Året var någonstans 87-88 (det kan väl stämma va?) och vi hade varit i Gävle och tittat när Brorsan spelat match. Efter matchen hade pappa lovat att vi skulle åka iväg och handla den där gråa lilla burken.
Nintendot.
Jag anar att det var ett stort steg för mina föräldrar som varken hade telefon, TV eller bil när de var små.
En spelburk! Små gubbar som hoppade på en skärm och som skulle göra som vi sa. Nintendot tog plats i vårt hem och vi spelade framförallt Ice Climber, Duck Hunt, Zelda och Supermario.
Brorsan och hans polare hade första parkett bokad, men det hände även att jag fick spela. Och jag tyckte verkligen om det! Mina favoritspel vad Zelda och Castlevania. Jag och en kompis kunde sitta en hel helg och spela. Men vi var förstås tvungna att gå ut emellanåt. Det var mamma alltid hård på.
Och det var bra.
För några år sedan lärde sig min mamma att sms:a. Nu finns det till och med en dator i deras hem. Hon kan både Skypa och läsa Arbetarbladet på nätet.
Nu sitter jag här själv med teknik som jag aldrig kunnat drömma om när jag försökte rädda sessan Zelda.
Och min Dotter är mitt i det. Och hon är lika fascinerad som jag var då. Skillnaden nu är att hon är 3,5 år.
3,5 år. Jag var åtminstone dubbelt så gammal.
När jag var 3,5 år så gosade jag nog mest med mina hästar och lekte med Barbie (jo. ja. jag vet. men det var så.).
Och jag är lite kluven. Jag märker ju hur fantastiskt teknik-smart min Dotter är, precis som många andra små barn. Det tar ungefär 1 sekund för henne att lära sig hur man flyttar någon gubbe på spelsajten på SVT. Hon vet hur man öppnar dörrar till stora slott. Hur man lägger pussel. Hur man ritar. Hon är expert på min Iphone. Hon ritar i Paint. Hon fotar, filmar och grejar.
Och skulle hon få välja skulle hon nog kunna sitta en timme eller två eller tre och flippra med datorer och telefoner.
På förskolan och i skolan är datorn och internet ett pedagogiskt redskap. 3 och 4 åringar får Ipads i julklapp. Egna iphones.
Och jag vill också att min Dotter ska hänga med i utvecklingen. Jag vill också att hon ska ha möjligheter.
Få ta del av teknikens möjligheter. Jag är ju själv helt begaistrad i min nya stjärnapp! Jag vet hur fängslande det är. Världen blir ju så nära!
Men jag tycker vi kan ta det i en långsam takt. Dotter älskar också att rita, åka pulka, rida, lägga vanligt pussel, leka häst, bada och så vidare. Balansen finns. Och den måste bibehållas.
För hennes skull. För vår skull.
Och där någonstans tror jag att framtidens utmaning blir. Att som förälder se till att vi erbjuder våra barn saker från olika världar.
Jag tror det är bra.
Hur tänker ni?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar