På kvällen var det dressyr som gällde. Och Finfina Castor var på ett synnerligen bestämt humör... Ett såpass bestämt humör att han bestämde sig för att kortsidan under cafeterian var apläskig.
Det här är ju iofs ingenting nytt. Han skyggar ofta där. Eller rättare sagt: han leker att han skyggar.
Och jag går igång på det. Spänner mig. Oroar mig. Blir arg. Tappar självförtroende.
Och jag VET att han bara utnyttjar situationen. Han kollar om jag är med i matchen.
Och Igår skulle jag träna förvänd galopp på halvtigenomlinjen. Och varje gång vi kom till hörnet förvandlades han till en studsboll.
Och jag kände mig sopig.
"Åhh! Nu skiter jag i det här. Våågar inte! Kan inte!!! "
Men. Castors matte Sara var med och gav sig fan på att vi skulle klara det. Och med hennes guidning och efter många sladdningar, galoppombyten och kickar så klarade vi det!! Flera gånger.
Han gick väl inte som en Grand Prix häst genom hörnet, men vi klarade övningen.
Sjukt bra. Tack Sara!
Nästa gång vi åker upp ska jag rida samma övning igen. Och igen. Och igen. Och jag ska sänka målet, eller sänka. Jag ska fokusera på rätt sak. Inte se kortsidan som ett monster utan som en liten passage till den verkliga övningen.
För Jag har väldigt lätt att fastna i "problemet" och lägga min energi där istället för på det som ska göras. Men nu vet jag.
Jag kan ju. Bara jag fokuserar på rätt sak och inte ger mig.
Hursomhaver är han den häftigaste hästen jag ridit. Och snäll så in i vassen.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar