Jag är inte lek-mamma

Så. Hon sover.

Egentid.

Alltså idag har jag varit en bedrövligt trist mamma. Trött så in i märgen. Mitt i vår lek med Bondgården (som hon ju har berättat om för mig HELA veckan, men som jag ALDRIG haft tid att leka med) så får jag ett trötthetsanfall. Jag är liksom på väg att somna där, mitt i leken.

"Dotter. Jag måste gå och lägga mig sova. Du får leka med pappa istället"

"BUHÄÄÄÄÄÄÄÄÄ"

Och det där "BUHÄÄÄÄÄ" - et fortsätter ända tills jag somnat. Och innan jag somnar klockan två på eftermiddagen hinner jag tänker trettiotusen gånger att jag är en dålig mamma. Dotter kommer bli förstörd. Det enda hon kommer minnas från sin uppväxt är en trött mamma. En trött mamma som: "aldrig lekte med mig".  Fan fan fan. Men så kommer jag på vad jag skrev om häromdagen, att det inte är något bra med perfekta supermorsor heller.

Jag tycker verkligen inte det. På riktigt. Jag vill inte att att min dotter ska växa upp med en supermorsa som orkar, orkar, orkar. Jag menar: vad har inte hon att leva upp till då? Jag vill ju att hon ska bli en avslappnad och skön människa som tar livet med ro.

En skön människa som kan ligga och duga en hel dag i soffan framför fem avsnitt Dr House eller vad som är på tapeten då.

Men ändå. Stinget i hjärtat när hon gråter. Osäkerheten.

Sen är det också såhär att jag är inte riktigt någon lek-mamma. Jag tycker faktiskt det är rätt tråkigt att leka rollekar med bondgårdsdjur. Jag kommer liksom inte igång. Jag fattar inte riktigt grejen. Och hon skulle kunna sitta och leka så i timmar. Men bara om JAG är med. Förstås.

Dom här bondgårdsdjuren ska dessutom med överallt. Till förskolan. Till mormor. Till badkaret. På promenaden. Och det får ju för bövelen finnas någon gräns på hur mycket djur man ska släpa med sig i fickan. Där ska ju annat få plats också, som hundgodis, nycklar, bajspåsar, telefunken, pengar och diverse kvitton.

Och inte nog med det; att dom ska med överallt. Hon vill dessutom bestämma vilket djur jag ska ha och vad den ska göra.

I dag i badkaret så slängde hon en häst på mig. Då bara kände jag hur matt jag blev. Nästan arg. Nivet: jag har ansträngt mig hela dagen för att orka leka, vara tillmötesgående trots den förbannade tröttheten, så att få en häst i nyllet var det sista jag behövde.  En sekvens från "Dum och Dummare" spelades upp i mitt huvud, ni vet det där snöbollskriget när det liksom går lite överstyr...
Självklart är jag lugn och fin mamma (det ska man ju vara) så jag svalde irritationen och klev upp istället.
Inget "Dum och dummare" här inte.

Men ändå.

Den där ilskan som väller upp i en ibland.

Däremot tycker jag det är riktigt roligt att måla ihop, sjunga, rida, sparka boll, plocka svamp, kratta, cykla, promenera, pyssla. Och där tror jag vi har hittat något hon och jag. Det är skönt.

Någonting att hålla i.

I övrigt har det varit en riktigt seg helg. Jag längtar efter snö, glitter och glamour.
Ser dock fram emot ridturen i morgonbitti på Castor som skaffat sig en massa energi på sistone. Inte för att han var lat förut, men det märks att han är mer på hugget. Han bjöd till och med på ett bakutsprång sist vi var ute i skogen.

Tjing så länge.