att börjar arbeta igen. lite om vemodet.

Imorgon är den stora dagen.

Dagen då Marita börjar arbeta igen.

Och ja, ni som läst mina få stackars inlägg jag hunnit/orka plita ner här på bloggen vet att jag längtat en del efter att få börja arbeta. Hugga tag i. Göra saker. Slita. Bränna! Och nu är den här. Dagen.

Hur känns det då? Jo, det känns både och.

Först har vi den översvallande lyckokänslan över att få gå tillbaka till mitt jobb som jag faktiskt älskar. Den berusande känslan av att få ta mig ut i "verkligheten". Träffa mina kollegor, mina elever, träffa ny musik igen, träffa nya utmaningar. Få rutiner. Ordna konserter. Peppa kidsen till nya höjder. Hitta nya uttryckssätt. Hitta nya ord. Nya toner.

Jag längtar efter det. Längtar efter att få TID till det. Åh!

Och så har vi den andra sidan. Mitt första år som mamma är avklarat. Den där tiden som i princip alla mammor (ja, efter många år åtminstone) glorifierar och tycker man ska till vara på är över. Och det är faktiskt lite sorgligt. Eller sorgligt och sorgligt, det är vemodigt. Jag kan inte fatta att det gick så fort. Ena dagen låg hon vid mitt bröst och andra dagen så kutade hon omkring som en krigarprinsessa ute i stugan och upptäckte världen. Och jag är så stolt över henne! Hon kan numer plocka blåbär, vattna blommorna, kasta bollen till både hund och mamma/pappa, klättra upp och ner för alla livsfarliga trappor därute. Hon vet hur hon får sin röst hörd. Hon älskar Pingu. Åh, hon kan så mycket.

Och nu helt plötsligt, ska jag inte få vara med (inte lika mycket åtminstone) när dessa saker sker. Jag kommer få de berättade för mig. Precis som jag berättat för pappa E.

Och i vanlig ordning så som det bör sig för mammor så känner jag lite skuld. Det är så mycket jag kunnat gjort annorlunda. Jag borde ha gjort det och det och det och det och det. Men jag har inte gjort allt det där som jag önskade att jag hade kraft och ork till.

För:

Inte kunde jag väl ana att man kunde känna sig så oerhört ensam och maktlös som mamma?

Inte kunde jag väl ana att bebisar sov SÅ lite om nätterna?

Inte kunde jag väl ana att ett kejsarsnitt kunde sätta såna spår?

Inte kunde jag väl ana att pappa E skulle vara borta 11 timmar om dygnet?

Och inte kunde vi väl veta att en underbar och fin familjedlem skulle lämna detta jordeliv strax efter vår dotters födelse. Visst anade vi, men inte så fort. "Inte nu!" minns jag att vi sa. Vi var ju så lyckliga. Men döden har en tendens att alltid komma olägligt. Det finns inga tillräckliga förberedelser. Det går inte att vara beredd.

Och det tar på krafterna att bära sorg. Det tar på krafterna att stötta. Eller rättare sagt, livet tar på krafterna.

Så det här året har inneburit så många olika saker. Så många olika ingredienser. Nästan lite väl mycket för att hinnas med på ett år.

Och då är det nog inte så konstigt att känna lite vemod.

Jag tror till och med att det är lite nyttigt. Åtminstone för mig. Jag behöver avsluta, summera, gå igenom och gå vidare. Jag behöver vräka ur mig. Ibland på en blogg och ibland till en vän. Eller till mamma!

Ja just det mamma! Hon är lite utav en idol för mig nuförtiden. Nu fattar jag. Nu förstår jag precis vartenda ord hon sa till mig och mina syskon när vi var små. Jag förstår henne. Jag känner henne. Hon har nog varit min bästis under detta år. Man ska aldrig underskatta en mamma. Men heller inte glorifiera. Dom är människor dom med. Man får inte glömma det.

Och lite så är min strategi inför imorgon. Att bara vara människa. Bara vara Marita.

Så. Man vet aldrig hur lång tid det dröjer till nästa blogginlägg, men under tiden så tycker jag ni ska lyssna lite på CocoRosie. godis!

att förändras när man blir mamma

Häromdagen fick jag en fråga ställd till mig. Den gick ungefär så här:

"Tycker du att du förändrats sedan du blev mamma. Isåfall vad har förändrats? "

Just då hade jag inget riktigt bra svar på frågan, vet inte om jag har det nu heller, men jag vet dock att jag lärt mig några nya saker sedan hon kom.

• Att vänta. Jag har aldrig väntat så mycket i liv som nu. Det är längre inte jag som bestämmer takt och tempo. Det gör hon.
• Att ha tålamod. Min stubin är oerhört kort och jag har för att överhuvudtaget klara av att vara en vettig mamma fått lära mig att ha tålamod. Det går inte fort att klä på en bebis. Och det är faktiskt lite döfött att bli arg på en människa i viktklass 8 kilo för att den drar av sig strumpor och mössa om vartannat. Jag menar, vad ska man säga?
• Att vara tillgänglig. Jag kan inte låsa in mig och vänta på bättre tider. Jag kan inte lägga mig under ett täcke en halv dag och vänta på att PMS:en eller vad det nu är ska gå över. Det är bara att köra.
• Att be om hjälp. För att överleva sömnbrist har jag varit tvungen att be om hjälp. Det har aldrig hänt förut.
• Bearbeta rädsla. Dotterns förlossning var inte sådär jätteenkel. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Men jag fick hjälp och kom över det med, även om jag vissa stunder är tillbaka på operationsbordet så kan jag hantera det.
• Vad sömnbrist är. Någon gång i somras när dotter var nyfödd och allt det där så räknade jag ut att min totala sömntid under en vecka var 12,5 timme. Jag som förut krävde minst 9 timmars sömn per natt är en ganska hyfsad människa efter 6 timmars sömn numer. Framsteg.
• Vad fysisk smärta är. Det där snittet, det där lilla pyttiga snittet som ni hafsade ur min dotter ur har satt nya perspektiv på vad smärta är. Möjligen spelade min rädsla och trötthet in, men ändå. Blir det snitt en gång till kommer jag halshugga den som säger "Vaddå, ett snitt, det är väl inget? ".
• Att kroppen förändras. Efter att ha klankat ner på min kropp i rätt många år har jag fått lite nya perspektiv. Jag minns första dagen jag kunde stå på BB. Jag tittade mig i spegeln och tänkte nåt i stil med "Hej då du ljuva ungdom". Men det är okej. Det är faktiskt mer än okej. Jag accepterar min nya kropp. Den är mjuk och bra. Och sist men inte minst, det har faktiskt bott en människa i den. Vad kan jag kräva?
• Att planera och stå fast vid planen. För att överhuvudtaget ha något socialt liv utanför hemmet krävs planering. Och det är väldigt dumt att ändra planen eftersom man aldrig vet när nästa tillfälle erbjud.
• Att ändra planen utan att bryta ihop. Även om planering är A och O så måste man ha i beräkningarna att planen kan ändras. Som när vi skulle på bröllop i höstas. Vi var som i vanligt var vi ute i sen tid (skyller dock på att vi var oerhört oerfarna föräldrar då. dotter 1 månad bara). Och när vi allihopa precis fått på oss våra finkläder och var på väg ut genom dörren så händer. Pruttkalas x 2. Det vara bara att klä av och byta och på med kläder igen.

Och så här kan jag hålla på i en evighet för det är faktiskt tusen saker jag lärt mig och som förändrat mig. Men det viktigaste jag lärt mig är :

• Att älska. Vilkorslöst. Gränslöst.Hämningslöst. När jag var runt 20 år trodde jag att jag skulle dö när jag inte blev ihop med den kille som jag vurmade för då. Nu vet jag att jag skulle dö om jag av någon anledning inte skulle få vara tillsammans med min dotter.

Och jag tror att denna sista punkt kanske är den som förändrat mig mest. Det sätter perspektiv på så många saker. På vad jag prioriterar. På vad jag vill.

Innan dotter kom trodde jag att jag skulle fortsätta leva mitt vanliga liv med mycket jobb och mycket aktiviteter på fritiden. Vi skulle ju "bara" få tillökning. Men jag vill inte så längre. Jobba det vill ja, gärna mycket periodvis, men fritiden. Det är inte så viktigt längre att rida 4 dagar i veckan, det är inte så viktigt att resa hit och dit. Det är inte ens viktigt att köpa CD-skivor.

Kanske det fortfarande är en massa hormoner som spökar. Kanske jag är en självuppoffrande mamma? Men jag tror faktiskt inte det.

Och allt det där som att rida och träna och annat kommer jag hinna om några år, livet är långt.

Så som svar på din fråga: Allt har förändrats, men samtidigt ingenting. Förändringen har skett så naturligt att jag knappt har tänkt på det.

hemma ett år

Ett personligare inlägg.

Om två veckor har jag varit hemma ett år. Ja, jag gick hem lite tidigare innan dotter kom, ville vila upp mig och sådär. Och jag kom på en grej idag. Jag kom på att jag gillar att jobba. Verkligen, verkligen gillar att jobba. Arbeta och slita hårt. Jag älskar att prestera.

Jag älskar att ha en deadline att skynda emot, jag älskar att skriva dokumentationer, jag älskar att tänka, jag älskar att bolla idéer, jag älskar att fixa låtar till mina elever, jag älskar att bli ställd på ruinens brant. Jag älskar att slita.

Mja, jag måste ju såklart ha lite pauser emellanåt, men i det stora hela så är det min grej. Att slita. Det finsk arvet var det någon som sa.

Och nu när den första slit-tiden med dotter är över, när den första chocken över mammaskapet lagt sig så sliter jag inte så mycket. Det är mest lek och bus hela dagarna. Visst finns det dagar då det slits mer än andra, men i det stora hela är det en rätt lugn vardag.

Jag försöker slita med hem och hushåll, men det är verkligen inte min grej. Jag tycker inte det är så roligt. Jag menar, jag skulle ju kunna slita med att måla om eller organisera i skåpen eller bygga någon liten hylla eller liknande, men jag vill slita med min hjärna.

För jag vill att hjärnan ska slita och jag vill stånga mitt huvud blodigt. Och det får jag inte utlopp för just nu.

Igår så behövde jag lite miljöombyte, karln var ledig så vi gjorde det ihop. Åkte iväg och ja, gjorde vaddå? Jo. Shoppade. Det är också någonting jag tycker är extremt tråkigt. Helst vill jag att någon annan ska prova mina kläder och helst vill jag att någon annan ska bestämma vad jag ska ha på mig. Men i den här vardagen som jag lever i nu, föräldraledigvardagen, så blir shopping en av de mest hjärnaktiverande grejer som händer. Antagligen för att jag tycker det är så jobbigt.

Det gillas inte.

Kanske det är därför som rätt många föräldraledig sticker och shoppar och tränar och renoverar och bakar och fixar och målar och donar. För att de behöver aktivera sin hjärna?

Nu menar jag inte att det inte är hjärndött (ursäkta ordvalet, men hittar inget bättre just nu) att umgås med sitt barn och leka och aktivera det, men kanske det är så att vi människor behöver lite både och?

Och JA. För att inga arga miner ska uppstå (har haft svårt för det på sistone, arga miner, orkar inte ta striden riktigt): jag älskar min dotter mest av allting på hela jorden och jag skulle ge mitt liv för henne,

men, jag behöver mer. Jag behöver ställas inför andra problem och andra svårigheter OCKSÅ. Jag behöver vara i "verkligheten" också för att inte sunka ihop totalt.

Jag kommer börja arbeta om 2 och en halv månad. Och det känns hur bra som helst. Men det ligger också en liten ångest i det med. Det ska inte vara lätt ...

Varför? Ja. Jag gillar ju att prestera. Och det jag då har börjat fråga mig är om jag presterat ordentligt under detta föräldralediga år? Har jag verkligen spenderat så mycket tid som möjligt med min dotter? Har jag verkligen tagit vara på den här tiden? Har jag verkligen gjort allt jag kan för att min dotter ska känna sig trygg och må bra och utvecklas?

Jag tror det. Men jag är inte säker.

Men som jag sagt förut, föräldraledighetsåret eller månaderna är en kort tid i mitt och hennes liv. Det är en liten passus. En specialverklighet. Vi kommer spendera resten av vår tid tillsammans i det "vanliga" livet där man arbetar och lämnar på förskolan och skolan och så vidare.

Och ja, kanske jag kommer längta tillbaka till denna verklighet när jobbet väl sätter igång,

men jag kan ändå inte komma ifrån känslan att det är dags att gå vidare nu. Jag behöver lite nya inputs.

Så en fråga till er få stackare som läser bloggen: hur var det för er att börja arbeta efter föräldraledigheten? Befrielse? Ångest? Blandat? Berätta! Vill veta.

sociala koder är bra att kunna. då verkar man normal.

Sociala koder är bra att ha. Då vet man ju hur man ska bete sig. Då är man normal.

Men hur gör man i situationer som saknar tydliga koder?

Ta till exempel sotare- och hantverkarsituationen. Dom här människorna som kommer till ditt hem och ska fixa något. Det finns ingen situation som är så obekväm som denna,

för det första. De håller aldrig en tid. Det hör ju för tusan till konventionen att komma i tid! Åtminstone inom vissa kulturer, ja, bland annat den arbetarkultur jag är uppvuxen i iallafall. Hel och ren och duktig minnsan, men det är en annan diskussion.

Hursomhelst. Det står ju på lappen att de kommer mellan 8:00 och 10:30. Senfärdig som jag är kliver jag upp alldeles precis innan utsatt tid för att röja av det som ska röjas av. Oftast i nattlinne och morgonskrud. Och precis när jag pustar och stånkar över att det är så jäkla mycket grejer överallt står han där, sotaren, i högsta hugg för att kontrollera hur vår spis skött sig under vintern.

Ahapp. Skamset kryper jag undan för att ta på mig något mer bekvämare, något mer anständigare medan han kör igång.

Sen då.

"Jaha, hur går det här då? ". Nää, så kan man ju inte säga. Det låter ju precis som att jag inte tror att han kan sitt jobb.

Den här då.

"Jaha, är det mycket att sota nuförtiden då?" Nej! Nej! Nej! Klart det är. Det finns ju skorstenar överallt.

Hm.

En annan variant är att gå och sätta sig i ett annat rum. Låtsas om som att jag inte bryr mig om att det är en främmande människa i mitt hem. Låtsas om som att det är det mest naturliga som finns, att jag visst vet hur man behandlar sotare.

"Vill du ha kaffe?". Den skulle kunna funka, men det kan samtidigt betraktas som en invit till något. En invit till en paus i hans viktiga arbete! Och det borde jag ju fatta!! Det har ju inte han tid med, han har ju viktigare saker för sig än att drälla över en kopp kaffe.

Jag vet inte om det är jag som är extremt socialt missanpassad, men det här gör mig verkligen nervös. Vanligtvis brukar jag ganska obemärkt kunna glida in i det ena sammanhanget efter det andra. Jag brukar sköta mig ganska bra, men när det kommer till folk som ska arbeta i mitt hem är jag nollad.

En annan sådan här situation är "hejningen".

Du är på något shoppingcenter eller på nåt annat ställer där alla går runt runt runt. Ni möter varandra två och fyra gånger. Första gången säger ni "Hej, hur är läget" och så vidare. Funkar jättebra. Andra gången hejar ni igen och ler lite. Tredje gången kanske ni nickar, men den fjärde.

Vad gör man då?

Sociala koder är faktiskt jättebra. Man känner sig trygg och normal. Man vet hur man ska göra. Hur och vad man ska säga för att situationer ska flyta på, men när koderna är borta, eller när de ligger inlindade i någon slags kunskap man inte känner till, då blir det krångligt.

Jag har aldrig varit bra på att kallprata till exempel. Det är någonting jag fått lära mig för att stå ut med diverse situationer och det är rätt okej, ganska trevligt för det mesta. Men det är en konst.

Sen ibland får jag för mig att jag vill bryta mot varenda social kod som finns, ni vet, ställa mig upp i bibblan som dom gör i Varan-TV och bara skrika

"Hallå bibblan, hur är läääääget?".

Sånt drömmer jag om också. Men jag tror att jag blivit för gammal, borde testat det när jag var yngre och inte hade någon dotter som skulle behöva skämmas över mig.

Hursomhelst. Om det är någon som har något bra tips på hur man beter sig för att verka normal i mötet med okända människor i sitt hem så är jag oerhört tacksam.

Övrigt har jag hittat en fantastisk bok. "Melankoliska rum" av Karin Johanisson. Temat i boken är just melankoli och hur den har sett ut över några århundraden. Vilka uttryck den tagit sig och vilka som har haft rätten till att vara melankoliska. Underbart. Mer om den framöver.

kort resumé

Som ni märker är mina blogginlägg högst sporadiska och rätt sällsynta,

men jag intalar mig själv att det är okej. Jag tränar mig i att det är okej att jag göra något bara sådär ibland. Tränar mig också i att inte vara bäst.

Och det är spännande.

Först bara en förklaring. Jag använder ofta ordet "att vara bäst". För jag vill vara bäst jämt. Alltså bäst för mig själv. Inte bättre än någon annan. Jag tävlar bara med mig själv. Men om jag ska kunna somna om kvällen måste jag ha uträttat någonting "bäst" under dagen. Det kan till exempel vara att skrivit en bäst reflektion över något på jobbet, jag ska ha presterat bäst

Så istället för att göra ett bäst blogginlägg idag tänker jag göra en kort lista på saker jag funderat på och iakttagit sedan sist:

1. Det är ensamt att vara mamma ibland. Det är ensamt att ansvara över någon annans liv. Det är ensamt att varje dag försöka underhålla och ta hand om ett litet knytt. Det är ensamt att alltid försöka veta bäst.

2. Jag tror på storfamiljen. Det är absurt att familjer idag lever så ensamma som de gör. Det strider mot vår natur och ja, här tror jag på natur och biologi. Vi är sociala varelser som behöver varandra. Det räcker inte bara med mamma, pappa och barnkonstellationen. Vi behöver flera.

3. Varför kan man inte vara föräldralediga samtidiga? Varför är systemet så jäkla knäppt?

4. Fascineras över hur människor öppet kan sitta på ett bibliotek och beskriva varför islam är den vidrigaste religionen som finns. Varför muslimer är skithögar och varför dom ens överhuvudtaget kommer till det här landet. Dom borde veta hut! Galenskap, men jag tänkte att jag inte skulle vara bäst så jag la mig inte i.

5. Fascineras över hur människor får ihop sina dagar med barn, jobb, matlagning, städning och träning. Lite sådär enkelt bara. Hur människor efter att ha slitit med snor och pannkaksmet en hel dag sedan på kvällen också orkar gå och träna. Och detta 5-6 dagar i veckan. Hur gör ni?

6. Undrar varför och om det är nödvändigt att dammsuga och torka golven varje dag?! Jag har förstått att det finns människor som gör sånt.

7. Funderar också på vad som hade hänt om jag hade fortsatt skriva poesi och fortsatt spela musik. Var hade jag varit idag? Hade jag blivit utgiven? Hade jag fått något kontrakt? Eller hade jag fortfarande varit sådär halvbra och inte bäst nog?

8. Funderar också över varför telefonen blivit så tyst sedan jag blev mamma. Varför pipet som signalerar SMS aldrig mer piper.

Sen ser jag fram emot en bok av Barbara Ehrenreich, "Gilla läget" som kommer på svenska i höst. Mer info om den finns på http://skrietfrankarnfamiljen.blogspot.com/. Den behandlar tydligen den idén om att alla människor KAN BARADOM VILL. Individualismen. Hon är tydligen kritisk mot detta och jag ser verkligen fram emot hennes analyser och tankar.

För min paroll har alltid varit att jag kan allt bara jag vill tillräckligt mycket. Och det har fungerat rätt bra för mig.

Men på sistone har jag varit lite kritisk mot min paroll eftersom det finns en till människa att ta hänsyn till nu.

Så vi får se var jag landar efter jag läst boken. Ser fram emot.

Earth Hour. Många bäckar små?

Sitter och funderar lite på om små handlingar verkligen gör någon skillnad. Som Earth Our till exempel.

Igår när jag släckt ner den hela lilla lägenheten och tänt massa ljus satte jag mig i fåtöljen och påbörjade mitt deltagande i en världsomfattande action. Kände mig skitbra. Nyttig. Behövd.

Jag frågar E om han tyckte det var viktigt med Eart Hour varpå jag får till svar att Earth Hour påminner lite om avlatsbreven. Man syndar och man betalar. Ungefär som vår hund gör. Hon tar hellre straffet bara hon får rymma en liten, liten stund.

