Morgonen startade enligt tradition. Stress. Bråk och tjafs. MEN. När vi kliver ut genom dörren så är det som att allt rinner av oss.
"Mamma. Hör du?! Fåglarna kvittrar!" (självklart lyser solen)
Och då. Jag ba. Men gud. Så är det ju. Man bråkar. Man kvittrar. Och solen lyser och ibland är det moln.
"Ja, hjärtat. Jag hör det. Tack."
Egentligen behöver jag så oerhört lite för att vara i balans och må bra. Jag är oerhört basal. Äta, sova, leka och djur. Jag behöver kärlek och kramar. Respekt. Acceptans. Jag behöver bli sedd och omhuldad när jag är ledsen. Jag behöver bli peppad och lyssnad på när jag är rädd. Jag behöver spegla mig i någon annan. Jag är inte svårare än så. Jag är liksom precis som du och som alla andra.
Om det gick att tänka så 75 % av dygnet borde det inte vara så svårt. Om vi kunde påminna oss om detta lite oftare skulle världen se annorlunda ut. Jag lovar.
Varför är jag inte president för? Lyssna.
"Härmed bestämmer jag att vi ska ägna oss åt kärlek i första hand. Ingen får någonsin vara dum mot sig själv eller mot någon annan. Alla vuxna ska ta ansvar för sina barn och alla barn ska få den kärlek och respekt som de behöver. Alla barn ska få leka och vara barn. Ingen ska svälta och ingen ska kriga. Alla djur ska bli väl omhändertagna och vapen vet vi inte ens vad det är. Alla får mat på bordet och pengar är bara ett hittepå."
Om jag inte vinner nästa val, kan jag ju i alla fall börja med att vara president i mitt eget liv. Det är i alla fall en bra början.
Nä. Nu ska jag ta tag i den deppigaste dagen på året och add som love i allt jag gör.
Framförallt till mig själv.
Puss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar