Dagdrömmeri

Det finns dagar som man bara vill stoppa undan nånstans. I glömska liksom. Idag är en sån dag.

Inget funkar. Fryssen. Slowminded. Seg. Irriterad. Pmsig. Pruttig. Inte ens ridningen fungerade. Åh!

Och Dottern. Du är underbar, fin, bäst, JAG ÄLSKAR DIG, men du är enormt envis på mig just nu. Utbrott. Kasta saker. Sparka soffan. Vill inte. Kan inte. Frustration. Skrik! Gråt!

Faktiskt 75 % av tiden vi umgås.

Och mitt i det här ska jag jobba och vara normal. Orka. Hitta. Lösningar. På. Allt.

Seriöst. Vem uppfann att vi skulle arbeta 8 timmar om dagen, sova 8 timmar om dagen och lagamatlekaduschastädahafritidlugnochrokrattagräsmattan de resterande 8 timmarna? Det går inte.

Jag säger det igen. Det går inte.

Inte för mig i alla fall. Men. Nu har jag ju löst det så finurligt att jag går ner i tid. Som jag sa förut. Det bästa beslutet jag tagit på länge.

Och lite typiskt mig så börjar jag flyga iväg i min oändliga fantasi när jag har en skitdag. Jag dagdrömmer om ett annat liv. Jag nattdrömmer om andra liv. Den senaste drömmen ser ut som följer:

Vi bor: 
På landet. I ett gult, gammalt hus med vita knutar. Spröjsade fönster och en knarrig veranda. Där ska det självklart stå en gungstol. Vi har ett stall med två hästar i. En till mig och en till Dotter. Kanske en fjording som är Emils.  Och getter. Minst 10 ska vi ha, sånadär fina Furuviksgetter som bräker och älskar en vad man än gör.
Vi har en traktor som vi puttrar omkring i. Stövlarna står redo på verandan när jag (ja, det blir jag, Emil hatar  morgnarna) kliver upp kl 07:00 (ja, lite får dom allt stå ut med) för att utfodra djuren.
Sen kastar jag på mig något anständig och skjutsar Dotter till förskolan. Jag kommer hem och sätter mig ner på mitt kontor.....

Vi jobbar:
...... där jag nästan är klar med min första roman som kommer bli en bestseller. Och medan jag sitter där och skriver så ramlar anmälningarna in till mitt hunddagis. Och så kommer jag ta emot schäfrar och taxar och blandisar och rottisar och drevrar och beaglar och fågelhundar och varghundar. Jag hyser in dom i något slags häng där alla är snälla mot varandra. Och vid lunch går jag ut med dom på åkern och låter dom leka av sig. Sen går jag in igen och fortsätter med min bok.

Emil. Ja, han har någon typ av blandtjänst där han jobbar både på sjukhuset och utomlands. Han skriver fina, romantiska brev till mig om hur längesedan det var han sket på en vanlig toalett och om hur det var när han fastnade med jeepen i en liten å där det låg ruttnande kameler.

 Och tiden:
Ja, den finns. Och ibland finns den inte, men det viktigaste av allt är att den regleras av mig, av oss. Vi bestämmer själva över vår tid.

Vi blir våra egna.
...........................................................................................................................................................


Det är gött att drömma. Livet är långt. Och även om saker och ting inte kommer ske nu. Så är det alltid trevligt med en liten plan.

Havet är inte så dumt det heller.