Men hur gör man i situationer som saknar tydliga koder?
Ta till exempel sotare- och hantverkarsituationen. Dom här människorna som kommer till ditt hem och ska fixa något. Det finns ingen situation som är så obekväm som denna,
för det första. De håller aldrig en tid. Det hör ju för tusan till konventionen att komma i tid! Åtminstone inom vissa kulturer, ja, bland annat den arbetarkultur jag är uppvuxen i iallafall. Hel och ren och duktig minnsan, men det är en annan diskussion.
Hursomhelst. Det står ju på lappen att de kommer mellan 8:00 och 10:30. Senfärdig som jag är kliver jag upp alldeles precis innan utsatt tid för att röja av det som ska röjas av. Oftast i nattlinne och morgonskrud. Och precis när jag pustar och stånkar över att det är så jäkla mycket grejer överallt står han där, sotaren, i högsta hugg för att kontrollera hur vår spis skött sig under vintern.
Ahapp. Skamset kryper jag undan för att ta på mig något mer bekvämare, något mer anständigare medan han kör igång.
Sen då.
"Jaha, hur går det här då? ". Nää, så kan man ju inte säga. Det låter ju precis som att jag inte tror att han kan sitt jobb.
Den här då.
"Jaha, är det mycket att sota nuförtiden då?" Nej! Nej! Nej! Klart det är. Det finns ju skorstenar överallt.
Hm.
En annan variant är att gå och sätta sig i ett annat rum. Låtsas om som att jag inte bryr mig om att det är en främmande människa i mitt hem. Låtsas om som att det är det mest naturliga som finns, att jag visst vet hur man behandlar sotare.
"Vill du ha kaffe?". Den skulle kunna funka, men det kan samtidigt betraktas som en invit till något. En invit till en paus i hans viktiga arbete! Och det borde jag ju fatta!! Det har ju inte han tid med, han har ju viktigare saker för sig än att drälla över en kopp kaffe.
Jag vet inte om det är jag som är extremt socialt missanpassad, men det här gör mig verkligen nervös. Vanligtvis brukar jag ganska obemärkt kunna glida in i det ena sammanhanget efter det andra. Jag brukar sköta mig ganska bra, men när det kommer till folk som ska arbeta i mitt hem är jag nollad.
En annan sådan här situation är "hejningen".
Du är på något shoppingcenter eller på nåt annat ställer där alla går runt runt runt. Ni möter varandra två och fyra gånger. Första gången säger ni "Hej, hur är läget" och så vidare. Funkar jättebra. Andra gången hejar ni igen och ler lite. Tredje gången kanske ni nickar, men den fjärde.
Vad gör man då?
Sociala koder är faktiskt jättebra. Man känner sig trygg och normal. Man vet hur man ska göra. Hur och vad man ska säga för att situationer ska flyta på, men när koderna är borta, eller när de ligger inlindade i någon slags kunskap man inte känner till, då blir det krångligt.
Jag har aldrig varit bra på att kallprata till exempel. Det är någonting jag fått lära mig för att stå ut med diverse situationer och det är rätt okej, ganska trevligt för det mesta. Men det är en konst.
Sen ibland får jag för mig att jag vill bryta mot varenda social kod som finns, ni vet, ställa mig upp i bibblan som dom gör i Varan-TV och bara skrika
"Hallå bibblan, hur är läääääget?".
Sånt drömmer jag om också. Men jag tror att jag blivit för gammal, borde testat det när jag var yngre och inte hade någon dotter som skulle behöva skämmas över mig.
Hursomhelst. Om det är någon som har något bra tips på hur man beter sig för att verka normal i mötet med okända människor i sitt hem så är jag oerhört tacksam.
Övrigt har jag hittat en fantastisk bok. "Melankoliska rum" av Karin Johanisson. Temat i boken är just melankoli och hur den har sett ut över några århundraden. Vilka uttryck den tagit sig och vilka som har haft rätten till att vara melankoliska. Underbart. Mer om den framöver.
