Nattskräck

Två nätter i rad har Dotter vaknat och varit superledsen. Rädd. Otröstlig. Mardrömmar trodde vi.

Men inatt blev vi fundersamma. Hon var vaken, fast ändå inte. Hon skrek och var okontaktbar. Hon var stel. Spänd. Grät.
Såg rädd ut.

Men helt i sin egen värld.

Det var hemskt. Jag var nära att ringa 112. Jag trodde hon hade något krampanfall.

Plötsligt fick Emil kontakt med henne. Hon sa att hon inte hade ont, men att hon var rädd. Sen
" försvann" hon igen.

Men hon grät inte längre. Vi bar in henne till oss och sen somnade hon. Lugnt och stilla.

Efter vi själva lugnat ner oss så dök ordet "Nattskräck" upp i våra huvuden.

Ett tillstånd som i första hand drabbar barn i förskoleålderna. Symptomen är:

"Vaknar" ca 2 h efter insomning och skriker, gråter, beter sig rädda, kan slåss, vandra omkring

De är okontaktbara

De är i något slags drömlikt tillstånd

På morgonen när de vaknar, minns de i regel inget.

Vad detta beror på vet jag inte, men det sägs att det kan bero på mycket intryck under dagen... Vet ej om det stämmer.

En kompis till mig brukade vakna på natten av att hennes dotter stod vid sängkanten och bara stirrade. Sen började hon skrika.

Som i en skräckfilm.

Någon fler som har erfarenhet av detta?

Vad tusan gör man mer än håller om och håller om och försöker få kontakt?





- Posted using BlogPress from my iPhone