Sitter fast

Och den här boken då.

När. Hur. Åh. Jag sitter fast. 

Det fanns en tid i mitt liv då jag skrev 8 timmar om dygnet. Då jag skickade in manus på manus. Fick refuseringsbrev på refuseringsbrev. Men en dag. En dag år 2005 fick jag ett brev från Albert Bonniers. Dom tyckte att mina texter var bra. På riktigt alltså. 

"Tack för ditt förtroende att skicka oss ditt diktmanus " I de bortomska bergen", som vi nu tagit del av med stort intresse och inte så lite förtjusning. Ditt sätt att spränga in drastisk humor och vardagliga inslag i en högpoetisk bildvärld är djärvt på ett tilltalande sätt, som tyder på ett gott lyriskt självörtroende." 

BLA BLA BLA BLA BLA.... "Men i det stora hela tycker jag - som det ser ut nu - att det blir alltför många eftergifter till en allmänlyrisk bildflora, som inte bearbetas på ett sätt, som gör återbruket tillräckligt intressant". 

Och det var det. I år är det 2013 och jag har inte skrivit poesi sedan dess. Eller jo, jag skrev om manuset en del, skickade in men fick bara ett refuseringsbrev. 

Och nu sitter jag här med en längtan om att skriva igen. Men vilket tema jag än börjar på, tänker på, så känns det sopigt. 

Jag är inte på humör för poesi, jag orkar inte gräva så långt in i mig själv. 

Jag är en dålig berättare. Jag är för impulsiv, byter idéer för snabbt. Svårt att hålla i. 

Det verkar som det enda jag kan skriva just nu är en  blogg. Det är väl i och för sig inte så illa det heller. 

Men. Det behövs något mer. 

Tips? Förslag? Någon? Universum?