Visst är jag med i E:s resonemang. Denna Earth Our är ett kort ögonblick. Ett ögonblick på endast 60 minuter, ett endaste ögonblick på ett långt år då jag VERKLIGEN tänker på hur hemskt det är att vi förstör vår jord. Hur hemskt det är att vi människor är så lata och oengagerade i hur vår framtid kommer se ut. För jag är inte så bra på det övrig tid. Jag är ganska upptagen med annat. Visst handlar jag ekologiskt ibland och miljömärkt och kravmärkt, jag tänker på att släcka lampor och elda lite extra i spisen, men jag tar också bilen varje dag och jag slänger en och en annan plastbit på fel ställe ibland. Spottar snus i naturen. Jag syndar.

Och sen en gång per år vill jag betala. Knäböja inför högre makter och be om ursäkt för mitt syndiga leverne. Lite som på julafton.

Men jag tror också att det är något bra att ingå i ett större sammanhang. Delta i gemenskapen och arbeta för ett högre syfte. Jag tror människor mår bra av det. Jag tror också att ju fler desto bättre. Att stå ensam och kämpa är ganska svårt. Det blir liksom ingen slagkraft. Visst finns det exempel på människor som av egen kraft påbörjar en förändring av världen.

Rosa Parks till exempel.

Sånt imponeras jag av. Sån vill jag vara.

Jag tror också att alla människor har en eller flera uppgifter i livet. Någons uppgift är kanske att kämpa för miljön, en annans uppgift är att se till att svarta människor har lika stor rätt att sitta ner i bussen som vita, en tredje människas uppgift är kanske att ta någon ridelev till stora, nya och högre nivåer.

Alla uppgifter är lika viktiga. Alla fyller olika syften.

Det är när vi lägger oss ner och inte tror att vi kan förändra som det är allvarligt. När vi lägger oss ner för att vi inte tror oss ha kraften och makten att påverka som vi får problem,

men,

det behöver inte vara så stort. Man måste inte förändra världen på en gång. Man kan börja med så små saker som att hälsa på en ensam pensionär eller att släcka en av tre lampor.

När jag gick på mellanstadiet och vi tjatade på vår lärare att han skulle hämta ditten och datten åt oss brukade han säga:

"Gud gav er två ben, använd dom"

Vare sig jag trodde på Gud eller inte så fattar jag vad han menade. Använd det du har! Gör det du kan!

Lite så tror jag att jag menar. Vi måste göra det vi kan, även om det är så futtigt som att släcka ner världen 60 minuter per år.

Reklam för mamma och pappa

Reklam för mamma och pappa.

Igår fick vi hem ett reklamhäfte från ett av dom där stoora blöjföretagen, ett sånt här reklamblad som inte utger sig för att vara reklam, men som i själva verket är det. Reklam för vad mammor och pappor ska göra. Vara. Ägna sina dagar åt.

I detta häfte finns ett kapitel där man kan läsa lite om barnets utveckling, sen finns det två andra kapitel som heter :"Jag själv" och "Familjen"

Jag reagerar. "Jag själv" ? Vem är "jag". Är det författarna till häftet eller är det någon annan, någon som ska intervjuas i häftet? Jag tittar på underrubrikerna och ser texten:

"Bort med mamma magen".

Poletten trillar ner! "Jag själv" är ett kapitel enbart skrivet för mig, mamman. Men gud vad snällt! Tack.

Under "Familjen" hittar man rubriken: "På vift med pappa". Åh, men tack! Tack för att du berättar för pappa E hur han ska packa sin skötväska när han ska ut med dotter...

För det första. Varför ska mammamagen bort? Varför är det så viktigt? Och varför tror ni att jag vill ha tips om varför mammamagen ska bort? Okej, visst har jag haft stunder då jag känt att det vore trevligt att komma i mina gamla jeans, jag gillar inte att shoppa och det vore skönt att slippa. Men behöver jag ett kapitel om det? Behöver jag gång på gång få läsa om hur man som kvinna på bästa sätt ska göra för att gå ner i vikt eller hur jag ska göra för att få en fit kropp?

Nej, det behöver jag inte.

Och kapitlet till pappan. Kapitlet som finns under FAMILJErubriken är ju fördummande. Som om en pappa inte ska kunna packa en skötväska.

Hm. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag tror jag skrattar. I reklam är det ju väldigt vanligt att man skiljer på kvinna och man. Män sätts ofta i "aktiva" sammanhang, de sportar, bygger, snickrar och så vidare. Kvinnor är ofta passiva. De bara är. Och att detta företag fortfarande använder sig av denna marknadsföring är väldigt, ja, vad ska jag säga: omodernt. Förlegat.

Men å andra sidan är det ett företag som säljer saker till familjer och barn och där är ofta värderingarna ganska omoderna och förlegade. Det vet vi ju redan.

Det som också är intressant är hur man i detta reklamhäfte skiljer på mamma och familjen. Mamma får liksom stå för sig själv, som ett högre väsen, hon är så oerhört speciell att hon får ett helt kapitel medan pappa får ingå i "familjen" och vara en rolig detalj. Lite så där dumsöt som inte ens vet hur man packar en skötväska.

Dubbelbottnat. För å ena sidan beskrivs mamma ofta som själv grundbulten i familjen, ingenting skulle fungera utan henne. Hon sköter hem och hus och barn och mat och tvätt och allt det där som är som en evighetsmaskin. Hon är ett måste för att familjen ska funka. Och i och med detta blir hon också så himla speciell, så outbytbar, så himla... ensam skulle jag vilja säga. Så himla ensam så hon måste ha egna kapitel och egna böcker för att överleva. Stå ut med sig själv. Stå ut med evighetsmaskinen. Sorgligt.

Tillbaks till häftet. På sidan bredvid pappatipsen (där finns för övrigt en bild på en rolig pappa som leker och busar med sitt barn) finns lite tips för mamman (stor bild på mamma och barn där hon ömt pussar barnet på kinden). Och vad innehåller dessa tips? Hm. Låt se.

"Rör på dig. En daglig promenad med eller utan barnvagn kan pigga upp dig och DESSUTOM ta bort något extrakilo från mammamagen"

"Var kreativ. En dagbok eller fotoalbum om ditt barn är ett bra sätt att vara aktiv och dessutom en bra kom-ihåg-hjälp ..."

"Be om hjälp ... Pappan kanske kan ta lite mer ansvar för barnet när han kommer hem på kvällen, om han jobbar på dagen"

Ska pappan "kanske ta lite mer ansvar" (lägg märke till ordet: kanske, det liksom viskas fram) för barnet när han kommer hem på kvällen? Ja, kanske det eller så är det typ självklart.

Men vi vet ju att det inte är självklart. Precis lika osjälvklart som att alla mammor vill ha bort sin mammage. Ingenting är för givet. Det är olika från familj till familj.

Ska det vara så svårt att fatta?

Mamma pysslar om kropp och familj medan pappa är sådär tokrolig. Eller?

Innan vår dotter föddes fick jag och E en varsin bok.

Min hette "Så överlever du första året som mamma"
och E fick: "Lattefarsan". (en bok som handlar om vad pappor kan hitta på med sina barn när de är föräldralediga)

Jag klagar inte på presenterna i sig, det är rätt okej läsning om man fattar att man ska läsa dom med en nypa salt, men samtidigt kan jag inte låta bli att förundras över uppläggen i de båda böckerna.

Titlarna skvallrar ju rätt mycket om vad det är för läsning vi kommer stöta på.

Ett litet axplock ur Lattefarsan:

"Åk upp och ner i offentliga hissar och låt ditt barn sköta knapparna"
"Ta en Whisky till förmiddagskaffet bara för att du kan"
"Prova din partners underkläder"
"Lukta på ditt barns huvud"
"Hitta på snuskiga texter till barnets favoritlåtar"

lägg till några piffiga bilder på detta och du har konceptet.

I "min" bok finner du kapitel efter kapitel som förklarar och beskriver hur jag ska göra för att inte gå under mitt första år som mamma. För det är ju jobbigt att bli MAMMA. Jag får tips eller föresten, regler kring hur jag återfår min gamla kropp, hur jag får barnet att sova, hur vi håller oss friska i familjen, hur sexlivet funkar efter barnafödande och så vidare.

Min bok är någon slags tröstebok, pepp och kom-igångbok. E:s bok handlar om piffiga saker han kan göra med dotter sen när han blir ledig.

Jag förstår idén med båda böckerna. Den ena är lite tokrolig sådär och den andra vill trösta och förklara att man inte är onormal trots att man fött barn. Det kan ju visserligen vara rätt skönt.

Men detta är ändå så märkligt tycker jag. För varför skulle inte pappan genomgå samma förändring som mamman gör? Varför finns det ingen tröstebok för pappan? För inte är det väl så att pappan INTE genomgår en förändring efter att barnet har kommit?

Och varför skulle jag vilja ha tillbaka min gamla kropp?
Varför vill jag veta hur man håller familjen frisk? Det vill väl också pappan veta?

Men det handlar väl i mångt och mycket om föreställningen kring hur mammor och pappor är, vill och vad de gör under sin föräldraledighet.

Författaren till "Lattefarsan" säger i en intervju att "många män verkar tro att man måste sitta på fik eller hänga på Lindex bara för att mammorna gör det".

Den gängse bilden. Föräldralediga mammor hänger på fick och shoppar kläder. Pappan leker.

What?!

Jag vet inte om det är skillnad på mammor i stan och mammor på landet. Jag bor väl mer åt landethållet. Jag hänger inte på fik, jag åker inte och shoppar. Jag har fullt sjå att få på mig och dotter kläder varje morgon. Jag har fullt sjå att starta varje dag. Jag vet inte om jag är onormalt otränad i mammaskapet, men lätt det tycker jag inte att det är. Och att jag sedan, efter morgonbestyren ens skulle orka åka till Lindex eller sitta på ett fik hela dagen är oerhört sällsynt.

Och ni mammor som har fika och shopping som sysselsättning under föräldraledigheten, jag dömer inte er! Jag tycker det är bra att ni inte är hemma och städar och fejar och isolerar er,

jag dömer hans uttalande. För den är så typisk. Så typiskt generaliserande att jag vill kräkas.

Men det är inte lätt att veta vad man ska göra under sin föräldraledighet. Dagarna kan ju bli rätt långa. Ska man vara hemma och feja, titta på TV, skura badrumsgolvet, starta en blogg, starta en bokcirkel, dricka kaffe, dra igång datorn igen eller ska man ta sig ut och träffa folk och shoppa och promenera,

eller vad ska man göra? För man orkar inte "bara" vara med barnet hela tiden. Man behöver stimulans.

Sen om det är shopping eller bloggeri som är sysselsättningen lägger jag ingen värdering i, men att tro att alla mammor vill eller kan fika och hänga på Lindex slash reparera sin kropp är felaktigt.

Alla vill olika. Och alla har rätt att göra olika.

Så kanske det vore bättre med böcker som lyfter olikheterna i varje förälders föräldraledighet. En bok som lyfter fram olika sätt att vara på, göra, tänka på.

För det är så lätt att känna sig onormal och konstig om man inte gör enligt gängse uppfattningen kring hur man ska göra. Och man vill ju gärna känna sig "normal", och då istället för att tänka själv, kanske man gör som "dom" säger. Och till sist så sitter man där som projektledare för familj och barn med en reparerad kropp medan pappa och tillhörande barn har sådär tokroligt ute i sandlådan.

Det är stallet vi hittar dom blivande cheferna

Runtom i Sverige finns det tusentals tjejer som är ämnade för att bli chefer.

Var då kanske du undrar?

Jo. På ridskolorna.

Att umgås med en häst kan verka ganska enkelt. Sådär på håll i alla fall. För när man tittar på håll så ser man små flickor som står och klappar och borstar och pysslar med de söta små ponnysarna. De packar ryggsäcken efter skolan och åker ner till stallet för att "pyssla om hästen".

Men går man lite närmare så inser man att det är mer än så. Att umgås med en häst, att bonda med en häst, att komma överens kräver mycket mer.

Det kräver ett ledarskap.

Du som ryttare skall leda hästen. Du ska tala om för den vad det är som gäller. Du måste lära känna hästen. Du måste hitta hästens sidor och "knappar" som får den att vilja samarbeta med dig. Du ska coacha hästen så att den VILL göra sitt bästa. Och sen måste du också inse och förstå att alla hästar rids och hanteras olika. Det finns inte bara en metod. Du måste vara flexibel.

Precis som en modern chef bör göra med sin medarbetare.

En modern chef jobbar flexibelt. En modern chef inser att tydligt ledarskap är vägen till framgång. En modern chef fattar att de hon/han anställt är olika individer och att de bör behandlas olika. En modern chef belönar sin anställde när det är läge och klappar på axeln när bra arbete utförs. En modern chef vet att de anställda ibland behöver rast och ro för att kunna jobba vidare, samtidigt som hon/han vet när det är läga ett driva på.

Och det är detta som de flesta hästmänniskor håller på med en sisådär 3-4 timmar om dagen.

Forskning visar också att hästtjejer besitter förmågor och kunskaper som är högst lämpade inom olika typer av chefsyrken.

Nuförtiden händer det också att chefer skickas på ridkurser just för att de ska bli bättre chefer. För när man håller på med hästar så är man tvingad till att vara en ledare, ja, det vill säga om man vill ha hästen på sin sida.

Så glöm att ridning är någon typ av gullefnuttsport som mesiga tönttjejer håll på med. Det är i stallet dom tuffa tjejerna finns!

Leksaker

Innan jul var jag i stan som alla andra och trängdes. Då får jag syn på en mamma, hennes barn och tillhörande barnvagn. Det var iskallt utomhus så de hade ju förstås packat på sig en massa kläder, och ja, den här lilla som var runt en 8-10 månader började ju tycka det var lite väl varmt. Så det gnälldes. Och stökades.


Men mamman hade ett knep. Hon hade en multisuperduperanläggning fastspänd på barnvagnen. Det fanns både en ratt, en stereo, ett plingplongtangentbord och hade jag vågat kikat (ja, gör jag stod verkligen och tjyvkikade) ännu mer hade jag säkert hittat både en micro och ett kylskåp. Nu valde mamman funktionen: lugna-det-varma-barnet-med-en-Alfabetssång. En Alfabetssång som mitt i julruschen skulle lugna både barnet och mamman.

För hur skulle annars mamman kunna fylla på högen av leksakerna?


Det är inte det att jag är emot leksaker. De fyller en funktion. Det finns många leksaker som är smarta, tilldragande och utvecklande för det lilla och större barnet,

men ibland tror jag att vi tror lite för mycket leksakernas förmåga att stimulera och lugna ett barn.

Jag tror till och med att vissa av dessa leksaker hämmar barns egen fantasi och skaparförmåga. Man tar liksom bort själva grejen med leken. För i leken utvecklar ju barn bland annat sin fantasi och skaparförmåga.

Men hur ska de kunna fantisera när leksaken redan har "allt" ?

Jag tänker bland annat på dessa ljudleksaker, visst är det spännande med ljud! Men ibland är det så mycket ljud att barnen själva inte hinner tänka själva hur saker och ting kan låta. De får inte använda sin fantasi.

Men jag förstår också denna mamma med superduperanläggningen. Hon var säkert trött. Stressad, det är ju så mycket att hinna med innan jul. Jag använder också snabba metoder ibland. De kan vara väldigt bra för en slutkörd förälder med brist på energi och kreativitet,

men vilka slags leksaker vill vi ha? Vilken funktion ska de fylla? Hur många leksaker behöver ett barn egentligen? Behöver de verkligen ha tre backar med bilar?

Utmaningen ligger nog i att som förälder hitta på nya och spännande lekar med de leksaker som finns. Eller låt de upptäcka själva! Kanske din strumpa är det mest spännande din son någonsin har sett?

Det märker jag själv, när dotter tröttnar på en leksak så är det så lätt att slänga dit en ny, men ibland, när jag är riktigt pedagogisk och duktig (för pedagogisk ska man gärna vara) så försöker jag hitta på en ny lek med leksaken och det vips så fick leksaken en ny funktion.

Och ibland så kan hon sitta hur länge som helst och pilla med en liten grunka hon hittat nånstans på golvet. Typ en strumpa.

Det finns också en liten hets kring det här med leksaker och böcker och stimulans. Jag har hört talas om föräldrar som hänger upp alfabetet ovanför sängen så barnet redan i spädisålder ska känna igen bokstäverna. Kanske det är lite väl ambitiöst? Jag förstår idén, men jag tror också att barnen hinner lära sig.

Det är inte så bråttom.

Ulla Wiklund är en klok människa som arbetat mycket med pedagogik både i skolan och inom kulturområdet, hon poängterade under en föreläsning hur viktigt det är för barn att få reflektera.

De behöver tid att få ta in det nya som sätts i deras händer,

perception - reflektion - produktion.

Och det här tror jag på. Vi vågar låta barnen får lära sig att saker och ting tar tid. Och snabba lösningar är oftast väldigt tillfälliga.

Jag tror också att när barn har för många valmöjligheter så blir de lite rastlösa. Ska jag leka med den gula bilen eller den bruna bilen eller den röda bilen som låter pling-pling-pling? Det blir ett rastlöst lekande där föremålen ständigt måste bytas ut för att barnet inte ska tröttna.

Men ja, vi är barn av vår egen tid och eftersom det mesta ska gå fort idag så är det inte konstigt att vi gör som vi gör. Många av oss vuxna är själva rastlösa och söker ständigt nya föremål att ta ut vår rastlöshet på. Vi byter jobb, byter klädstilar, byter inredning, byter partners, byter bilar, byter dieter och så vidare i någon slags tro att vi blir lyckligare om vi bara hittar rätt "grej".

Och jag menar. Vilket blir den julstressade mammans nästa steg för att roa och lugna sitt barn?

Rosa eller blått. Spelar det någon roll?

Min dotter är en människa. Varken en "tjejig" sådan eller en "pojkaktig" sådan. Hon är en människa. Min uppgift som mamma är bland annat att pränta in detta i hennes huvud. Och hur gör jag det på bästa sätt?


Är det genom att aldrig tillåta henne bära rosa kläder? Är det genom att säga att hon är tuff istället för modig och cool istället för söt?

I julas fick min dotter en del kläder av släkt och vänner. Bland annat fick hon en rosa overall med en brun liten svamp på. Dotter fick dessutom en rosa mössa. Men inte nog med det. Innan jul fick hon som grädde på moset ärva en rosa pulka. Shit. Hon kommer bli förstörd.


Jag minns när vi skulle åka till slalombacken för att grilla lite korv. Hon var helt rosa. Från topp till tå. Som en sockermaräng. Jag och min sambo vågade nästan inte åka dit. Vi skämdes. Det hela slutade med att vi la en brunfilt över henne så inte pulkan syntes.


Ganska fånigt kan jag tänka såhär i efterhand.


För jag tror inte att det enbart hänger på färgen. Det hänger mer på hur vi föräldrar och andra vuxna gör. Vad säger vi till oss själva framför spegeln? Hur är vi gentemot varandra? Hur ser uppdelningen ut i hemmet?


En kusin till oss fick en fråga i skolan en dag: "Vad jobbar dina föräldrar med? "


Hon sa: " Mamma kör truck och pappa diskar".


Dessa barn är barn som ibland traskar omkring i rosa kläder och har både lite smink och clips i öronen. Men att mamma "kör truck och pappa diskar" tror jag är viktigare. Ni vet: Barn gör som vuxna gör, inte som dom säger.

Ta bara hela unisex-handeln. Kläder som i gott syfte tagits fram både för pojkar och flickor. En bra grej. Men om mamman fortfarande står och sminkar sig 1 timme innan hon går till jobbet medan dotter springer omkring i unisexkläder så avtar liksom själva poängen med unisex. Barn gör ju som vuxna gör.

Men är det farligt med lite smink då? Nej, det är det inte. Men det beror på vilket sätt. Om sminket är ett tvång för mamman för att våga vistas utomhus tycker jag det sänder ut fel signaler till barnet. "Du är inte good enough. Förbättra dig! "


Är det farligt att säga till en tjej att hon är söt? Nej. Men om hon bara får bekräftelse när hon är söt så är det åt skogen. Samma sak gäller för en pojke. Såklart.


En klassiker på temat: "bekräftelse för att du är söt" är ju den "gråa musen" som med jämna mellanrum blev utfryst i skolan. Men när hon går ner en 8-10 kg och färgar håret och börjar sminka sig så väller uppmärksamheten in. Antingen för att hon nu äntligen blivit "normal" eller för att hon blivit "söt" eller för att hon kommit på ett bra sätt att späka sig själv. Eller så är det för att det är så flickor ska vara. Söta, smala och vältränade. Helst snälla också.


Men att en flicka blir ojämställd för att hon råkar ha en rosa overall på sig då och då tror jag inte på. Och att en pojke blir ojämställd för att han har en Hulken-tshirt nån period tror jag heller inte på.

Jag tror mer på att om man ständigt för en dialog med sitt barn om hur saker och ting kan se ut i den här världen, försöker visa både genom handling och ord att det finns olika sätt att leva på, vara på, se ut på så blir det nog bra ändå.

Men framförallt. Ge dom bekräftelse för att de är människor. Inte för att de är pojkar eller flickor.

Föräldraledighet

Föräldraledigheten är helig. Så helig att du helst måste älska den.

Jag tycker den är okej.

Att vara föräldraledig är som att kliva in i en bubbla. En helig bubbla fylld av förväntningar och drömmar. Föräldrarna ska helst vara lyckliga och njuta av varenda sekund med den nya människan. Den nya människan ska också den helst med vara lycklig och skratta och gosa mest hela tiden.

Jag hade också höga förväntningar på denna föräldraledighet. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Efter en tung graviditet och en ännu tyngre förlossning var jag slut. Slut som människa. Ny som mamma. En underbar dotter kom till jorden och livet blev aldrig som det tidigare varit.

Hade jag förväntat mig något annat? Ja och nej.

De två första månaderna var som för många andra nyblivna mammor ganska tumultartade. Omställningen. Det var så svårt att lära känna den här nya personen. Jag förstod inte vad hon ville. Jag visste inte längre vad jag ville. Men sommar blev höst och efter ett tag kom jag in i den nya rollen. Jag gled omkring med hund och barnvagn i högsta hugg. Njöt.

Framåt vintertid började något hända. Jag började känna mig rastlös. Dagarna blev längre och jag började sakna den vuxna kontakten. Diskussionerna. Dom här diskussionerna man har med sina kollegor i halvtio-rasten. Jag började också sakna mig själv.

Men att säga detta när man är nybliven mamma är inte alltid helt okej.

"Men herregud Marita, det är ju en så kort period i ditt liv, passa på och njuut!".

Javisst är det en kort period, men jag ser lika mycket fram emot när dotter är 10 som 18 år. För mig är föräldraledigheten en tillfällighet, en tillfällig verklighet som snart är över. Det är så många år jag har kvar med min dotter, jag måste inte bara njuta nu. Jag kommer njuta sen också.

Vanligtvis är det mamman som tar ut den största delen av föräldraledigheten på grund av olika orsaker. Amning kan vara en. Att pappan precis har börjat på ett nytt jobb kan vara en annan. Orsakerna är många och det finns säkert bättre och sämre orsaker.

För ett tag sedan hörde jag om en mamma som bestämt sig för att vara hemma i 9 månader med sitt barn. Hon fick höra följande:

"Nio månader. Så kort?"

Det är väl inte kort?

Det verkar finnas någon oskriven lag som säger att mamman bör vara hemma längst med barnet eftersom det är det bästa för barnet. Mamma vet bäst. Kan bäst. Detta märkte jag redan när jag låg på BB. Jag kunde av olika orsaker inte gå efter förlossningen så pappa E fick bära runt på dotter i en sisådär 3-4 dagar. Samma sak direkt efter förlossningen, snittet. Dotter drogs ut och lades i E:s armar. Jag fick inte träffa henne förrän efter 4 timmar.

Katastrof såklart. Men mest för mig.

Men, den största katastrofen var nog blickarna. Åsikterna.

"Ska hon inte ta och kliva upp ur den där sängen nu?" Vilket i själva verket betydde:

"Men herregud hon är ju MAMMA! Nu lär hon väl för bövelen knyta an till sin dotter"

Men jag hade ont. Så in i h-vete ont.

Dotter tydde sig lite mer till pappa efter förlossningen av förklarliga själ. Han var lugn och sansad, hade inte ont, orkade. Jag var trött, slut och in pain. Men sedan förändrades detta. Jag blev hemma och vips så var jag och dotter bästa kompisar. Eller på ett mer korrekt språk: Vi knöt an.

Så jag tror inte riktigt på att det hänger på mamman. Inte enbart. Dotter var lika nöjd, kanske mer nöjd i pappa E:s famn de första dagarna. Mamman är inte den enda superhjälten i barnets liv. Barnet kan lika gärna vara hemma med pappan "redan" efter 9 månader, eller varför inte efter 5 eller 3?

Att säga att man tycker föräldraledigheten endast är okej tror jag har med detta att göra. Att det finns någon slags föreställning om att mamman är den bästa. Den mest lämpade människan att ta hand om barnet. Se bara på Birgitta Ohlsson. Hur mycket skit har inte hon fått ta?

"Herregud, ska kvinnan bara vara hemma 1 månad med barnet! ".

Men precis som hon säger. Hon lever inte med dinosaurie. Hon lever med en modern man som är precis lika kapabel att ta hand om deras kotte som hon är när den kommer. Även om jag inte hade klarat av, eller rättare sagt, hade viljan att gå tillbaka till jobbet 1 månad efter förlossningen så ska den rätten finnas. Och man ska inte behöva bli dömd.

Kan hända att jag om 1 år när jag återigen sitter på mitt jobb längtar tillbaka till denna tid? Det är möjligt. Men att tro att mamman är bäst lämpad att ta hand om barnet den första tiden i dennes liv är taskigt mot pappan, felaktigt och oerhört skuldbeläggande.

Men mammor och skuld har ju alltid hängt ihop. En riktigt mamma ska gärna känna skuld och dåligt samvete när hon lämnar barnet eller hemmet. Annars är det något som är fel.

Själv känner jag ibland skuld över att jag inte känner skuld. Visst längtar jag efter henne och visst vill jag inte vara borta ifrån henne alltför länge. Max ett dygn om jag ska vara riktigt tydligt. Men skuld för att jag lämnar henne med hennes pappa? Nej. Hon har lika mycket rätt till sin pappa som hon har till mig.

Nu i dagarna har ett nytt EU-förslag publicerats. Obligatorisk "mammaledighet" i 6 veckor föreslås. 2 veckor innan förlossning och 4 veckor efter. Tack och lov hamnade förslaget om obligatorisk amning i 6 månader i papperskorgen.

Och detta förslag styrker bara ytterligare förväntningarna på mamman och "hennes" föräldraledighet.

Det är heligt. Och man ska helst älska det.

Renovera! Nystarta!

Läste i en mamma-tidning häromdagen om ett par med barn som brukade renovera och möblera om en sisådär sjuttio gånger per år. De bodde i en sånhär skitsnygg lägenhet (sekelskift såklart) med superhögt i tak och enorma fönster så det skulle kännas sådär "luftigt" som man gärna vill att lägenheter och hus ska kännas nuförtiden.

Lägenheten var tipptopp. På alla möjliga sätt och vis.

Det som störde mig lite var mammans nästintill hysteriska renoverings slash förnyelsebehov. Hon upplevde det som att varje gång hon och hennes karl möblerade om eller renoverade så fick dom en "nystart". Då kan jag inte låta bli att tänka:

Vad är det som ska startas om? Dom var ju småbarnsföräldrar.. Hm, att bli förälder kan göra intressanta saker med ett förhållande. Att vyssja en bebis 4 timmar om natten kan lämna små avtryck i både humör och allmän inställning till livet. Hade dom det lite halvrisigt? Inte kramats på länge?

Även om det är lite fult att säga detta så brukar renovering och rust av hus, bil, båt, traktor, stuga etcetera vara ett knep som vissa par tar till när det knakar i fogarna. Det vill säga relationsfogarna. Jag har själv gjort det. Man känner att något är fel, trist och tråkigt, och för att lappa ihop det som känns lite tjyvens tänker man att tja, en rust kanske vore något? Då får vi ju göra något TILLSAMMANS, vilket ofta är det man behöver vara när fogarna knakar. Och visst, gemensamma projekt och mål är hälsosamt får tvålivet, men när det blir hysteriskt, när det alltid ska rustas och fejas, när man alltid måste hålla på och göra om, nystarta då tror inte jag det är så hälsosamt.

Jag har även hört att man kan renovera ihjäl ett förhållande. Och det tror jag också på.

Det som också fick mig att tänka till ytterligare en gång i det här reportaget var hennes unga ålder. 26 år. 26 år! Finns det inte roligare saker att göra då? När jag var liten var det dom "gamla" som byggde och renoverade för att det behövdes.

Man renoverade för att saker och ting höll på att gå sönder.

Idag renoverar man för att det är "kul". Man behöver en nystart.

Men jag tycker det är skittråkigt att rusta. Det är inte roligt att kliva omkring i slipdamm. Det är inte roligt att knöla in ett rum i ett annat. Det är inte roligt att kånka och bubba.

Men kanske det är så att man kan ha detta som hobby? Ungefär som att sticka, virka, spela fotboll och rida?

Och nej. Det är inget fel i att rusta och renovera lite då och då. Jag har en del kompisar och familj som är skitbra på detta. Wow! Jag blir imponerad. Imponerad av ert tålamod, er kreativitet och er lust.

Men när rust och renovering blir ett sätt, nästan ett tvångsartat sätt för att "nystarta" så undrar jag om det inte är bättre att slå sig ner i soffan och ta och prata lite med varandra istället.

Hemmafrun

Under den första delen av min föräldraledighet ramlade jag över en underbar bok vid namn "Skriet från Kärnfamiljen", skriven av Rebecka Edgren Aldén och Tinni Ernsjöö Rappe. Många kloka tankar, fakta och ord om föräldraskapet. Kärnfamiljen.

Helt plötsligt var det någon som satte ord på det jag grunnat på så länge. Helt plötsligt kände jag mig inte så konstig längre. Texten nedan är delvis skapad med denna bok i bakhuvudet:

Under 1950-talet var hemmafrun idealet. Kvinnan sprang mellan köket och tvättstugan. Fixade, putsade och donade. Såg till att kläderna var hela och rena, dammsög och skurade golvet minst 4 gånger i veckan. Pelargonierna stod blommande i fönstrena och solen sken. Lycka och frid.

Mannen då? Jo, han slet väl nere på nån industri eller gick till banken och räknade pengar hela dagarna. Och en sisådär vid sex-sju tiden kom han hem till ett vackert hem, med nybadade barn som snart skulle krypa ner i säng. Maten? Ja, den var framdukad, så det var bara att slå sig ner.

Under denna tidsperiod funkade detta system rätt bra (ja, förutom om kvinnan ville förverkliga sig själv). Familjen klarade sig på 1 lön.

Det intressanta är att idag, år 2010, så tycks många kvinnor (familjer?) återigen sträva efter detta. MEN, en liten passus. Idag klarar sig få familjer på 1 lön. Så vad händer? Jo, en av parterna (oftast kvinnan) får dubbelarbeta.

Tiden som kvinnorna på 50-talet la ner på hemarbetet har alltså nu förminskats med låt säga 6 timmar (eftersom många kvinnor väljer att jobba deltid ), men ändå finns strävan efter hemmafruidealet kvar, eller rättare sagt, det har kommit tillbaka. Det går inte ihop om man inte vill dö på kuppen.

Men jag kan också förstå detta. I en tid där arbetsmarknaden har hårdnat så måste vi prestera högre och snabbare och bättre. Och i detta snabba tidevarv så kanske familjen halkar efter, och när familjen halkar efter så får man dåligt samvete och då vill man kompensera. Och vad kompenserar man med? Jo, syltade tomater och matchande krukor.

Man (läs kvinnan) försöker alltså kompensera upp tiden hon spenderar FRÅN hemmet med att göra extra mycket när hon kommer hem, så hon inte sviker. Sviker vad? Sina barn? Sig själv? Familjen? Jag vet inte, berätta!

Det är svårt. Jag kommer antagligen att göra likadant, men måste man? Nej, svarar du såklart.

Men det är svårt att stå emot. Svårt att stå emot hetsen, trenden.

Jag minns en gång jag bjöd hem några vänner (ja, jag ursäktar mig alltid för hur det ser ut hos oss) och jag hade städat och fejat och gjort det fint tyckte jag... Men ialla fall, efter en stund så utbrister en av mina vänner: "Åh, den här lägenheten har så mkt potential. Tänk vad mycket man skulle kunna göra här med ditten och datten... "

Då tänkte jag: hur menar hon nu? Vaddå potential? Potential till vad? Att bli en IKEA-lägenhet? En schabby-shic boning?

Är det inte bra som det är?

Duger det inte med mat och tak över huvudet?

Varför måste vi hela tiden sträva efter det perfekta. Denna Martin Timell-sjukan? Har vi inget bättre för oss? Kan vi inte spela kort och dricka kaffe istället?

Jag vågar gå emot ibland. Men ofta kommer pressen. Gör si gör så! Lite mer vitt här! Lite mera pelargonier här!

Jag önskar på heligaste allvar att jag kommer orka stå emot denna Timell-sjukan. För jag tror att man blir lyckligare då.

Inledning

Så.

Nu har skrivit på denna inledning säkert femton gånger. Jag har försökt att få fram vad det är jag vill med denna blogg, vilket ämne jag kommer behandla,

och det jag nu kommit fram till är att det är många. Alldeles för många för att kunna rapa upp dom här.

Det pågår ett konstant surr i mitt huvud som jag måste bli av med. Som jag behöver lufta med andra människor.

Jag har så många frågor, så många idéer, så många hur-fasen-tänker-den-där-människan-då-funderingar,

så nu måste jag bara lätta på trycket.

Och så längtar jag. Längtar efter att få skriva igen.

Varför heter bloggen "Inom fyra väggar"? För att det som sker i våra hem inte är så inneslutet och anonymt som vi ibland kan tro. Det vi säger, tänker, känner och tror på när vi stänger ytterdörren och slår oss ner i soffan bottnar i ett mycket större sammanhang än vad jag ens vågar tänka på.

Vilka är mina tankar och vilka är dina?

Behövs denna blogg? Jag vet inte. Kanske. Jag prövar.