Lämna allt ni vet?
På sistone när jag rullar genom Hofors på min cykel så kommer tankarna om att vilja dra. Långt härifrån. Inte för att det är några större bekymmer med Hofors, jag trivs här, alla mina vänner är här, min familj. Hästarna. Hunden. Katten.
Men jag är på något sätt så ofantligt trött på allt jag vet. Jag vill veta nytt.
När jag var 21 år drog jag till Australien. Det var väl inga hisnande nya kunskaper jag fick lära mig, men jag lärde mig åtminstone att ta hand om mig själv. Även om det var oändligt ensamt ibland.
Och nu 10 år senare har samma bekanta känsla tagit fatt i min kropp. Jag vill bort.
Och hur tusan gör man det med familj och hus och jobb och allt som man åtagit sig. Och vart ska jag åka? Eller rättare sagt: vart ska VI åka? För jag är ju längre inte ensam.
Efter att i flera år försökt ställa in mig i familjekonstellationen. Bli trygg och nöjd med att vara 3. Äntligen våga bli lite beroende av en annan människa. Så vill jag alltså dra.
Inte dra från E och dotter. Dom ska självklart följa med. Utan dom är jag knappt en fis i rymden.
Men jag behöver nytt.
Vi har flera gånger pratat om att åka som volontärer. E är sjuksyrra och jag pedagog, så nog skulle vi kunna få plats någonstans här i världen förutom i Sverige.
Fast när vi pratar volontär så slår harhjärtat till. Hur ska hunden klara sig utan oss? Batting?
Och dotter? Vad har hon att säga till om i denna fråga?
Och huset? Det vill jag heller inte sälja.
Och tänk om det finns otäcka spindlar som kryper in i dotterns säng?
Och tänk vad ledsen mamma skulle bli.
Ibland får jag i alla fall för mig att vi flyttar till en förort till någon storstad ute i världen någonstans. Paris. NY. London.
Bristol vore också coolt. Jag skulle vilja veta varifrån Portishead och Massive Attack kommer ifrån. Hur tusan blev dom som dom blev. Vad har jag gemensamt med Bristol?
Varför hittar jag hem varje gång jag lyssnar på dom?
Och ibland vill jag flytta ut på landet och köpa mig två hästar. En snygg fjordhingst till mig och en prickig shetlandsponny till dotter. Getter måste vi också ha.
I mina vildaste och modigaste stunder vill jag bli som Natasha Illum Berg. Jag vill strida mot lejon och spåra bufflar. Skriva böcker och bära hatt.
Kanske min längtan bara är ett friskhetstecken? Att jag nu, äntligen, för nästan första gången i mitt liv är så förbannat trygg att jag vågar tänka mig utåt i världen.
Australien var såhär i efterhand ren och skär flykt.
Nu vill jag inte fly. Jag vill bara lära känna världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar