Vad ska jag bli när jag blir stor?

Jodå. Det fanns mer.

Såhär på söndagskvällen fick jag nämligen en släng av "vad-ska-jag-bli-när-jag-blir-stor-syndromet".

Ett ganska spännande tanke-äventyr på sätt och vis. Det finns ju rätt stora möjligheter att spinna iväg på nätet och hitta vad tusan som helst att arbeta med. Utbilda sig till. Bli. Vara!

Och ju mer jag letar desto virrigare blir jag. Fast det är lugnt. Jag sitter ju inte i sjön så att säga. Jag har ett fast jobb och vardagen fungerar. Men ändå. Det finns så många möjligheter.

Och jag är nyfiken.

Lärare har alltid hägrat. Gärna i Svenska och Musik. Fast jag vet inte om jag är redo att sätta mig i skolbänken igen. Det var inte så länge sen jag satt där. Och 4 år för att bli behörig lärare känns lite tufft just nu. Jag är trots allt pedagog redan, men inte den "rätta" pedagogen som krävs för att få arbeta i skolan. Jag tror inte det i alla fall.

Ibland tänker jag att jag ska starta ett hunddagis. Det har jag nog sagt också nångång här på bloggen också. Och ibland vill jag bli journalist. Och ibland vill jag vara på en industri och gå omkring i blåställ.

Och så tänker jag att jag att 32 år. Det är ganska många år kvar i yrkeslivet. Det är inte bråttom.

Men ändå. Det finns så mycket att göra. Hela världen finns ju därute!

Att arbeta med djur är också ett alternativ. Såg att dom sökte djursjukskötare (heter det så?) i  Gävle. Men då krävs det förstås utbildning. Och den utbildningen finns bara i Skara. Alltså BARA i Skara. Ingen annanstans.

Sen tänker jag på något inom hästeriet. Fast vad har jag ingen aning om. Veterinär går absolut bort. Hovslagare likaså (min rygg skulle dö efter två dagar). Däremot tänker jag mig att jag skulle kunna jobba typ som sjukgymnast fast för hästar. Typ hästmassör.

Men sen så tänker jag att de flesta hästar och ryttare sköter sitt masserande själv. Ja, om de rids som de ska vill säga. Och så tänker jag att det nog inte finns någon marknad för det hele i alla fall.

Alltså massera människor tror jag inte jag skulle palla i längden, för det skulle man ju kombinera hästmasserandet med. Men. Då ska det ju pratas så mycket. Och herregud vad många eländen jag skulle få höra. Och surr. Och ditt. Och datt. Men djur däremot, deras kommunikation bättre, enklare. Tydligare. Inga bortförklaringar där inte.

Nä. Äh. Jag vet inte.

Jag har ingen susning om vad det ska bli av mig.

Idag har jag i alla fall storkokat och givit blommor och hund kärlek.

Det kanske får duga så länge.

Pokkin. Ett praktexempel i enkel och rak kommunikation: "Ge mig mat".