Prestation. Prestation. Prestation.
Nu är du här igen. Vara duktig! Orka skratta! Orka vara bra! Prestera! Duktiga mamman! Glada mamman! Snälla mamman!
Och självklart fungerar det inte. Som vanligt.
Jag nämnde väl förut att Dottern är inne i någon VILL INTE PERIOD. Den håller i sig. Med besked. Morgonen var ett krig. Ett lååångt utdraget krig... "Vill inte ha kläder på mig!" "Byxorna gör ont!"
"Måste ha gosis med till förskolan" "Jogurten är sur!"
Alltså. Jag brukar ha ofantligt med tålamod när det kommer till henne. Min mamma brukar till och med berömma mig för mitt tålamod. Men alltså. Nu går det bara inte.
När vi trilskats i cirka 45 minuter så släppte jag allt och gormade som värsta surmorsan. "Nu är det DU som tar på dig klääääderna och det NU!!"
Självklart fungerade inte det. Det blev bara ännu värre. Och någonstans i den känslan ska jag alltså dumpa Dotter på förskolan för att sen åka till jobbet och prestera. Vara duktig! Inkännande! Förstående!
Jag är fan bara en liten pöl just nu. Jag känner mig så vansinnigt liten och klen. Vill typ ligga i mammas knä och böla och bli struken på pannan. Ha en snuttis. Bli tröstad. Omhuldad.
Och att sedan sätta sig upp på en häst och tro att dagens inferno har glidit ur kroppen var ju bara idiotiskt. Hur tänkte jag då?
Det hjärnan gömmer, minns kroppen.
Det gick såklart skitadåligt. Jag fick ingen kläm på Kiara alls och vi hoppade både snett och vingligt och skinnet sprack på knogarna och jag blodade ner hennes hals och jag red som en kratta.
Och igår kväll studsade jag runt på fina Castor och det gick inte heller något bra.
Och jag är så negativ just nu så jag fattar om du tycker det är skittråkigt att läsa. Men jag får banne mig ingenting att fungera smidigt just nu. Energin är noll och jag börjar fundera på vad tusan jag håller på med.
Vad är det frågan om?
Varför rycker jag inte bara upp mig för? Varför går jag inte på alla klatschiga klyschor som "man kan bara man vill", "det är DU själv som väljer hur du ska må, tänka?".
Nä. Ge mig en spyhink och låt detta gå över.
För jag vill ju inte vara en surfia.
Jag vill vara pigg och glad och känna mig så bra som jag är.
Hoforsbloggen.se går samman med SuperViral.se
2 månader sedan
DU är bara människa Marita, det är en sak du måste erkänna för dig själv. INGEN kan vara bra på allt och såklart har INGEN bra dagar varje dag. Det är bara så att du erkänner det öppet vilket många andra väljer att inte göra det.
SvaraRaderaImorgon är en annan dag, ingen dag är som den andra, nya utmaningar och belöningar. Hoppas du belönar dig själv med en semla eller nåt!!! DU ÄR BRA, acceptera det, just so it is!
Kram Pinglan
Men det kan inte gå bra jämt "man är inte mer än människa" så brukar dom säga till mig. Men hur tråkigt är det inte att bara vara människa ibland då?
SvaraRaderaMen ingen kan orka jämt, inte ens om man vill. Hoppas nästa ridtur på Castor går ap-bra!
Tack för pepp hörrni. Jag börjar sakta men säkert ta mig ur mollträsket som klingat hela veckan...
SvaraRaderaDet är gräsligt när man hamnar i "jag-duger-ingenting-till-jag-kan-ingenting - köret".
Det tar ju kål på en. Nu sitter jag i alla fall upprätt i soffan och mumsar choklad och bara är en människa. Bra va!
Och Hästeriet är ett mysterium. Ena stunden tror man att man fattat galoppen (ha ha ha. vad rolig jag var nu. eller not.), å andra stunden känns det som man aldrig suttit på en häst. Men jag lyssnar på er, kanske det bara är en dipp. Det vänder nog snart.
Och ja Mallan. Du har nog rätt, jag har bara inte lärt mig att hålla tyst om det ;)