Han säger att han känner sig utfryst av livet. Han säger att han tar döden med ro. Det är bara att gå rakt in i den. Han säger att han inte trodde att han skulle sitta i tv vid 29 års ålder och prata om sin död.
Men det gör han. Och det griper tag i mig. Han berör det ämne, den del av livet jag är allra mest rädd för. Det som ingen kommer undan.
Döden.
Jag har mött döden flera gånger i mitt liv. Jag har hållit svaga händer innan dom sista andetagen. Jag har suttit i spåniga boxar och begravt tårar i mjuka manar. Jag har hört dunsen av en fallande häst som aldrig mer kommer tillbaka. Jag har strukit farväl på kalla kinder. Jag har tröstat och hållit om sjuka, ångestfyllda kroppar.
Jag har tröstat min E. Min mamma. Pappa. Min vän.
Ingen undgår den.
Och. Vid alla dessa tillfällen har jag slagits av lugnet. Tystnaden. Det är som att det går att skära i luften. Livet är aldrig så stort som nära döden.
Ingenting är så viktigt som livet nära döden.
Men ändå är jag så rädd för dig. Kanske det inte är dig jag är rädd för utan mer det faktum att man inte får leva mer. Det är så mycket man missar.
Jag vill inte missa. Jag vill vara med. Och hur ska dotter klara sig den dagen jag dör? Och hur ska jag klara mig när dagen kommer för bittebatten och Pokkin?
Frågor jag inte har svar på.
Frågor som med jämna mellanrum äter min hjärna.
Därför var det någonstans en sådan viktigt påminnelse för mig att lyssna på Kristian.
Han är 29 år och säger att han har levt ett rikt liv.
Jag tror på det. Att fylla livet med liv.
Jag menar: vad mer har vi?
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar