Ta självskadebeteendet på allvar.

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/unga-som-skadar-sig-tolkas-ofta-fel

Självskadebeteendets utbredning under 2000-talet har varit lavinartat. Ungefär som ätstörningsbeteendet var när jag var tonåring under 90-talet.

Jag var själv en av dom som fastnade. Jag fastnade både i självsvält och i bulimi. Det startade i sjuan och fortsatte i 10 år.

Och anledningen till att det pågick så länge var bland annat för att mitt beteende räknades in i gruppen av dom som led av " tonårssjukan".

Vi var så många som led, men som inte gick hjälp. Jamen herregud: " Det går över, det där är bara tjafs. Det finns dom har det värre" .

Ja. Det var sant. Men. Jag fortsatte lida.

När jag var tjugoett började jag med ett nytt beteende. Ätstörningarna fick jag ju inte hjälp för. Det var i början av 2000 "-talet. Unga flickor och kvinnor började att skära sig och skada sig på andra sätt. Jag hakade på.

Och som med ett trollspö fick jag hjälp!

Jag hade nog en jävla tur. Utbredningen var ännu inte så stor.

Därför blir jag så ledsen
När jag läser DN:s artikel. För jag vet att det finns massvis med unga flickor som skär sig idag och som inte blir tagna på allvar.

Och detta bara för att dom lider av " tonårssjukan".

Det finns en stor risk i att banalisera detta beteendet. För även om det inte är allvarligt menat från början, så växer det med tiden.

Det blir som en drog.

Så snälla. Om du som läser detta känner någon som känner någon som pysslar med det här beteendet.

Gör något. Utgå inte ifrån att det är " tonårssjukan".


- Posted using BlogPress from my iPhone