På något sätt är jag lättad. Annars skulle jag lätt tro att jag är på väg in i en evighetsdepression så förbenat tungt det varit den senaste veckan. Men nu vet jag: den 22:a närmar sig. Puh. Skönt.
Hav förtröstan gott folk!
...... för Varje kväll när jag nattar Dottern brukar vi prata om våren. Hon säger att hon längtar efter solen och jag säger att jag längtar efter blåsipporna. Ikväll längtade hon efter guldlöven.
Och jag hör mig själv:
"För duvet. Först är det vinter med snö, kyla och mörker (och deppigt så in i helvete, men det säger jag inte såklart). Sen blir snön till vatten och då tittar blommorna upp. Och SEN kan du springa i floppatofflor och vattna rosorna".
Och så tänker jag att det alltid är så. Att det alltid blir vår och sommar och höst och vinter. Det här mörkereländet tar ju slut. Tack och lov.
Snart när vi rider ut så kommer skogen översvämmas av sippor. Man ser faktiskt mycken fantastiska saker i skogen när ögonen är cirka 2 meter upp i luften.. I höstas när vi dundrade omkring upptäckte vi ett fält av gula, jag menar SOLGULA kantareller. Och det var inte bara 1. Det var massor.
Det är också till häst jag har mött rådjur och älgar på nära håll. 5 meter från älg liksom, hur ofta händer det? Och det är till häst jag hittat blåbärsfält och lingonhav. Och varghund! Herregud vad stor den var. Och herregud vad mitt hjärta klappade när den kom i 190 emot oss och skällde som en galning. Som tur var satt jag på trygga Baloo.
Det kan förstås hända en massa andra mindre trevliga saker till häst också. Som att bli jagad av en älghund en sisådär 500 meter. Självklart på ett tossigt fullblod som hette Mimmsan. Men det är en annan story...
Nä. Den här veckan gräver jag djupt ner i minnesbanken. Låser in den och glömmer bort koden.
Så. Zipp. Bort.
Nu är det nya tag igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar