Älu tlött mamma?

Och där ligger hon. Min dotter.

Jag snusar på henne innan jag går ner. Stryker henne över pannan och tänker att inget ont får hända henne. Någonsin.

Jag står knappt ut med tanken.

Jag tänker tillbaka på mig. När jag var liten. Mamma gjorde likadant. Hon strök mig över håret och läste någon vacker finsk bön för mig och välsignade mig innan hon gick. Varenda kväll.

Bönen lämnar jag åt andra. Jag är inte bra på sånt. Det får räcka med "jag älskar dig mest i hela världen". Men ändå, samma princip. Och det är i såna här stunder, jag blir så skör inför livet. Hur förbannat snett allting kan gå.  Att liksom hon har legat i min mage, att liksom jag har burit henne in i den här världen. Hon. Min dotter. Sin egen människa.

Vilket ansvar.

Ibland poppar tankar upp som "hon får inte bli som mig". Snälla någon. Låt henne få slippa mina tankar, mina känslor. Min ånger. Mina bekymmer. Mina fantasier. Mina brister. Mina rädslor.

Men jag vet också att hur mycket jag än försöker dölja dom för henne så vet hon. Hon vet inte bara, hon kommer följa mig i många fotspår. Kanske inte alla, men tillräckligt många för att hon ska få mig i sig.

Minst fem gånger detta år har hon kommit med en kökshandduk för att torka mina tårar.

"Älu lessen mamma?". Åh. Mitt hjärta brister.

Minst tio gånger denna höst har hon frågat:

"Älu illitelad mamma?". 

Minst femuhundranittio gånger har hon frågat:

"Älu tlött mamma?". 

och så: "Va inte tlött. Vi kan väl leka?"

Och det skär i mig varenda gång. Jag vill inte att hon ska se. Hon ska inte behöva ta del av mitt huvud. Min trötthet.

Okej. Jag vill verkligen inte bli en hysteriskt glad och perfekt supermamma, såna finns ju inte har jag lärt mig. Dom som låtsas vara såna är inte heller bra förebilder, snacka om höga krav för barnet att leva upp till. Men ibland blir jag så rädd för att hon kommer bli lika känslig som jag. Häromveckan spelade och sjöng jag "Märk hur vår skugga" på pianot. Tårar. Hon ville inte höra.

"Sluuta".

"Vem kan segla förutan vind" går heller inte hem.

I ärlighetens namn får jag knappt spela överhuvudtaget. Det kan ju i och för sig bero på att hon är en envis 3,5-åring också. Såklart.

Men jag anar känsligheten. Funderingarna.

Höstens frågetema har varit himlen. Alltså Döden.

"Valföl är Baloo i himlen?"
"Valföl är fajfaj i himlen?"

Svar: För att dom blev gamla och sjuka? Typ? Kanske?

Eller sanningen: För att din farfar dog två månader efter din födsel och alla vi tyckte det förjävla tidigt att dö. DU hade ju precis kommit.

Livet. Döden. Jag och E kommer få svara på de där frågorna tusentals gånger. Jag anade nog inte att det skulle komma så här tidigt bara.

I Göteborg försvann en 9-årig Anna igår. Lyckligtvis är hon återfunnen och vid liv.
Men jag har också varit med och letat efter Engla. Hon är i himlen nu.

Livet är så skört. Det är så stort, men kan vara så litet på en och samma gång.

Så. Snälla någon. Låt livet vara snällt mot oss och låt oss bara få fightas med dom vanliga striderna.

Cornelis. "Märk hur vår skugga".