Snö snö snö

Snö. Snö. Snö. 

Som en skänk från ovan kommer du och räddar mig. Det är ljusare. Det är lättare att andas. Du lindar liksom in all trötthet i glitter och kyla.

Vi har föresten alldeles för lite glitter i våra liv.

Imorgon väntar en ridtur i pudersnön och jag gissar att Castor ser fram emot det lika mycket som jag.
Djur brukar i allmänhet gilla snö. Bli piggare, precis som jag. Ikväll på kvällsturen med Pokkali så körde hon ner nosen i snön och gjorde sina race på ängen utanför kyrkogården. Och trots hennes korta taxben tog hon sig fram som spänstig antilop.

Den enda som inte jublar över snön är Basse. "Usch och fy! Detta är under min värdighet", tycks han säga när han tvingas kissa i den iskalla snön och blöta ner sin ståtliga päls. Men han är ju katt också. De är lite annorlunda.

Och Mamma. Min älskade fina, fina mamma har varit här ikväll och gjort livet lite enklare. Medan jag slafsade i ordning strips och köttbullisar så skottade hon hela framsidan. Det var fint gjort. Då kanske E har en chans att komma in i garaget inatt.

Jag har nog också blivit bättre på att ta emot hjälp. Det finnsju folk som vill hjälpa till när tiden inte räcker. Varför inte ta den liksom?

Hursom. Nu är det fredag. Och det är hur mycket älsklingssnö som helst och det fortsätter att vräka ner.

Jag tror det vänder nu va?

01.00		-6°		NO 4  (9) m/s
07.00		-8°		N 3  (7) m/s
13.00		-7°		N 3  (6) m/s
19.00		-9°		N 2  (4) m/s
Söndag 2 december			Detaljerad tabell
01.00		-10°		N 2  (4) m/s
07.00		-10°		N 3  (6) m/s
13.00		-10°		N 2  (4) m/s
19.00		-19°		NV 4  (5) m/s
Måndag 3 december			Detaljerad tabell
01.00		-20°		NV 4  (5) m/s
07.00		-19°		NV 4  (5) m/s
13.00		-16°		V 3  (5) m/s
19.00		-19°		V 3  (5) m/s
Tisdag 4 december			Detaljerad tabell
01.00		-18°		V 2  (4) m/s
07.00		-20°		N 2  (3) m/s
13.00		-14°		NO 3  (5) m/s
19.00		-8°		NO 3  (6) m/s

 

Vilka risker är du beredd att ta för att känna dig lite levande?

Jag har nu överlevt de typ fem drygaste, tröttaste dagarna sen jag var sjukskriven.

Jag har somnat runt åtta varenda kväll, somnat på eftermiddagen, nästan somnat på jobbet, somnat i soffan, somnat överallt. Nu är det torsdagmorgon. Jag sitter och skriver. Dricker kaffe. Fungerar något så när igen.

Igår ringde jag HC angående min trötthet. Jag tror själv att jag har brist på något. Typ D, eller B, eller något annat man kan ha brist på. Men på HC fick jag det svar jag anade:

"Det beror på din medicin. Man blir trött av den".

Ok. Fine. Jag vet. Man blir trött av denna, men det här är något annat. Jag har trots allt käkat den rätt länge. Så, därifrån fick jag noll respons. Grejen blir ju också att jag själv måste deala med denna enorma trötthet. Och det är liksom helvetessvårt eftersom jag inte kan fly. Jag måste vara här, här i NUET. Jag har en dotter som behöver mig. En hund som ska ut. Ett jobb som ska sköta. Mat som ska lagas. Tvätt som ska tvättas.

Och ja. E finns. Han sköter 90 % av matlagningen. Men han är inte hemma varje dag.

Och just ja. Jag ska ju ta hand om mig själv också. Och för tillfället är det den lilla detaljen som går sämst.

Dock. Trots denna oändliga trötthet så har det infunnit sig några ljusglimtar denna vecka. Våra fantastiska vänner M och M och C har varit här! Vi träffar dom ungefär 1 eller 2 gånger per år. Så det är lycka när dom kommer!

Dessutom leker C och dotter fantastiskt bra ihop.

Den här gången passade jag på att pumpa dom på deras syn på att utsätta sig för risker. Och ja, vi lever i två  olika världar kan man säga. M och M är cirkusartister och har väl gjort allt som kan tänkas är farligt. Fallskärmshoppning.. Flyga i ringar. Hoppa och studsa. Köra cirkusvagn i Paris. Åka bil i Indien. Gå på lina. Åka skateboard på konstiga ställen och så vidare.

M sa i alla fall att innan han ska göra ett nummer eller något annat riskfyllt i livet så gör han en riskkalkyl.

Vad kan gå fel? Vad är farligt i detta? 
Och hur kan jag göra för att inte misslyckas? 
Hur säkrar jag mig på bästa sätt? 

Och när han kollat alla dessa parametrar och kommit fram till att det är åtminstone en 80 % safe. Då kör han. Han räknar iskallt med att oddsen är på hans sida.

"Vad mer kan man göra liksom? Då måste man ju sluta leva?" 

Och ja. Så är det ju. Om man nu ska göra något som innebär en viss risk, typ att kör bil, så kan man ju gardera sig med allt man kan. Typ ta på säkerhetsbälte, hålla hastigheterna och följa reglerna. Vad mer finns att göra?

En olycka är en olycka. Inget man har kunnat förutse.

Jag tar med mig det där. Gardera mig så gott jag kan.

Så jag slänger ut en fråga här och nu. Hur ser DU på risker i livet? Vad är en risk och vilka risker är du beredd att ta? 

Kanske jag inte är gjord för det här

Helskotta.

Tröttheten är tillbaka. Koncentrationen är borta. Åh. Vill inte ta slut igen. Orkar inte.

Tänk om jag inte är gjord för det här livet? Alltså kraven. Tempot.

Eller är det bara mörkret?
Hösten?

Jag vill ju också bara orka, orka, orka. Men jag gör inte det.

Det är läskigt när kroppen säger ifrån. Och den lilla energin jag lyckades upparma för en månad sen börjar återigen sina.

Vad gör jag för fel?




- Posted using BlogPress from my iPhone

Den Perfekta Husägaren

Nu har vi bott i vårt hus i ganska exakt 2 år. Underbart.

Det jag dock noterat under våra 2 år som husägare är följande:

Det finns olika slags husägare Idag tänkte jag behandla den Perfekta Husägaren. 

Den Perfekta Husägaren är inte sällan en man. Ofta en äldre, ensamstående sådan. Han skottar bort snön gärna vid sjutiden på morgonen. Han krattar så fort minsta lilla löv faller till marken. Han har inga rabatter. Han har till och med asfalterat en liten gång mitt i trädgården så trädgården ska se perfekt ut. Symmetrisk.  De eventuella buskarna som finns i trädgården är klippta efter konstens alla regler. Inte ett strå behöver stå ensam i blåsten och svaja.
Om man tar en närmare titt på Den Perfekta Husägarens fönster så är det självklart nymålade. Ny skrapade. Jämt. I fönstret står max två växter i samma färg. Med perfekt avstånd i från varandra.
Den Perfekta Husägaren går ofta omkring i arbetskläder. Ibland tar han små promenader och tittar hur grannarna har det. Han säger inget, han klankar inte ner, men han tänker.
Bilen är fläckfri. Den får sig en omgång minst 1 gång i veckan.
Den Perfekta Husägaren tränar på gym, motionerar och städar 3 dagar i veckan. Räkningarna ligger prydligt instoppade i ett fack i någon låda som nyss har blivit putsad.

Och inte att förglömma. Garaget. Det finns krokar och spikar och hyllor och lådor till allt. Verktygen hänger till och med i storleksordning. Gräsklipparen är noga avtvättad efter sommarens arbete. Snöskyfflar och spadar hänger likt reliker på väggarna. En sak av varje.

Målarpenslarna är ordentligt renggjorda och står i en liten glasburk.
Han åker till tippen en gång i veckan och gör sig av med papper och kartonger och diverse bråte han hittat i källaren som han går igenom varje söndagkväll.

Och nu när det lider mot jul så kommer han ställa upp en adventsstake i köksfönstret samt sätta ut EN lykta som får lysa upp ingången. Och det får räcka.

Den perfekta Husägaren är egentligen en perfekt granne. För han gör inget väsen av sig. Och han kommer gärna med tips och råd om man frågar.

Men. Det är ingen du blir nära vän med. För han behöver inga vänner. Han har ju huset.

...............................................................................................................................................................

I skrivande stund är det någon här från typ gatukontoret eller något och sågar ner våra fina, stora buskträd. De stör tydligen trafiken. Jag gick ut i min Hello Kitty t-shirt och frågade vad som stod på. Jag såg antagligen ut som dottern i familjen. Och jo. Tydligen är våra buskträd för yviga och repar backspeglar på lastbilar.

Jaha, sa jag. Då ordnar vi väl det till nästa år då.

Det är mycket man ska tänka på när man har hus.

Jag är en vacker prinsessa!

" jag är en vacker prinsessa!"

" jag måste ha rosetten i håret för då är jag vacker"

"prinsessan går fint, kungen går hårt"

Min dotter, 3,5, år. Jo. Hon säger så. Hon leker så. Och jag vet inte varifrån hon fått det.

Min första reaktion var: whattaf###!

"var har du lärt dig det gumman?"
(lätt panik i rösten).

Det var ju en idiotisk fråga egentligen. Hon lekte ju! Hon var i sin värld! Utforskade sina fantasier! Roller!

Ja! Så måste det vara, annars blir jag nervös.

Hela den här princessgrejen är ett stort mysterium för mig och E. Vi uppmuntrar verkligen inte princesseriet. Vi har inga princessdockor hemma, vi tittar inte på princessfilmer (möjligtvis My Little Pony då).
Vi ogillar prinsessor överlag.

Och idag. "jag älskar rosa och lila".

Men. Jag tänker såhär. Det är lugnt. Det är en fas. Det är en lek. Det går bra.

Det går bra eftersom hennes mor inte är någon vacker prinsessa. Hennes mor är en hårt slitande mor med räkningar, orakade ben, svettiga fötter, löv i trädgården, pant i källaren och som framförallt har helt andra ideal.

Hennes far är en hårt slitande sjuksyrra som handlar på loppis, målar tavlor, står vid spisen 6 av 7 dgr i veckan och som uppmuntrar D att leka monster.

Självklart tycker vi också om att vara "vackra", men. Det hamnar långt ner på priolistan.

Och självklart får D känna sig "vacker".

Men det är inte prio ett.

Däremot är det prio ett att D fattar att hon är helt jädra perfekt utan diverse tillbehör.

Det är du med.

Puss!






Posted using BlogPress from my iPhone

Är en förbannat trött människa som gjort stordåd denna vecka. Behöver vila ordentligt nu. Vara en jobbdag kvar denna vecka. Woop Woop!





För övrigt ser mitt nattduksbord ut såhär just nu efter allt velande...




... Har börjat en massa olika. Men inte fastnat.

Så idag när jag var på bibblan hittade jag det här boktipset:




Hoppas på den. Ensamstående mum som bara ska fixa en grej i köket. Typ.

Godnatt.

Gärna boktips tack!



Posted using BlogPress from my iPhone

Ta självskadebeteendet på allvar.

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/unga-som-skadar-sig-tolkas-ofta-fel

Självskadebeteendets utbredning under 2000-talet har varit lavinartat. Ungefär som ätstörningsbeteendet var när jag var tonåring under 90-talet.

Jag var själv en av dom som fastnade. Jag fastnade både i självsvält och i bulimi. Det startade i sjuan och fortsatte i 10 år.

Och anledningen till att det pågick så länge var bland annat för att mitt beteende räknades in i gruppen av dom som led av " tonårssjukan".

Vi var så många som led, men som inte gick hjälp. Jamen herregud: " Det går över, det där är bara tjafs. Det finns dom har det värre" .

Ja. Det var sant. Men. Jag fortsatte lida.

När jag var tjugoett började jag med ett nytt beteende. Ätstörningarna fick jag ju inte hjälp för. Det var i början av 2000 "-talet. Unga flickor och kvinnor började att skära sig och skada sig på andra sätt. Jag hakade på.

Och som med ett trollspö fick jag hjälp!

Jag hade nog en jävla tur. Utbredningen var ännu inte så stor.

Därför blir jag så ledsen
När jag läser DN:s artikel. För jag vet att det finns massvis med unga flickor som skär sig idag och som inte blir tagna på allvar.

Och detta bara för att dom lider av " tonårssjukan".

Det finns en stor risk i att banalisera detta beteendet. För även om det inte är allvarligt menat från början, så växer det med tiden.

Det blir som en drog.

Så snälla. Om du som läser detta känner någon som känner någon som pysslar med det här beteendet.

Gör något. Utgå inte ifrån att det är " tonårssjukan".


- Posted using BlogPress from my iPhone

Vill inte äta!! Mamma dum!!! Del 2

Tack för alla fina tips igår!

Inatt när E kom hem från jobbet så la vi upp en strategi. Man kan säga att det blev en blandning av alla era tips :)

När det var kvällsmat så sa vi 1 gång: " Nu är det mat, kom och ät"

Hon kom inte. Då gick jag in i vardagsrummet. Stängde av TV:n. Tog henne i handen och gick in till köket. Inget onödigt prat. Inget tjafs. Inga diskussioner.

Väl vid matbordet så sa hon: " Jag vååååågar inte äta. Det är läskigt".

Vi ignorerade det och började käka. Hon försökte igen: "Jag har så ont i foooooooten".

Vi ignorerade det också. Inte elakt, utan fortsatte bara att prata om det vi hade att prata om.

Och helt plötsligt så händer det:

"Mamma. Kan du skära korven åt mig? ".

Och hon käkade upp hela korven, och drack ett halv glas mjölk. Risbollen struntade hopn i, men vi sa inget om det.

Sen undrade hon om hon fick gå ifrån bordet. Då sa vi bara att hon fick sitta kvar tills vi ätit upp. Och det gjorde hon. Utan bråk och sura miner.

När vi käkat klart berömde vi henne för att hon orkade sitta kvar med oss.

Och det var det. Skitskönt!!!

Så. Vår nya strategi är att säga till 1 gång om maten. Om hon inte kommer så hämtar vi henne. Sen får hon sitta med oss till vi ätit klart. Vi kommer ignorera allt tjat och tjafs och "berömma" henne när det blir rätt.
Och både jag och E måste lägga band på oss så att vi inte pratar "ihjäl" situationen.

Tack för alla tips. Spännande att prova sig fram!


......................................................................

I övrigt uppmanade min fantastiska kollega mig idag att det var dags för mig att börja leva MITT liv.

Att klippa navelsträngen liksom. Bli stor.

Och nu ikväll trivs jag riktigt bra med den tanken. Det är ju fan MITT liv.

Puss på er!

Vill inte äta!!! Mamma dum!

Jahapp. Någon typ av Matvägran hos dotter 3,5 åringen har infunnit sig.

Tips mottages tacksamt.

Såhär ser det ut med jämna mellanrum:

M: " nu är det mat, kom och ät"
D: "jag är sååå trött, ont i benet"

Paus. M samlar kraft.

M: " nu är det mat, det är jääättegott'"
D: " har ont i foten".

M tröttnar. Börjar äta i hopp om att D kommer självmant. Men icke.

M går och hämtar D. Hon skriker. Sparkar. VILL INTE!!!!!

M sätter D på stolen vid matbordet. D skriker och kastar låtsasprinsesstårtor varpå Hunden tar dom varpå D skriker ännu högre.

M fortsätter äta. Låter inte D från bordet förrän hon smakat en tugga och vi andra ätit klart.

Sen vill D ha kakor lr frukt. Helst päron. Men det får hon inte. D tycker M är dummast i hela världen. M vill typ begrava sig själv, men står fast vid sitt ord. Som en jävla bergvägg.

Har ni fler tips och idéer vore M tacksam. P för den delen.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Språkets makt

Har precis haft en liten diskussion på fejan angående Chokladbollar. Om varför det är viktigt att kalla Chokladbollar just för Chokladboll eller Havreboll om så önskas.

" men det har ju alltid hetat negerboll"

Det argumentet håller inte. Då skulle man precis lika gärna kunna godkänna och normalisera allt som har en lång historia bakom sig, såsom:

.....Kvinnoförtryck
......Barnaga
......Hedersvåld
...... Homofobi

Och så vidare. Och javisst! Nu tar jag i! Men. Vissa ord har en såpass allvarlig historik. Som n-ordet till exempel.

Det finns liksom ingen anledning att använda det. Som jag skrev på fejan: " vi lever i en demokrati, vi ska gemensamt sträva efter att upprätthålla de mänskliga rättigheterna" .

Och språket har en enorm makt. Vårt språk avslöjar vilka värderingar vi har, vilken syn på världen vi har. Hur mycket vi reflekterar. Hur mycket vi vet. Hur mycket vi inte vet. Och så vidare.

Nu säger jag inte att alla som använder ordet "negerboll" är rasister.

Men jag tycker att vi bär ett ansvar gentemot alla människor och att vi därför bör sträva efter att använda de medel vi har för att bekämpa särbehandling och kränkningar.

Språket är ett sätt.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Google säger att jag är normal.puh.

Sådärja.

Helgen är avklarad. Nu är det måndag och framför mig är den tuffaste jobbveckan på länge. Ett projekt som vi arbetat med 1 år , kommer att genomföras på torsdag.

Ja. På torsdag. 1 dag. Visserligen följer en del efterarbete, men ändå. 1 dag.

Och ni anar inte hur skönt det kommer bli.

Hursom. Helgen var ju tung som jag sagt tusen gånger. Jag hade ingen kraft. Ville bara vara själv. Men min älskade dotter lät mig inte vara. Och igårkväll brast det

" men måste du vara precis där jag är hela tiden!! Kan du inte göra någonting själv!? " . Alltså förlåt dotter, men ibland behöver jag bara få andas min egen luft.

Och E. Vi blev också förbannade. Osams. Ledsna. Den Vanliga visan spelades upp:

"jamen nu har jag dammsugit si och så mycket. Nu är det fasiken din tur"

.... "men dudå, hur mycket mat har du lagat då"

Och så håller det på.

Sen bli jag orolig och googlar RELATIONER för att se om vi skiljer oss från andra par. Googlar TRÖTT MAMMA och finner att jag är helt normal. Vi är normala.

Och i efterhand skrattar jag åt min osäkerhet. Åt oss. Åt mänskligheten.

För hur jävla lätt är det att leva i en familj egentligen. Alla har olika behov. Viljor. Funderingar. Vi är trötta. Kämpar med att få pusslet att fungera. Kämpar med våra egna issues. Och så jobb. Hund. Hus. Radon. Banklån. En bil för lite. Och så vidare.

Jag tror vi är en rätt bra familj ändå. Vi älskar varandra och vi vill leva ihop. Vi är bara lite trötta ibland.

Igår lyckades jag i alla fall med 1 bra sak.....


.... Och det är ju bra. Till och med jag blev på bättre humör.

Idag tänker jag le lite mer för min egen skull. Vara lite mer ödmjuk.

Peace.

Posted using BlogPress from my iPhone

För annars är jag en rätt fin människa

Idag har jag en låg dag. Försöker fokusera om. Tänka fina tankar. Men PMSen har mig i sitt fullständiga grepp.

Ja, eller PMS och PMS. Troligtvis PMDD som jag och läkarna diskuterat.

PMDD är en allvarligare form av PMS. Kortfattat är PMDD tusen gånger drygare är PMS. Man blir typ invalid 10 dagar i månaden.

Svårt att tänka. Bråkbenägen. Grinbenägen. Letar saker att må dåligt över. Korvfingrar. Trött. Jävlig.

Som tur är finns det medicin för allt. Men ändå. Låt mig slippa.

Så idag handlar det mest om att härda ut. Förstå att det är ödemet i min hjärna och kropp som spökar.

För annars är ju jag en rätt fin människa.

Här kan ni läsa mer om eländet.

http://hem.bredband.net/hashar/





- Posted using BlogPress from my iPhone

Överhettad hjärna

Klockan är 20:48 och jag orkar inte vara vaken något mer. Fick för mig att jag skulle långläsa ikväll, mojsa runt i fillingar. Men nä.

Min hjärna är överhettad och behöver vila.

Det är ju en sak som är trist. Att det går så fort för energin att ta slut. Idag är det helt klart shoppingturen i Valbo som ätit på hjärnan.

Jag avskyr verkligen att shoppa, trängas med människor. Men idag tänkte jag att det kanske funkade. På plats gick det bra, inga ångestattacker, men nu på kvällskvisten tog jag slut. Så nu är det mörkt rum och ljudfritt som gäller.

Konstigt det där med ljud. Men jag är fan allergisk mot för mycket ljud och tjo och tjim. Blir helt matt. Vet inte om det har med tinnitusen att göra eller om min nedsatta hörsel spökar.

Jo. Har ett öra som jag hör sämre på. speciellt hopplöst är det när jag är trött. Typ nu.

Morgonen var i alla fall strålande. Castor och jag myste i skogen och han travade med enormt steg. Kändes som vi flög fram. Galoppen var åxå härlig. Dessutom skötte han sig i stallet trots att han var ensam. En gång fick han för sig att veva med frambenet, men då gav jag onda ögat och så var den saken klar.

Det handlar verkligen inte om hur högt man låter när säger ifrån, det handlar om energin i det man gör.

Well. Ett sidospår. Nu ska det sovas.

Adieu.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Minst 5 infektioner kvar. Och den där Stig då! Fy fan.

Natten var sömnlös. Dotter krasslig. Så idag VABBas det.

Faktiskt första gången på hela hösten. Sjukt bra. I våras var ju vår familj förföljda av VABmonstret. Magsjuka x 2. Influensa x 2. Plus alla dom vanliga infektionerna.

Enligt Hälsocentralen och diverse läkare är det helt normalt med 6 infektioner per vinterhalvår. Så, vi var nog inte så onormala ändå.

Till detta hörde såklart en massvis massa skuld över att missa jobbet, men. Inför den här vitern tänker jag ha inte försöka få det.

Det är som det är.

I övrigt har jag riktigt svårt för självgoda, "stora" män som sitter och brer ut sig i morgontv och berättar hur unga flickors underliv smakar. Fy fan!




http://www.tv4.se/efter-tio/klipp/stig-larsson-om-sin-karriar-och-kvinnosyn-2240126

- Posted using BlogPress from my iPhone

Sömnsvårigheter del 2

Jahapp.

01:51. Ska det bli en sånhär natt igen? Jag har fortfarande inte hämtat mig från tisdagsnattens sömnbrist ju. Seriöst.

Det sista jag orkar nu är en krånglande sömn. Snälla.

Det går liksom inte att prestera och orka och kunna när sömnen tryter. Jag orkar inte jobba med mig själv och mina tankar när jag är trött.

Jag blir en sur mamma.
En ofokuserad kollega.
En tråkig matte.
En ledsen partner.

Vill. Inte. Vill. Sova.

Apropå tankar. Det finns en tanke i mitt huvud jag har svårt att släppa, komma över, acceptera, förstå, orka med och leva med.

Och tidigare idag fick jag hjälp med att förstå varför den här tanken vägrar lämna mig.

Och utan att gå in på detaljer kan jag iallafall berätta att jag har ett stort arbete framför mig. Ett arbete som innebär att jag måste fejsa min största rädsla. För så länge jag trycker tillbaka den hör tanken desto större grepp om mig kommer den att få.

Hjärnan är ytterst märklig. Den är också vansinnigt spännande. För den här tanken är bara ett hjärnspöke. Det kopplar inte som det ska däruppe. Icke logiskt. Nervtrådarna eller vad det är hittar i te varandra, så de tar en rejäl svängom innan de liksom hittar rätt igen.

Så nu ska jag försöka programmera om min hjärna genom att bevisa ett och annat för den.

Well. Kanske inte så konstigt att jag inte kan sova.

Föresten. Visste ni att ALL ångest går över förr eller senare? Det gäller bara att härda ut och låta den vara.

Bra att veta.





- Posted using BlogPress from my iPhone

Är skitförbannad, men också lättad.

SD.

Det finns så mycket att säga. Vet knappt var jag ska börja. Dessutom är jag skitförbannad!!

Men samtidigt lättad. Äntligen. Äntligen visar dom sitt rätta ansikte. Det vi andra visste för 3 år sedan är nu allmänt känt även för dom som la sin röst på dom.



Nu borde det bli svårt att vara stolt över sin röst på SD.

Jag borde hålla mig lugn, resonera tydligt och klart, men kan inte.

Och polisen. Hur tänkte dom? Gick dom verkligen på slipsfasaden? Ja. Det är ju dom fiiina och reeena människorna som är snälla och bra.

Suck.

Hursom. Jag är för upprörd för att säga något vettigt så låter dom som kan hålla känslorna i styr få tala. Som Eva till exempel:

http://helahalsingland.se/ledare/1.5292300-tio-sma-sverigedemokrater




- Posted using BlogPress from my iPhone

Behovet av hopp

På sistone har jag smällt i mig böcker som "Flickan under gatan", "Flickan med snö i håret" och senast "Smuts". Bara eländes, eländes. Utsatta barn. Kvinnor. Mord. Övergrepp. Skam.

Så därför har jag nu valt en bok som utlovar att flickan i frågan går sin egen väg på slutet. Hoppas för Guds skull att det stämmer.

Jag behöver lite hopp!

Men såklart finns ingredienser som psykiskt sjuk mor, utsatt ung kvinna och en perfekt fasad som går sönder med...

Sov gott!



- Posted using BlogPress from my iPhone

Alla äger sin egen kropp

"Smuts" av Katarina Wennstam är nu avslutad och jag sitter här med en fadd smak i munnen. Inte bara för det faktumet att kvinnor faktiskt säljs, att det finns en marknad för denna vidriga verksamhet, utan också för att det är så många som drabbas av Smutset.

Ta bara fru Rebecca i historien. Hennes strävan efter att hålla upp fasaden. Fasaden som på något sätt inte får rämnas. Hon skäms. Hon äcklas. Hon våndas. Men ändock lämnar hon inte Smutset som hennes man har släpat in.

Det skulle kosta för mycket. Anseendet.

Och barnen Emma och Oliver. Lögnen dom får växa upp med. Som om det inte vore nog jobbigt med att upprätthålla bilden av den lyckliga familjen med två framgånsrika föräldrar.

När ska dom få tid att vara barn?

Det vänder sig i magen.

Visserligen var det inte mycket som var nytt i boken. Vi vet ju sedan länge att det inte bara är ensamma, stackars män som måste köpa kroppar för att tillfredsställa sina behov. "Dom är ju män!! Dom måste ju också få!!" (suck och dubbelblä)

Nä. Det är även tillsynes lyckliga och framgångsrika pappor och farföräldrar i kostym som "unnar" sig en kvinnokropp på fredagskvällen. Eller varför inte till lunch? Som en dessert.

Och detta Smuts sker på så många nivåer.

Nivet, "bruden på festen som var så kåt". Eller en "kåtis" som dotter Emma i historien blir beskriven som.
Hon köps också. Inte med pengar, men av makt.

Lukas vet att hon har henne när han själv vill. Dessutom vet halva skolan om att hon är en "kåtis".

Unga tjejer får ju titt som tätt inte vara sexuella på eget bevåg. För att DOM vill.. Ofta är det någon annan som bestämmer åt dom när det är OK att vara en "kåtis".

Oftast när det passar honom.

Jag har hört alltför många sorgliga historier om unga tjejer, tretton och fjorton och femton år, som skyfflats runt på någon privatfest som allmänt hittegods. Och just då, just då när hon vill, är det OK. Då är hon bra.

Men på måndagen. Då är hon äcklig och en "kåtis".

Det finns så oerhört mycket kvar att arbeta med.

Det känns så oändligt och så stort.

Och jag har en dotter själv. Hon kommer också bli tonåring. Kvinna.

Och är det någonting jag och E bara måste lyckas med är det att få henne att fatta att HON äger sin kropp. Den är till för henne.

 Inte för någon annan.

Sömnbrist - en väl beprövad tortyrmetod

Sömn. Sömn. Sömn.

Denna eviga kamp.

Igår lyckades jag i alla fall somna efter lite avslappningsövningar. Men. 02:09 vaknar jag an en förbannad värk i benen. Värk som antagligen beror på ostretchade ridmuskler. Hursom. Medan dotter, E, Pokkin och Basse snarkade ikapp, låg jag klarvaken.

Första timmen blev jag stressad över faktumet. Jag skulle ju upp snart! Dessutom vet jag att brist på sömn förvärrar mitt mående. Gaaaah!

Men. Så kom jag på att det är lika bra att gilla läget. Så jag la mig under täcket med en ficklampa och sträckläste "Smuts".och till sist, någonstans vid 04:58 blev jag trött.

Och nu är det dags för jobb. Ännu är jag inget slakt. Men vi får väl se fram mot eftermiddagen.

Ni vet väl om att sömnbrist är en väl beprövad tortyrmetod?

Inte undran på att så många småbarnsföräldrar är så trassliga som dom är.

Peace.





- Posted using BlogPress from my iPhone

Men Katrin. Är du pantad på riktigt?

http://mobil.aftonbladet.se/nojesbladet/article15762074.ab

Alltså Katrin. Är detta sanning?

Att du envist fortsätter bjabba om SATS-kvinnans vikt efter du fått sparken och blivit hånad av halva Sverige är ju typ inget annat än pantat.

I och för sig är jag inte förvånad. Men ändå.

Skämskudde på.





- Posted using BlogPress from my iPhone

Jag är inte lek-mamma

Så. Hon sover.

Egentid.

Alltså idag har jag varit en bedrövligt trist mamma. Trött så in i märgen. Mitt i vår lek med Bondgården (som hon ju har berättat om för mig HELA veckan, men som jag ALDRIG haft tid att leka med) så får jag ett trötthetsanfall. Jag är liksom på väg att somna där, mitt i leken.

"Dotter. Jag måste gå och lägga mig sova. Du får leka med pappa istället"

"BUHÄÄÄÄÄÄÄÄÄ"

Och det där "BUHÄÄÄÄÄ" - et fortsätter ända tills jag somnat. Och innan jag somnar klockan två på eftermiddagen hinner jag tänker trettiotusen gånger att jag är en dålig mamma. Dotter kommer bli förstörd. Det enda hon kommer minnas från sin uppväxt är en trött mamma. En trött mamma som: "aldrig lekte med mig".  Fan fan fan. Men så kommer jag på vad jag skrev om häromdagen, att det inte är något bra med perfekta supermorsor heller.

Jag tycker verkligen inte det. På riktigt. Jag vill inte att att min dotter ska växa upp med en supermorsa som orkar, orkar, orkar. Jag menar: vad har inte hon att leva upp till då? Jag vill ju att hon ska bli en avslappnad och skön människa som tar livet med ro.

En skön människa som kan ligga och duga en hel dag i soffan framför fem avsnitt Dr House eller vad som är på tapeten då.

Men ändå. Stinget i hjärtat när hon gråter. Osäkerheten.

Sen är det också såhär att jag är inte riktigt någon lek-mamma. Jag tycker faktiskt det är rätt tråkigt att leka rollekar med bondgårdsdjur. Jag kommer liksom inte igång. Jag fattar inte riktigt grejen. Och hon skulle kunna sitta och leka så i timmar. Men bara om JAG är med. Förstås.

Dom här bondgårdsdjuren ska dessutom med överallt. Till förskolan. Till mormor. Till badkaret. På promenaden. Och det får ju för bövelen finnas någon gräns på hur mycket djur man ska släpa med sig i fickan. Där ska ju annat få plats också, som hundgodis, nycklar, bajspåsar, telefunken, pengar och diverse kvitton.

Och inte nog med det; att dom ska med överallt. Hon vill dessutom bestämma vilket djur jag ska ha och vad den ska göra.

I dag i badkaret så slängde hon en häst på mig. Då bara kände jag hur matt jag blev. Nästan arg. Nivet: jag har ansträngt mig hela dagen för att orka leka, vara tillmötesgående trots den förbannade tröttheten, så att få en häst i nyllet var det sista jag behövde.  En sekvens från "Dum och Dummare" spelades upp i mitt huvud, ni vet det där snöbollskriget när det liksom går lite överstyr...
Självklart är jag lugn och fin mamma (det ska man ju vara) så jag svalde irritationen och klev upp istället.
Inget "Dum och dummare" här inte.

Men ändå.

Den där ilskan som väller upp i en ibland.

Däremot tycker jag det är riktigt roligt att måla ihop, sjunga, rida, sparka boll, plocka svamp, kratta, cykla, promenera, pyssla. Och där tror jag vi har hittat något hon och jag. Det är skönt.

Någonting att hålla i.

I övrigt har det varit en riktigt seg helg. Jag längtar efter snö, glitter och glamour.
Ser dock fram emot ridturen i morgonbitti på Castor som skaffat sig en massa energi på sistone. Inte för att han var lat förut, men det märks att han är mer på hugget. Han bjöd till och med på ett bakutsprång sist vi var ute i skogen.

Tjing så länge.

Stick du Fula monster

Ikväll är jag förbannat trött på mig själv. Min rädsla. Min oro. Min ångest.

Så nu får det vara nog. Dra åt skogen du fula, äckliga jädra monster!!

Från och med nu, just jävla nu tänker jag skita i dig. Du har inte gjort mitt liv ett dugg bättre. Du tar bara min energi.

För jag är så trött på att vara rädd för....

.... getingar
.... höga höjder
.... mörker
.... djupa vatten
.... att krascha in i hinder
.... gå omkull
.... inte duga
.... inte vara en bra mamma
.... ramla av
.... döden
.... sorg
.... förlossningar
.... graviditeter
.... björnar
.... vargar
.... sprutor
.... tandläkaren
.... navlar

För jag vill ju:

Leva leva leva! På riktigt!







- Posted using BlogPress from my iPhone

Älu tlött mamma?

Och där ligger hon. Min dotter.

Jag snusar på henne innan jag går ner. Stryker henne över pannan och tänker att inget ont får hända henne. Någonsin.

Jag står knappt ut med tanken.

Jag tänker tillbaka på mig. När jag var liten. Mamma gjorde likadant. Hon strök mig över håret och läste någon vacker finsk bön för mig och välsignade mig innan hon gick. Varenda kväll.

Bönen lämnar jag åt andra. Jag är inte bra på sånt. Det får räcka med "jag älskar dig mest i hela världen". Men ändå, samma princip. Och det är i såna här stunder, jag blir så skör inför livet. Hur förbannat snett allting kan gå.  Att liksom hon har legat i min mage, att liksom jag har burit henne in i den här världen. Hon. Min dotter. Sin egen människa.

Vilket ansvar.

Ibland poppar tankar upp som "hon får inte bli som mig". Snälla någon. Låt henne få slippa mina tankar, mina känslor. Min ånger. Mina bekymmer. Mina fantasier. Mina brister. Mina rädslor.

Men jag vet också att hur mycket jag än försöker dölja dom för henne så vet hon. Hon vet inte bara, hon kommer följa mig i många fotspår. Kanske inte alla, men tillräckligt många för att hon ska få mig i sig.

Minst fem gånger detta år har hon kommit med en kökshandduk för att torka mina tårar.

"Älu lessen mamma?". Åh. Mitt hjärta brister.

Minst tio gånger denna höst har hon frågat:

"Älu illitelad mamma?". 

Minst femuhundranittio gånger har hon frågat:

"Älu tlött mamma?". 

och så: "Va inte tlött. Vi kan väl leka?"

Och det skär i mig varenda gång. Jag vill inte att hon ska se. Hon ska inte behöva ta del av mitt huvud. Min trötthet.

Okej. Jag vill verkligen inte bli en hysteriskt glad och perfekt supermamma, såna finns ju inte har jag lärt mig. Dom som låtsas vara såna är inte heller bra förebilder, snacka om höga krav för barnet att leva upp till. Men ibland blir jag så rädd för att hon kommer bli lika känslig som jag. Häromveckan spelade och sjöng jag "Märk hur vår skugga" på pianot. Tårar. Hon ville inte höra.

"Sluuta".

"Vem kan segla förutan vind" går heller inte hem.

I ärlighetens namn får jag knappt spela överhuvudtaget. Det kan ju i och för sig bero på att hon är en envis 3,5-åring också. Såklart.

Men jag anar känsligheten. Funderingarna.

Höstens frågetema har varit himlen. Alltså Döden.

"Valföl är Baloo i himlen?"
"Valföl är fajfaj i himlen?"

Svar: För att dom blev gamla och sjuka? Typ? Kanske?

Eller sanningen: För att din farfar dog två månader efter din födsel och alla vi tyckte det förjävla tidigt att dö. DU hade ju precis kommit.

Livet. Döden. Jag och E kommer få svara på de där frågorna tusentals gånger. Jag anade nog inte att det skulle komma så här tidigt bara.

I Göteborg försvann en 9-årig Anna igår. Lyckligtvis är hon återfunnen och vid liv.
Men jag har också varit med och letat efter Engla. Hon är i himlen nu.

Livet är så skört. Det är så stort, men kan vara så litet på en och samma gång.

Så. Snälla någon. Låt livet vara snällt mot oss och låt oss bara få fightas med dom vanliga striderna.

Cornelis. "Märk hur vår skugga".

Struktur

Fredagmorgon.

Det är något magiskt med fredagar. Kraven släpper. Andningen går ner.

Helgen kommer vara en lugn tillställning för familjen SöderströmEriksson. Jag ska läsa ut Smuts och tvätta 2 tvättar. Promenera.

Sen ska vi leka med nya bondgården och äta godis. ( förlåt dotter för att jag inte hunnit med det tidigare i veckan)

Igår hade jag ett möte där vi diskuterade min fd sjukskrivning och vad jag behöver för att min ångest inte ska sätta fart.

Ordet är struktur.

Och det är ju logiskt såklart. Ett virrigt huvud behöver ramar. Annars drar jag iväg. Som jag sa igår:

"Det är som att jag sätter mig på ett skenande tåg och när jag väl sitter där har jag ingen aning om hur jag ska kliva av eller bromsa det. Därför är det bra förebygga eventuella påstigningar på tåget. "

Very well.

Nu är det helg. Strukturen kommer att vara: En sak i taget.

Och föresten:, jag tycker Katrin Zytomierska är riktigt pinsam. Uscha. Blä. Urk.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Nervositeten som inte släpper

Gårdagens hopplektion gick strålande ur ett tekniskt perspektiv. 3 galoppsprång på 14 meter var svårt. Det kändes som att vi red i 190 för att nå fram.

George var duktig och gjorde som jag sa. Men det tog ett litet tag innan jag visste vad jag skulle säga. Men när vi väl kom överens var det skoj.

Vi gjorde rätt.

Däremot låg nervositeten som en hinna över min hjärna. Framförallt mot slutet av lektionen.

Från att ha hoppat allt vågade jag knappt ingenting.

Och just så brukar det alltid vara.

Och just den typen av nervositet förstår jag mig inte på.

Att det blir värre mot slutet när jag redan bevisat för mig själv femton gånger att jag klarar övningen.

Jag är snart 32 år. Har ridit sen jag var 9 år med vissa avbrott för studier.

Och jag lär mig nytt varje år. Jag klarar av svårare övningar, svårare hästar.

Men. Nervositeten finns fortfarande kvar. Ibland ångest.

Finns det någon människa som kan förklara för mig hur det hänger ihop?

Hur är det möjligt att jag trots femtioelva gånger bevisat för mig själv att jag kan så finns räddharen kvar?

I övrigt är det bra att stretcha efter hopplektion. Min rygg är gammal idag.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Jag vill bara lära känna världen

Har ni någonsin känt att ni vill lämna Er trygghet?

Lämna allt ni vet?

På sistone när jag rullar genom Hofors på min cykel så kommer tankarna om att vilja dra. Långt härifrån. Inte för att det är några större bekymmer med Hofors, jag trivs här, alla mina vänner är här, min familj. Hästarna. Hunden. Katten.

Men jag är på något sätt så ofantligt trött på allt jag vet. Jag vill veta nytt.

När jag var 21 år drog jag till Australien. Det var väl inga hisnande nya kunskaper jag fick lära mig, men jag lärde mig åtminstone att ta hand om mig själv. Även om det var oändligt ensamt ibland.

Och nu 10 år senare har samma bekanta känsla tagit fatt i min kropp. Jag vill bort.

Och hur tusan gör man det med familj och hus och jobb och allt som man åtagit sig. Och vart ska jag åka? Eller rättare sagt: vart ska VI åka? För jag är ju längre inte ensam.

Efter att i flera år försökt ställa in mig i familjekonstellationen. Bli trygg och nöjd med att vara 3. Äntligen våga bli lite beroende av en annan människa. Så vill jag alltså dra.

Inte dra från E och dotter. Dom ska självklart följa med. Utan dom är jag knappt en fis i rymden.

Men jag behöver nytt.

Vi har flera gånger pratat om att åka som volontärer. E är sjuksyrra och jag pedagog, så nog skulle vi kunna få plats någonstans här i världen förutom i Sverige.

Fast när vi pratar volontär så slår harhjärtat till. Hur ska hunden klara sig utan oss? Batting?

Och dotter? Vad har hon att säga till om i denna fråga?

Och huset? Det vill jag heller inte sälja.

Och tänk om det finns otäcka spindlar som kryper in i dotterns säng?

Och tänk vad ledsen mamma skulle bli.

Ibland får jag i alla fall för mig att vi flyttar till en förort till någon storstad ute i världen någonstans. Paris. NY. London.

Bristol vore också coolt. Jag skulle vilja veta varifrån Portishead och Massive Attack kommer ifrån. Hur tusan blev dom som dom blev. Vad har jag gemensamt med Bristol?

Varför hittar jag hem varje gång jag lyssnar på dom?

Och ibland vill jag flytta ut på landet och köpa mig två hästar. En snygg fjordhingst till mig och en prickig shetlandsponny till dotter. Getter måste vi också ha.

I mina vildaste och modigaste stunder vill jag bli som Natasha Illum Berg. Jag vill strida mot lejon och spåra bufflar. Skriva böcker och bära hatt.

Kanske min längtan bara är ett friskhetstecken? Att jag nu, äntligen, för nästan första gången i mitt liv är så förbannat trygg att jag vågar tänka mig utåt i världen.

Australien var såhär i efterhand ren och skär flykt.

Nu vill jag inte fly. Jag vill bara lära känna världen.

 

Jag är liksom ingen soptunna

Medan andra skar ut pumpor och tände ljus på kyrkogården var jag och mina kollegor mer eller mindre instängda ute i skogen med Bodil Jönsson.

Inte Bodil: tiotankaromtid- Bodil utan Bodil: themasterofgrupputvecklingochledarskap - Bodil.

Och nu ska ni få höra: Det var otroligt längesedan jag blev tagen på så fullt allvar som jag blev i helgen. Och WOW vilken känsla! Och WOW vad det gjorde med mig. Hon lyssnade på minsta lilla ord som slipprade ut ur min mun. Hon undrade kring minsta lilla ord jag sa. Hon bekräftade mig. Hon ville veta mer. På riktigt!

Jag var intressant!

Och detta i sin tur gjorde att jag blev likadan. Jag blev genuint intresserad av vad mina kollegor och vad Bodil hade att säga. Hela tillställningen kändes högtidlig.

Vi liksom blev några andra. Kanske dom vi egentligen är. Fasaderna släppte.

Och herregud vad skönt det var. Och herregud vad mycket det finns kvar att jobba med.

För det är ganska sällan vi människor tar varandra på allvar. Har ni tänkt på det?
Klassiska exemplet nummer 1:

A. - Tja! Läget i dag då?
B  - Jo, det är bra!
A  - Bra!

Va? Vadå "Bra!"?
Tänk om B istället sagt: "Du, det är förjävligt. Jag fick inte sova inatt. Dottern skrek till fem. Jag vill typ bara dö för att jag är så trött".

Oh shit. Hur orkar A med det? Gör du det? Ställer du frågor för att du är genuint intresserad eller ställer du frågor för att "man gör så".

Jag gör det för både och. Det är ju en artighetsfras. "Man" gör så. Och det skulle nog bli rätt outhärdligt om alla hela tiden fläkte ut sina liv inför varandra,

men tänk om vi ibland åtminstone kunde stanna upp 3 sekunder till och ge ett äkta, genuint svar. Och tänk om frågeställaren kunde stanna upp 3 sekunder och verkligen lyssna på svaret.

Alltså, jag tror att vi växer av sånt.

Jag gör det.

Jag själv fläkte ut mitt halva liv på den där kursen, men jag kunde göra det. Det var så tryggt. Vi respekterade varandra. Och just i den här kursen var det också lite utav en nödvändighet för att kunna ta oss vidare.

För det är svårt att förstå andras beteenden om jag inte förstår mitt eget.

Så. Med de här två dagarna i ryggsäcken tänker jag starta projektet:

Marita-slutar-svälja-skit-projektet.

Jag är liksom ingen soptunna. Jag är en jävligt bra person som förtjänar respekt.

Precis som du gör.

Och apropå ledarskap (som jag skriver mer om en annan dag eftersom dotter vill bygga lego nu) bjuder jag här på lite Görel.