Jag är liksom ingen soptunna

Medan andra skar ut pumpor och tände ljus på kyrkogården var jag och mina kollegor mer eller mindre instängda ute i skogen med Bodil Jönsson.

Inte Bodil: tiotankaromtid- Bodil utan Bodil: themasterofgrupputvecklingochledarskap - Bodil.

Och nu ska ni få höra: Det var otroligt längesedan jag blev tagen på så fullt allvar som jag blev i helgen. Och WOW vilken känsla! Och WOW vad det gjorde med mig. Hon lyssnade på minsta lilla ord som slipprade ut ur min mun. Hon undrade kring minsta lilla ord jag sa. Hon bekräftade mig. Hon ville veta mer. På riktigt!

Jag var intressant!

Och detta i sin tur gjorde att jag blev likadan. Jag blev genuint intresserad av vad mina kollegor och vad Bodil hade att säga. Hela tillställningen kändes högtidlig.

Vi liksom blev några andra. Kanske dom vi egentligen är. Fasaderna släppte.

Och herregud vad skönt det var. Och herregud vad mycket det finns kvar att jobba med.

För det är ganska sällan vi människor tar varandra på allvar. Har ni tänkt på det?
Klassiska exemplet nummer 1:

A. - Tja! Läget i dag då?
B  - Jo, det är bra!
A  - Bra!

Va? Vadå "Bra!"?
Tänk om B istället sagt: "Du, det är förjävligt. Jag fick inte sova inatt. Dottern skrek till fem. Jag vill typ bara dö för att jag är så trött".

Oh shit. Hur orkar A med det? Gör du det? Ställer du frågor för att du är genuint intresserad eller ställer du frågor för att "man gör så".

Jag gör det för både och. Det är ju en artighetsfras. "Man" gör så. Och det skulle nog bli rätt outhärdligt om alla hela tiden fläkte ut sina liv inför varandra,

men tänk om vi ibland åtminstone kunde stanna upp 3 sekunder till och ge ett äkta, genuint svar. Och tänk om frågeställaren kunde stanna upp 3 sekunder och verkligen lyssna på svaret.

Alltså, jag tror att vi växer av sånt.

Jag gör det.

Jag själv fläkte ut mitt halva liv på den där kursen, men jag kunde göra det. Det var så tryggt. Vi respekterade varandra. Och just i den här kursen var det också lite utav en nödvändighet för att kunna ta oss vidare.

För det är svårt att förstå andras beteenden om jag inte förstår mitt eget.

Så. Med de här två dagarna i ryggsäcken tänker jag starta projektet:

Marita-slutar-svälja-skit-projektet.

Jag är liksom ingen soptunna. Jag är en jävligt bra person som förtjänar respekt.

Precis som du gör.

Och apropå ledarskap (som jag skriver mer om en annan dag eftersom dotter vill bygga lego nu) bjuder jag här på lite Görel.