum över synliga kometfall.

Och jopp. Den 2 februari (igår alltså) skulle Komet Linear dra igenom vårt system. Så kanske det var den jag såg.

Hursom. Det var fantastiskt. Vackert. Och hisnande.

Nivet den här "liten-på-jorden-känslan" som kan infinna sig ibland när man är med om händelser som man inte rår över, som liksom naturen styr över, typ; stormar, åskväder, dödsfall, sjukdomar, översvämningar, tsunamis och sånt (jag vill även lägga till förlossningar här, men har inte tänkt igenom det riktigt ), den infann sig igår.

Och plötsligt kändes allt så lätt. Så futtigt. Så litet. Här liksom stuffar jag omkring på jorden och köper mjölk, torkar disk och krattar gräsmattan medan det flyger omkring eldbollar och stjärnor ute i rymden.

Vad tusan vet jag egentligen?

Natthimlen har alltid fascinerat mig. När jag var liten promenerade jag och mamma ofta under stjärnklara himlar. Så fort det var stjärnklart, och inte för att tala om när det var fullmåne skulle vi ut och titta. Gärna där det inte fanns så många gatulampor så vi såg bättre.

Och visst är det häftigt.

Så. Till min lycka hittade jag en av världens bästa appar igår: Sky View. Ni kanske redan hittat den, men icke jag. Så istället för att sova kikade jag på Tvillingen, Jungfrun, Månens uppgång och Stora och Lilla Björn hela natten.

Sjukt smart app. Det är bara att sätt igång den så letar den på var du befinner dig och så får du upp alla stjärnor och planeter som finns runtomkring dig.


Kirra den! 



tisdag 29 januari 2013

Var sitter Långben då?


Idag väcktes jag av en Dotter som förklarade för mig att "benet" sitter UNDER huden.

(öh. Va? Snark...)

"Titta mamma! Benet sitter UNDER huden. Och där finns det muskler".

(vaken)

Efter att jag kvicknat till så berättade jag att hon också hade ett smalben, en knäskål och ett lår.

Då kommer frågan. Den mest naturliga frågan på jorden såklart:

"Okeeej. Men var sitter Långben då?".

Tack Barnkanalen för att ni piffar upp min vardag.

Tack.

Gårdagen var en synnerligen omvälvande dag. På morgonen hade Basse fortfarande inte kommit hem. Jag drog till jobbet med megaångest och försökte uträtta något vettigt. Katastroftankarna var mycket, mycket nära. Lyckades dock avleda mig själv med pianospel.

Sen får jag ett telefonsamtal med ett mycket intressant erbjudande. Jippi på ett sätt! Men kluvet på ett annat sätt. Har lång betänketid så det är bra.

Sen. Jobbet är slut, drar hem och BASSE sitter och mjauar utanför huset! Lycka!!




Och på den lyckan drar jag iväg till stallet och lallar runt på Castor vilket gick strålande.

Han var så fin och avslappnad. Mjuk och följsam. Vi skippade monsterhörnet igår. Dels för att det är så trist att bli "osams", men framförallt för att han skulle vara avspänd.

Han blev inte ens nojjig för ridhusporten igår.

Duktig Poppo. Och jag kanske också...

Idag väntar jobb och dressyr igen.

Först ska jag göra en katt med Dotter.


Posted using BlogPress from my iPhone

Ett lokalt inlägg

Skänken blir kvar bredvid Bowlingen i Hofors.

Jag var med i arbetet med Centrumförnyelsen. Flera ungdomar var med och gav förslag på hur ett nytt Centrum kunde se ut. Dialogmöten för alla invånarna skapades. Alla hade möjlighet att säga sitt. Och det gjorde dom. Dom som kom alltså.

Flera förslag skapades. Ett togs. Det togs ett beslut. Skänken skulle flyttas och där skulle istället bli en park, med bland annat möjlighet för skateboarding.

Grymt! Kul!

Sen. Folk som tydligen missat alla dialogmöten började uttrycka en annan åsikt. Skänken skulle vara kvar.

Fine. Jag respekterar deras åsikt. Men varför sa ni inte det lite tidigare?

Hursom. Eftersom det tydligen var många som var av en annan mening så blev det ett nytt dialogmöte. Igår. Ca 1 år senare efter att beslutet togs.

Skänken blir kvar. Beslutet rivs upp.

Alltså. Ett: hur kan man riva upp ett beslut som redan är taget.
Två: Finns det inga viktigare saker att diskutera?
Tre: Vad vill man med Hofors?

Jag gillar Hofors. Men jag vill också att Dotter ska ha möjligheter på denna ort. Nu finns tex förslag om att gymnasiet ska läggas ner. Ett sparförslag såklart.

Ungdomar skickas iväg till Norge för att få jobb.

Ovako varslar med jämna mellanrum.

Min fråga är: vad finns kvar om 15 år?

Jag är nog lite utav en glesbygdsfantast. Jag flyttade tillbaka hit på grund av hästar, naturen och närheten till det mesta.

Jag gillar takten i det här livet. Jag vill tro att det ska gå att förändra den nedåtgående spiralen.

Jag hoppas fortfarande.

Men. Det är sorgligt att se hur frågorna prioriteras. För mig som privatperson kvittar det var Skänken står.

Men för mig som privatperson kvittar det INTE om gymnasiet ska läggas ner.

För mig som privatperson är det av yttersta vikt att Dotter får möjligheter här. Att hon blir lyssnad på. Respekterad.

Och Jag vill bo på en levande ort, i en kommun som satsar och vågar.

Och för tillfället känns det lite segt.

Men vindar har vänt förr. Dock tänker jag inte vänta tills stormen är här.




- Posted using BlogPress from my iPhone

söndag 27 januari 2013

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Jodå. Det fanns mer.

Såhär på söndagskvällen fick jag nämligen en släng av "vad-ska-jag-bli-när-jag-blir-stor-syndromet".

Ett ganska spännande tanke-äventyr på sätt och vis. Det finns ju rätt stora möjligheter att spinna iväg på nätet och hitta vad tusan som helst att arbeta med. Utbilda sig till. Bli. Vara!

Och ju mer jag letar desto virrigare blir jag. Fast det är lugnt. Jag sitter ju inte i sjön så att säga. Jag har ett fast jobb och vardagen fungerar. Men ändå. Det finns så många möjligheter.

Och jag är nyfiken.

Lärare har alltid hägrat. Gärna i Svenska och Musik. Fast jag vet inte om jag är redo att sätta mig i skolbänken igen. Det var inte så länge sen jag satt där. Och 4 år för att bli behörig lärare känns lite tufft just nu. Jag är trots allt pedagog redan, men inte den "rätta" pedagogen som krävs för att få arbeta i skolan. Jag tror inte det i alla fall.

Ibland tänker jag att jag ska starta ett hunddagis. Det har jag nog sagt också nångång här på bloggen också. Och ibland vill jag bli journalist. Och ibland vill jag vara på en industri och gå omkring i blåställ.

Och så tänker jag att jag att 32 år. Det är ganska många år kvar i yrkeslivet. Det är inte bråttom.

Men ändå. Det finns så mycket att göra. Hela världen finns ju därute!

Att arbeta med djur är också ett alternativ. Såg att dom sökte djursjukskötare (heter det så?) i  Gävle. Men då krävs det förstås utbildning. Och den utbildningen finns bara i Skara. Alltså BARA i Skara. Ingen annanstans.

Sen tänker jag på något inom hästeriet. Fast vad har jag ingen aning om. Veterinär går absolut bort. Hovslagare likaså (min rygg skulle dö efter två dagar). Däremot tänker jag mig att jag skulle kunna jobba typ som sjukgymnast fast för hästar. Typ hästmassör.

Men sen så tänker jag att de flesta hästar och ryttare sköter sitt masserande själv. Ja, om de rids som de ska vill säga. Och så tänker jag att det nog inte finns någon marknad för det hele i alla fall.

Alltså massera människor tror jag inte jag skulle palla i längden, för det skulle man ju kombinera hästmasserandet med. Men. Då ska det ju pratas så mycket. Och herregud vad många eländen jag skulle få höra. Och surr. Och ditt. Och datt. Men djur däremot, deras kommunikation bättre, enklare. Tydligare. Inga bortförklaringar där inte.

Nä. Äh. Jag vet inte.

Jag har ingen susning om vad det ska bli av mig.

Idag har jag i alla fall storkokat och givit blommor och hund kärlek.

Det kanske får duga så länge.


Pokkin. Ett praktexempel i enkel och rak kommunikation: "Ge mig mat".

lördag 26 januari 2013

...

Försöker skriva något, men har slut på ämnen.

Det brukar betyda att jag är på väg igenom något. Ut ur något och in i något.

Jag hoppas på det.








onsdag 23 januari 2013

President af mig själv

Den deppigaste dagen på året är här. Grattis! Nu kan det bara bli bättre.

Morgonen startade enligt tradition. Stress. Bråk och tjafs. MEN. När vi kliver ut genom dörren så är det som att allt rinner av oss.

"Mamma. Hör du?! Fåglarna kvittrar!" (självklart lyser solen)

Och då. Jag ba. Men gud. Så är det ju. Man bråkar. Man kvittrar. Och solen lyser och ibland är det moln.

"Ja, hjärtat. Jag hör det. Tack."

Egentligen behöver jag så oerhört lite för att vara i balans och må bra. Jag är oerhört basal. Äta, sova, leka och djur. Jag behöver kärlek och kramar. Respekt. Acceptans. Jag behöver bli sedd och omhuldad när jag är ledsen. Jag behöver bli peppad och lyssnad på när jag är rädd. Jag behöver spegla mig i någon annan.  Jag är inte svårare än så. Jag är liksom precis som du och som alla andra.

Om det gick att tänka så 75 % av dygnet borde det inte vara så svårt. Om vi kunde påminna oss om detta lite oftare skulle världen se annorlunda ut. Jag lovar.

Varför är jag inte president för? Lyssna.

 "Härmed bestämmer jag att vi ska ägna oss åt kärlek i första hand. Ingen får någonsin vara dum mot sig själv eller mot någon annan. Alla vuxna ska ta ansvar för sina barn och alla barn ska få den kärlek och respekt som de behöver. Alla barn ska få leka och vara barn. Ingen ska svälta och ingen ska kriga. Alla djur ska bli väl omhändertagna och vapen vet vi inte ens vad det är. Alla får mat på bordet och pengar är bara ett hittepå."

Om jag inte vinner nästa val, kan jag ju i alla fall börja med att vara president i mitt eget liv. Det är i alla fall en bra början.

Nä. Nu ska jag ta tag i den deppigaste dagen på året och add som love i allt jag gör.

Framförallt till mig själv.

Puss.


måndag 21 januari 2013

Idag är jag stark!

Idag har jag fortsatt lalla omkring och lyssnat på Kenta, spelat Its raining Men på piano och börjat titta på Skinny Love. Ska nog få kläm på den med.

På lördag ställer Emil ut på Biblioteket här i Hofors. Det kommer bli så, så bra! Jag brukar inte skryta över hans konst (jag borde nog göra det mer), men den här gången är det grymt!

Ni får själva besöka bibblan på lördag, eller vilken dag som helst efter det, för att se vad han klurat på och jobbat med.

Jag bjuder dock på ett litet smakprov i form av en fråga:

Vad gör en seniorpedagog?

Imorgon ska jag till BUN och presentera ett jobb som jag och kollegor från Petreskolan och Björkhagsskolan har slitit arslet av oss för. Heja oss! Och bra gick det!

Hoppas därför på en spännande stund med våra politiker imorgon.

Sov gott och se till att Du hänger med dom som tycker om dig för att du är du.

Ta ingen skit! som hon den där tjejen sa. Grynet?



söndag 20 januari 2013

Lalla-runt-ridningen fungerade bra

Ibland när man inte försöker så hårt så går det bättre.

Igår var vi upp till ridskolan igen för att fota, "lalla runt" och trimma hästarna. Curly, Chessie och Castor var med.

Eftersom det inte fungerat så bra för mig och Castor i ridhuset ett tag så bestämde jag mig för att enbart "lalla runt" igår. Jag ställde inga krav, jag red omkring på vad jag tyckte var halvlångatyglar, jag sjöng lite och jag tänkte att jag red i skogen. Jag pressade honom inte förbi något hörn, jag fokuserade bara på att få fram honom, på ett kravlöst sätt.

Och det fungerade! Såklart. Att jag inte tänkt så tidigare? Antagligen beror det på att jag varit så förbannat inriktad på att vara duktig. Att han ska så sådär sjukt bra som han kan gå. Att han liksom inte ska skygga för något och att han ska lyssna på minsta signal. Men det är ju inte så enkelt. Jag vet ju det.

Castor är ingen lätt häst. Han kan se lätt ut. Han har utstrålning och han är riktigt snygg att titta på. Men det är otroligt mycket häst att rida. Dessutom har han en stark vilja. Och så lite hjärnspöken på det...

Hursom.

Jag är glad och lättad för att vi inte blev osams igår. Det var det enda målet.

Jag tror min strategi framöver blir lite mer  "lalla-runt-ridning". Jag behöver det. Jag behöver slappna av och komma tillbaka till kärnan. Att ridning är roligt. Det är inte ett prov i hur mycket jag kan eller inte kan.

Här kommer en liten bild på snyggingen när matte Sara rider.






Och avslutnnigsvis vill jag bara säga:

Idag börjar mitt nya liv, med mindre stress och mer tid för Dotter! Wiho. 85 % here i come!

lördag 19 januari 2013

De Europeiska Mästerskapen i Perfektion

Igår när jag låg och väntade på att P3-Guld skulle dra igång (som för övrigt var en rätt platt tillställning....) så kommer det ett litet klipp på SVT.

Konståkning. Flickor och pojkar och män och kvinnor flög fram över den kritvita isen och gjorde de mest märkliga konster man kan tänka sig på skridskor. Några ramlar, andra studsar. Flera dansar. Det glittrar och tindrar och musklerna ser ut att ha blivit tillsvarvade på slöjden. På sätt och vis kan jag gilla att titta på konståkning, jag gillar dans. Jag gillar musik. Och för mig som inte kan åka (vill inte) skridskor på grund av min sjätte tå (skyller på den i alla fall) är det lite sådär extra fascinerande.... (självplågeri?).

Hursom.

Det är varken min sjätte tå eller deras svarvade muskler som är det spännande här. Det spännande är att TV-rösten gör reklam för, hör och häpna:

"Europeiska Mästerskapen i Perfektion". 





Ni som följt mig ett tag fattar ju. Ja... Exakt. Det finns en plats för mig! Där skulle ju jag kunna passa in!

Hihi. (Var det inte sessan Madde som sa så? Eller var det "Tihi" ?)

Jag tror dock min sjätte tå kommer sätta stopp för det. Jag är möjligtvis lite för gammal också.  Vet inte när en isdansare går i pension, men gissar att det är runt trettio.

Well. Underhållande hursomhaver.

Och så P3 Guld. Jag gör en kort analys:

Laleh borde fått pris. Typ alla.
Frej var dryg.
Ikona Pop hade silvergråa frisyrer.
Soran var skojig.
Kodjo, Gina och Jason får gärna komma och hälsa på.
Ghostmannen hade fina kläder, men tråkig röst.
Gnucci var festlig.
Alina Devecerski sjöng inget vidare live, men hennes Det är Dark nu är fantastisk.
Loreen hade fjädrar på sina byxor.


 Jag är nog för gammal helt enkelt.



Lördagsmos

Åh. Sköna lördag. Har spenderat 75 procent av dagen i soffan eller i sängen. Dotter har hakat på och vi har spelat, läst och tittat på barntv.

För ett halvårsedan hade jag aldrig tillåtit mig själv detta. Då hade jag tvingat ut mig. Kämpat på. Städat. Handlat. Promenerat.

Men idag sa kroppen nej.

Jag har fortfarande svårt för att bara hänga. Eller, jag har svårt att lyssna på mina behov. Men idag gjorde jag det. Jag städade inte ens innan Norpan kom.

Skönt.

Och tack alla ni som peppar och stöttar mig igenom mina prestationskrig.

Jag vet att jag inte är ensam och det känns bra med påhejningar för såhär kan vi ju inte ha det.

Livet är för roligt för det.




- Posted using BlogPress from my iPhone

fredag 18 januari 2013

Nya tag

Den 22 januari är enligt en mycket säker källa den deppigaste dagen på året. Det handlar tydligen något om att den ligger så förbannat långt bort från allt roligt. Jul och nyår är över och det finns inga andra festligheter inom räckhåll att sa fram emot.

På något sätt är jag lättad. Annars skulle jag lätt tro att jag är på väg in i en evighetsdepression så förbenat tungt det varit den senaste veckan. Men nu vet jag: den 22:a närmar sig. Puh. Skönt.

Hav förtröstan gott folk!

...... för Varje kväll när jag nattar Dottern brukar vi prata om våren. Hon säger att hon längtar efter solen och jag säger att jag längtar efter blåsipporna. Ikväll längtade hon efter guldlöven.

Och jag hör mig själv:

"För duvet. Först är det vinter med snö, kyla och mörker (och deppigt så in i helvete, men det säger jag inte såklart). Sen blir snön till vatten och då tittar blommorna upp. Och SEN kan du springa i floppatofflor och vattna rosorna".

Och så tänker jag att det alltid är så. Att det alltid blir vår och sommar och höst och vinter. Det här mörkereländet tar ju slut. Tack och lov.

Snart när vi rider ut så kommer skogen översvämmas av sippor. Man ser faktiskt mycken fantastiska saker i skogen när ögonen är cirka 2 meter upp i luften.. I höstas när vi dundrade omkring upptäckte vi ett fält av gula, jag menar SOLGULA kantareller. Och det var inte bara 1. Det var massor.
Det är också till häst jag har mött rådjur och älgar på nära håll. 5 meter från älg liksom, hur ofta händer det? Och det är till häst jag hittat blåbärsfält och lingonhav. Och varghund! Herregud vad stor den var. Och herregud vad mitt hjärta klappade när den kom i 190 emot oss och skällde som en galning. Som tur var satt jag på trygga Baloo.

Det kan förstås hända en massa andra mindre trevliga saker till häst också. Som att bli jagad av en älghund en sisådär 500 meter. Självklart på ett tossigt fullblod som hette Mimmsan. Men det är en annan story...

Nä. Den här veckan gräver jag djupt ner i minnesbanken. Låser in den och glömmer bort koden.

Så. Zipp. Bort.

Nu är det nya tag igen.


onsdag 16 januari 2013

Ge mig en spyhink och låt detta gå över

Prestation. Prestation. Prestation.

Nu är du här igen. Vara duktig! Orka skratta! Orka vara bra! Prestera! Duktiga mamman! Glada mamman! Snälla mamman!

Och självklart fungerar det inte. Som vanligt.

Jag nämnde väl förut att Dottern är inne i någon VILL INTE PERIOD. Den håller i sig. Med besked. Morgonen var ett krig. Ett lååångt utdraget krig... "Vill inte ha kläder på mig!"   "Byxorna gör ont!"  
"Måste ha gosis med till förskolan"      "Jogurten är sur!"

Alltså. Jag brukar ha ofantligt med tålamod när det kommer till henne. Min mamma brukar till och med berömma mig för mitt tålamod. Men alltså. Nu går det bara inte.

När vi trilskats i cirka 45 minuter så släppte jag allt och gormade som värsta surmorsan. "Nu är det DU som tar på dig klääääderna och det NU!!"

Självklart fungerade inte det. Det blev bara ännu värre. Och någonstans i den känslan ska jag alltså dumpa Dotter på förskolan för att sen åka till jobbet och prestera. Vara duktig! Inkännande! Förstående!

Jag är fan bara en liten pöl just nu. Jag känner mig så vansinnigt liten och klen. Vill typ ligga i mammas knä och böla och bli struken på pannan. Ha en snuttis. Bli tröstad. Omhuldad.

Och att sedan sätta sig upp på en häst och tro att dagens inferno har glidit ur kroppen var ju bara idiotiskt. Hur tänkte jag då?

Det hjärnan gömmer, minns kroppen.

Det gick såklart skitadåligt. Jag fick ingen kläm på Kiara alls och vi hoppade både snett och vingligt och skinnet sprack på knogarna och jag blodade ner hennes hals och jag red som en kratta.
Och igår kväll studsade jag runt på fina Castor och det gick inte heller något bra.

Och jag är så negativ just nu så jag fattar om du tycker det är skittråkigt att läsa. Men jag får banne mig ingenting att fungera smidigt just nu. Energin är noll och jag börjar fundera på vad tusan jag håller på med.

Vad är det frågan om?

Varför rycker jag inte bara upp mig för? Varför går jag inte på alla klatschiga klyschor som "man kan bara man vill", "det är DU själv som väljer hur du ska må, tänka?".

Nä. Ge mig en spyhink och låt detta gå över.

För jag vill ju inte vara en surfia.

Jag vill vara pigg och glad och känna mig så bra som jag är.  

måndag 14 januari 2013

Vi klarade det!

Igår var en tung dag. PMS i högan sky och januariglåmig som jag skrev.

På kvällen var det dressyr som gällde. Och Finfina Castor var på ett synnerligen bestämt humör... Ett såpass bestämt humör att han bestämde sig för att kortsidan under cafeterian var apläskig.

Det här är ju iofs ingenting nytt. Han skyggar ofta där. Eller rättare sagt: han leker att han skyggar.

Och jag går igång på det. Spänner mig. Oroar mig. Blir arg. Tappar självförtroende.

Och jag VET att han bara utnyttjar situationen. Han kollar om jag är med i matchen.

Och Igår skulle jag träna förvänd galopp på halvtigenomlinjen. Och varje gång vi kom till hörnet förvandlades han till en studsboll.
Och jag kände mig sopig.

"Åhh! Nu skiter jag i det här. Våågar inte! Kan inte!!! "



Men. Castors matte Sara var med och gav sig fan på att vi skulle klara det. Och med hennes guidning och efter många sladdningar, galoppombyten och kickar så klarade vi det!! Flera gånger.

Han gick väl inte som en Grand Prix häst genom hörnet, men vi klarade övningen.

Sjukt bra. Tack Sara!

Nästa gång vi åker upp ska jag rida samma övning igen. Och igen. Och igen. Och jag ska sänka målet, eller sänka. Jag ska fokusera på rätt sak. Inte se kortsidan som ett monster utan som en liten passage till den verkliga övningen.

För Jag har väldigt lätt att fastna i "problemet" och lägga min energi där istället för på det som ska göras. Men nu vet jag.

Jag kan ju. Bara jag fokuserar på rätt sak och inte ger mig.

Hursomhaver är han den häftigaste hästen jag ridit. Och snäll så in i vassen.




- Posted using BlogPress from my iPhone

söndag 13 januari 2013

Hur mår Kjell Höglund?


Söndagsmos är på intåg.

I fredags hade jag en föreställning om att jag skulle röja och feja i helgen. Alltså julen ska ju ut. Tänkte jag skulle passa på att snygga till lite.

Men. Den där lilla inspirationen har inte infunnit sig än. Känner mest för att bädda ner mig och glo. Inte göra något.

Det enda jag riktigt ser fram emot är kvällen som ska spenderas med underbara Castor. Men i övrigt är det segt.

Jag tror jag är januariglåmig. Nivet; alla supersociala sammankomster är över och ja, jag tror det känns lite ensamt.

Emil är inne i målarmode och lever i sin egna värld ( vilket jag iofs är glad för då utställningen ser ut att bli grym!). Och dotter. Ja. Hon tycker nog att jag är en rätt tråkig mamma nu.

Jag orkar inte riktigt hänga med i alla lekar.

Men. Det är ok. Det måste få vara ok (brottas brottas brottas med supermumidealet).

Igår hängde vi i alla fall med Minna och Stefan. Vi låg i en varsin soffa och lyssnade på Amors Pilar och försökte komma fram till hur många ungar Fader Abraham hade egentligen.

Och varför gjorde "han såhär, höger arm, höger ben?"

Och varför pratar Arwen så menlöst för?

Och hur mår Kjell Höglund egentligen?




- Posted using BlogPress from my iPhone

lördag 12 januari 2013

Sitter fast

Och den här boken då.

När. Hur. Åh. Jag sitter fast. 

Det fanns en tid i mitt liv då jag skrev 8 timmar om dygnet. Då jag skickade in manus på manus. Fick refuseringsbrev på refuseringsbrev. Men en dag. En dag år 2005 fick jag ett brev från Albert Bonniers. Dom tyckte att mina texter var bra. På riktigt alltså. 

"Tack för ditt förtroende att skicka oss ditt diktmanus " I de bortomska bergen", som vi nu tagit del av med stort intresse och inte så lite förtjusning. Ditt sätt att spränga in drastisk humor och vardagliga inslag i en högpoetisk bildvärld är djärvt på ett tilltalande sätt, som tyder på ett gott lyriskt självörtroende." 

BLA BLA BLA BLA BLA.... "Men i det stora hela tycker jag - som det ser ut nu - att det blir alltför många eftergifter till en allmänlyrisk bildflora, som inte bearbetas på ett sätt, som gör återbruket tillräckligt intressant". 

Och det var det. I år är det 2013 och jag har inte skrivit poesi sedan dess. Eller jo, jag skrev om manuset en del, skickade in men fick bara ett refuseringsbrev. 

Och nu sitter jag här med en längtan om att skriva igen. Men vilket tema jag än börjar på, tänker på, så känns det sopigt. 

Jag är inte på humör för poesi, jag orkar inte gräva så långt in i mig själv. 

Jag är en dålig berättare. Jag är för impulsiv, byter idéer för snabbt. Svårt att hålla i. 

Det verkar som det enda jag kan skriva just nu är en  blogg. Det är väl i och för sig inte så illa det heller. 

Men. Det behövs något mer. 

Tips? Förslag? Någon? Universum? 

onsdag 9 januari 2013

Dagdrömmeri

Det finns dagar som man bara vill stoppa undan nånstans. I glömska liksom. Idag är en sån dag.

Inget funkar. Fryssen. Slowminded. Seg. Irriterad. Pmsig. Pruttig. Inte ens ridningen fungerade. Åh!

Och Dottern. Du är underbar, fin, bäst, JAG ÄLSKAR DIG, men du är enormt envis på mig just nu. Utbrott. Kasta saker. Sparka soffan. Vill inte. Kan inte. Frustration. Skrik! Gråt!

Faktiskt 75 % av tiden vi umgås.

Och mitt i det här ska jag jobba och vara normal. Orka. Hitta. Lösningar. På. Allt.

Seriöst. Vem uppfann att vi skulle arbeta 8 timmar om dagen, sova 8 timmar om dagen och lagamatlekaduschastädahafritidlugnochrokrattagräsmattan de resterande 8 timmarna? Det går inte.

Jag säger det igen. Det går inte.

Inte för mig i alla fall. Men. Nu har jag ju löst det så finurligt att jag går ner i tid. Som jag sa förut. Det bästa beslutet jag tagit på länge.

Och lite typiskt mig så börjar jag flyga iväg i min oändliga fantasi när jag har en skitdag. Jag dagdrömmer om ett annat liv. Jag nattdrömmer om andra liv. Den senaste drömmen ser ut som följer:

Vi bor: 
På landet. I ett gult, gammalt hus med vita knutar. Spröjsade fönster och en knarrig veranda. Där ska det självklart stå en gungstol. Vi har ett stall med två hästar i. En till mig och en till Dotter. Kanske en fjording som är Emils.  Och getter. Minst 10 ska vi ha, sånadär fina Furuviksgetter som bräker och älskar en vad man än gör.
Vi har en traktor som vi puttrar omkring i. Stövlarna står redo på verandan när jag (ja, det blir jag, Emil hatar  morgnarna) kliver upp kl 07:00 (ja, lite får dom allt stå ut med) för att utfodra djuren.
Sen kastar jag på mig något anständig och skjutsar Dotter till förskolan. Jag kommer hem och sätter mig ner på mitt kontor.....

Vi jobbar:
...... där jag nästan är klar med min första roman som kommer bli en bestseller. Och medan jag sitter där och skriver så ramlar anmälningarna in till mitt hunddagis. Och så kommer jag ta emot schäfrar och taxar och blandisar och rottisar och drevrar och beaglar och fågelhundar och varghundar. Jag hyser in dom i något slags häng där alla är snälla mot varandra. Och vid lunch går jag ut med dom på åkern och låter dom leka av sig. Sen går jag in igen och fortsätter med min bok.

Emil. Ja, han har någon typ av blandtjänst där han jobbar både på sjukhuset och utomlands. Han skriver fina, romantiska brev till mig om hur längesedan det var han sket på en vanlig toalett och om hur det var när han fastnade med jeepen i en liten å där det låg ruttnande kameler.

 Och tiden:
Ja, den finns. Och ibland finns den inte, men det viktigaste av allt är att den regleras av mig, av oss. Vi bestämmer själva över vår tid.

Vi blir våra egna.
...........................................................................................................................................................


Det är gött att drömma. Livet är långt. Och även om saker och ting inte kommer ske nu. Så är det alltid trevligt med en liten plan.

Havet är inte så dumt det heller.


måndag 7 januari 2013

Barn nummer två

Barn nummer två.

Nej, du är inte på gång just nu. Men jag tänker på dig. Ganska ofta.

På hur livet skulle bli då. Hur Dotter skulle reagera. Hur trötta vi skulle bli. Hur min kropp skulle reagera på en till graviditet. På om det blir kejsarsnitt igen eller inte. Och på hur jävla ont det gjorde.

Och så tänker jag på sömnlösa nätter. Foglossningar. Amning som strulade. På 27 kilo plus och hur ont det gjorde. På min fot som ballade ur. På vansinnet. Blöjorna. Tjafset om vem som sovit mest. Rädslan för att inte räcka till.

Och så tänker jag att jag vuxit sen förra gången. Att jag vet att jag klarar av det. På att jag fixade 4 månaders sömnbrist. Jag fixade snittet. Jag fixade mig själv och framförallt fixade jag att ta hand om en annan människa.

Jag borde klara det igen.

Men det får vänta lite. Kanske ett år eller två eller ett halvår eller något.

Just nu är det rätt fint som det är. Jag har tid och ork till det jag vill just nu. Jobb, familj och hästar.

Men jag är glad över att jag vågar tänka tanken igen.

Det lovar gott inför framtiden.







- Posted using BlogPress from my iPhone

lördag 5 januari 2013

När mamma blev en surapa

Tänkte avsluta jobbhelgen med karra i TV-soffan. Helst under en filt och helst med en bra serie på TVn. Vila hjärnan liksom.

Men. Nej. Istället blir jag osams med fina Dotter som vägrar sova och så beter jag mig som en apa. En surapa!

Tröttman och icke- tålamodet tog över.

"Nu är det natt och nu är det du som sover" ( i såpass hög ton att Dottern såklart blev apledsen)

Satanaperkele.

Så nu ligger jag här med superdåligasamvetet och försöker intala mig själv att hon inte kommer få bestående men.

Men. Att komma hem från jobbet en lördagkväll när man liksom hela dagen suktat efter att få bara vara är det lätt att bli en surapa om man inte får det.

"buäääääää!!!!!! Jag (stamp i golvet) vill inte!!"

Åh. Blä. Urk.








- Posted using BlogPress from my iPhone

torsdag 3 januari 2013

Tröttma

Tredje natten utan vettig sömn. Känns. I. Kroppen.

Min trötthet sätter sig såklart i huvudet, men också som värk i knäna. Ledvärk. Som en gammelgumma.

Försökte läsa mig trött.


Hjälpte inte.

Försökte titta på en tråkig dokumentär. Hjälpte inte.

Efter tre timmars snurrande somnade jag in. Och då:

"maaaaammmma. Var är snuttisen med girafferna"

Åhhhh. Att ge sig ut på snuttisjakt miss i nassen är trist. Blä. Morr. Till sist hittade vi den.

Under hennes täcke.

Hursom.

Nu är det morgon och kolsvart ute. Om en timme sitter jag på Castor och försöker antagligen få igenom vänstersidan.

Och förhoppningsvis får vi på så vis en mer angenäm galopptur i snön.

Tjo!
Posted using BlogPress from my iPhone

9 år.



I år kring sista april eller vid midsommar eller nåt sånt har jag och Emil hängt i 9 år. Det är lång tid. Det tänker vi fira med att dra till Island. Wiiiii!!!!!

18 maj är det valskådning! Åh!

Eller egentligen vet jag inte om det är därför vi åker, för att fira, men det känns bra att ha nåt att skylla på. Det var ju lite dyrt så att säga.

Hursom. 9 år ihop. När vi blev tillsammans lovade jag mig själv att jag skulle kämpa som FAN för oss. Jag har ju en tendens att fly när det knakar i fogarna... Ogillar att bli lämnad och då är det bäst att dra före liksom..

Och se. Här är jag i någon slags tvåsamhet! Vi är ju väldigt ensliga av oss båda två. Vi gillar att hänga för oss själva. Greja i lugn och ro. Båda två ogillar att vara fasthållna. Ibland blir det dock för mkt av den varan och då blir det av ondo. Osynk. Men bara vi har balans i det hela är det gött.

Och Emil. Ja. Han är nog en av de tryggaste människor jag känner. Han finns alltid där. Jämt.
Och det är perfekt för en virrpanna som jag.

Men. Det finns ingen människa jag kan bli så irriterad, frustrerad och galen på som han heller. Ni vet den här tryggheten kan ibland övergå i ett låååångsamt tempo som kan reta gallfeber på en speedad Marita.

Morgnarna till exempel. Efter kaffet vill jag " köra igång" dagen. Och Emil han kör gärna igång efter lunch. Detta har skapat otaliga surmorgnar i denna familj.

Det finns perioder då jag velat fly. Då jag blivit rädd och lite tokig. Då jag trott att ensamheten är svaret på allt. Då jag tänkt att jag klarar mig bäst själv.

Men jag har inte gjort det. Dragit alltså.

Hur livet och världen ser ut om 30 år kan ingen svara på. Men just nu, just idag är jag precis där jag vill vara.

Och det är inte illa pinkat för mig som aldrig trodde jag skulle kunna ha en relation.

Så. Puss på dig Emil. Jag ser fram emot att få titta på valar med dig.




- Posted using BlogPress from my iPhone