Det är något alldeles speciellt över stugliv. Kanske speciellt på vintern, när strumpor och vantar ska torkas. När elden måste brinna för att vi inte ska frysa. När man måste smälta snö för att kunna diska (jo, vi har släpat med vatten, men det lär ju ta slut).
Det är liksom på riktigt. Visst. Både smartphones och surfplatta är med, men allt det andra är mer riktigt.
Nu liksom. När solen går ner blir isen och snön alldeles blå. Vinden piskar och tallkvistar flyger.
Det är inget hittepå eller fixat i något fotoprogram.
Hursom. Veckorna som gått sen sist har varit långa och lite tomma. Innehållslösa.
Så nu lyssnar jag på min pratartant och fyller mina dagar med mening. Trotsar känslan och lyssnar på viljan istället.
Som ett litet experiment bara.
Känslor är inget att lita på. Inte för mig i alla fall just nu.
Så: Hej Viljan! Nu ska jag lära känna dig!
Och idag tog du mig till stugan. Tack!
Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar