9 år.

I år kring sista april eller vid midsommar eller nåt sånt har jag och Emil hängt i 9 år. Det är lång tid. Det tänker vi fira med att dra till Island. Wiiiii!!!!!

18 maj är det valskådning! Åh!

Eller egentligen vet jag inte om det är därför vi åker, för att fira, men det känns bra att ha nåt att skylla på. Det var ju lite dyrt så att säga.

Hursom. 9 år ihop. När vi blev tillsammans lovade jag mig själv att jag skulle kämpa som FAN för oss. Jag har ju en tendens att fly när det knakar i fogarna... Ogillar att bli lämnad och då är det bäst att dra före liksom..

Och se. Här är jag i någon slags tvåsamhet! Vi är ju väldigt ensliga av oss båda två. Vi gillar att hänga för oss själva. Greja i lugn och ro. Båda två ogillar att vara fasthållna. Ibland blir det dock för mkt av den varan och då blir det av ondo. Osynk. Men bara vi har balans i det hela är det gött.

Och Emil. Ja. Han är nog en av de tryggaste människor jag känner. Han finns alltid där. Jämt.
Och det är perfekt för en virrpanna som jag.

Men. Det finns ingen människa jag kan bli så irriterad, frustrerad och galen på som han heller. Ni vet den här tryggheten kan ibland övergå i ett låååångsamt tempo som kan reta gallfeber på en speedad Marita.

Morgnarna till exempel. Efter kaffet vill jag " köra igång" dagen. Och Emil han kör gärna igång efter lunch. Detta har skapat otaliga surmorgnar i denna familj.

Det finns perioder då jag velat fly. Då jag blivit rädd och lite tokig. Då jag trott att ensamheten är svaret på allt. Då jag tänkt att jag klarar mig bäst själv.

Men jag har inte gjort det. Dragit alltså.

Hur livet och världen ser ut om 30 år kan ingen svara på. Men just nu, just idag är jag precis där jag vill vara.

Och det är inte illa pinkat för mig som aldrig trodde jag skulle kunna ha en relation.

Så. Puss på dig Emil. Jag ser fram emot att få titta på valar med dig.




- Posted using BlogPress from my iPhone