tisdag 25 maj 2010

att förändras när man blir mamma

Häromdagen fick jag en fråga ställd till mig. Den gick ungefär så här:

"Tycker du att du förändrats sedan du blev mamma. Isåfall vad har förändrats? "

Just då hade jag inget riktigt bra svar på frågan, vet inte om jag har det nu heller, men jag vet dock att jag lärt mig några nya saker sedan hon kom.


  • Att vänta. Jag har aldrig väntat så mycket i liv som nu. Det är längre inte jag som bestämmer takt och tempo. Det gör hon.
  • Att ha tålamod. Min stubin är oerhört kort och jag har för att överhuvudtaget klara av att vara en vettig mamma fått lära mig att ha tålamod. Det går inte fort att klä på en bebis. Och det är faktiskt lite döfött att bli arg på en människa i viktklass 8 kilo för att den drar av sig strumpor och mössa om vartannat. Jag menar, vad ska man säga?
  • Att vara tillgänglig. Jag kan inte låsa in mig och vänta på bättre tider. Jag kan inte lägga mig under ett täcke en halv dag och vänta på att PMS:en eller vad det nu är ska gå över. Det är bara att köra.
  • Att be om hjälp. För att överleva sömnbrist har jag varit tvungen att be om hjälp. Det har aldrig hänt förut.
  • Bearbeta rädsla. Dotterns förlossning var inte sådär jätteenkel. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Men jag fick hjälp och kom över det med, även om jag vissa stunder är tillbaka på operationsbordet så kan jag hantera det.
  • Vad sömnbrist är. Någon gång i somras när dotter var nyfödd och allt det där så räknade jag ut att min totala sömntid under en vecka var 12,5 timme. Jag som förut krävde minst 9 timmars sömn per natt är en ganska hyfsad människa efter 6 timmars sömn numer. Framsteg.
  • Vad fysisk smärta är. Det där snittet, det där lilla pyttiga snittet som ni hafsade ur min dotter ur har satt nya perspektiv på vad smärta är. Möjligen spelade min rädsla och trötthet in, men ändå. Blir det snitt en gång till kommer jag halshugga den som säger "Vaddå, ett snitt, det är väl inget? ".
  • Att kroppen förändras. Efter att ha klankat ner på min kropp i rätt många år har jag fått lite nya perspektiv. Jag minns första dagen jag kunde stå på BB. Jag tittade mig i spegeln och tänkte nåt i stil med "Hej då du ljuva ungdom". Men det är okej. Det är faktiskt mer än okej. Jag accepterar min nya kropp. Den är mjuk och bra. Och sist men inte minst, det har faktiskt bott en människa i den. Vad kan jag kräva?
  • Att planera och stå fast vid planen. För att överhuvudtaget ha något socialt liv utanför hemmet krävs planering. Och det är väldigt dumt att ändra planen eftersom man aldrig vet när nästa tillfälle erbjud.
  • Att ändra planen utan att bryta ihop. Även om planering är A och O så måste man ha i beräkningarna att planen kan ändras. Som när vi skulle på bröllop i höstas. Vi var som i vanligt var vi ute i sen tid (skyller dock på att vi var oerhört oerfarna föräldrar då. dotter 1 månad bara). Och när vi allihopa precis fått på oss våra finkläder och var på väg ut genom dörren så händer. Pruttkalas x 2. Det vara bara att klä av och byta och på med kläder igen.
Och så här kan jag hålla på i en evighet för det är faktiskt tusen saker jag lärt mig och som förändrat mig. Men det viktigaste jag lärt mig är :

  • Att älska. Vilkorslöst. Gränslöst.Hämningslöst. När jag var runt 20 år trodde jag att jag skulle dö när jag inte blev ihop med den kille som jag vurmade för då. Nu vet jag att jag skulle dö om jag av någon anledning inte skulle få vara tillsammans med min dotter.
Och jag tror att denna sista punkt kanske är den som förändrat mig mest. Det sätter perspektiv på så många saker. På vad jag prioriterar. På vad jag vill.

Innan dotter kom trodde jag att jag skulle fortsätta leva mitt vanliga liv med mycket jobb och mycket aktiviteter på fritiden. Vi skulle ju "bara" få tillökning. Men jag vill inte så längre. Jobba det vill ja, gärna mycket periodvis, men fritiden. Det är inte så viktigt längre att rida 4 dagar i veckan, det är inte så viktigt att resa hit och dit. Det är inte ens viktigt att köpa CD-skivor.

Kanske det fortfarande är en massa hormoner som spökar. Kanske jag är en självuppoffrande mamma? Men jag tror faktiskt inte det.

Och allt det där som att rida och träna och annat kommer jag hinna om några år, livet är långt.

Så som svar på din fråga: Allt har förändrats, men samtidigt ingenting. Förändringen har skett så naturligt att jag knappt har tänkt på det.


onsdag 12 maj 2010

hemma ett år

Ett personligare inlägg.

Om två veckor har jag varit hemma ett år. Ja, jag gick hem lite tidigare innan dotter kom, ville vila upp mig och sådär. Och jag kom på en grej idag. Jag kom på att jag gillar att jobba. Verkligen, verkligen gillar att jobba. Arbeta och slita hårt. Jag älskar att prestera.

Jag älskar att ha en deadline att skynda emot, jag älskar att skriva dokumentationer, jag älskar att tänka, jag älskar att bolla idéer, jag älskar att fixa låtar till mina elever, jag älskar att bli ställd på ruinens brant. Jag älskar att slita.

Mja, jag måste ju såklart ha lite pauser emellanåt, men i det stora hela så är det min grej. Att slita. Det finsk arvet var det någon som sa.

Och nu när den första slit-tiden med dotter är över, när den första chocken över mammaskapet lagt sig så sliter jag inte så mycket. Det är mest lek och bus hela dagarna. Visst finns det dagar då det slits mer än andra, men i det stora hela är det en rätt lugn vardag.

Jag försöker slita med hem och hushåll, men det är verkligen inte min grej. Jag tycker inte det är så roligt. Jag menar, jag skulle ju kunna slita med att måla om eller organisera i skåpen eller bygga någon liten hylla eller liknande, men jag vill slita med min hjärna.

För jag vill att hjärnan ska slita och jag vill stånga mitt huvud blodigt. Och det får jag inte utlopp för just nu.

Igår så behövde jag lite miljöombyte, karln var ledig så vi gjorde det ihop. Åkte iväg och ja, gjorde vaddå? Jo. Shoppade. Det är också någonting jag tycker är extremt tråkigt. Helst vill jag att någon annan ska prova mina kläder och helst vill jag att någon annan ska bestämma vad jag ska ha på mig. Men i den här vardagen som jag lever i nu, föräldraledigvardagen, så blir shopping en av de mest hjärnaktiverande grejer som händer. Antagligen för att jag tycker det är så jobbigt.

Det gillas inte.

Kanske det är därför som rätt många föräldraledig sticker och shoppar och tränar och renoverar och bakar och fixar och målar och donar. För att de behöver aktivera sin hjärna?

Nu menar jag inte att det inte är hjärndött (ursäkta ordvalet, men hittar inget bättre just nu) att umgås med sitt barn och leka och aktivera det, men kanske det är så att vi människor behöver lite både och?

Och JA. För att inga arga miner ska uppstå (har haft svårt för det på sistone, arga miner, orkar inte ta striden riktigt): jag älskar min dotter mest av allting på hela jorden och jag skulle ge mitt liv för henne,

men, jag behöver mer. Jag behöver ställas inför andra problem och andra svårigheter OCKSÅ. Jag behöver vara i "verkligheten" också för att inte sunka ihop totalt.

Jag kommer börja arbeta om 2 och en halv månad. Och det känns hur bra som helst. Men det ligger också en liten ångest i det med. Det ska inte vara lätt ...

Varför? Ja. Jag gillar ju att prestera. Och det jag då har börjat fråga mig är om jag presterat ordentligt under detta föräldralediga år? Har jag verkligen spenderat så mycket tid som möjligt med min dotter? Har jag verkligen tagit vara på den här tiden? Har jag verkligen gjort allt jag kan för att min dotter ska känna sig trygg och må bra och utvecklas?

Jag tror det. Men jag är inte säker.

Men som jag sagt förut, föräldraledighetsåret eller månaderna är en kort tid i mitt och hennes liv. Det är en liten passus. En specialverklighet. Vi kommer spendera resten av vår tid tillsammans i det "vanliga" livet där man arbetar och lämnar på förskolan och skolan och så vidare.

Och ja, kanske jag kommer längta tillbaka till denna verklighet när jobbet väl sätter igång,
men jag kan ändå inte komma ifrån känslan att det är dags att gå vidare nu. Jag behöver lite nya inputs.

Så en fråga till er få stackare som läser bloggen: hur var det för er att börja arbeta efter föräldraledigheten? Befrielse? Ångest? Blandat? Berätta! Vill veta.