Att få tänka i lugn och ro.

Barnledig några timmar till.

Åh. Puh. Jag får tänka i lugn och ro. Skriva inköpslistan i lugn och ro. Duscha i lugn och ro. Klä på mig i lugn och ro. Ljuvligt!

När jag var liten, kanske åtta, nior år ville jag allra helst gå själv till skolan så jag fick tänka i lugn och ro.

"Nä, mamma, jag vill gå själv. Jag måste få hinna tänka".

Och det där följer mig än idag: "Nä, Dotter, inte nu, jag måste få tänka. 1 minut bara".

Jag är en långtänkare. Har oerhört lätt för att tappa fokus (förutom när jag rider, då finns inget annat). Jag klarar inte av att prata telefon och göra andra saker samtidigt. Jag kan inte läsa om det är ljud på. Jag kan inte skriva inköpslista om någon drar i mig .

Lugn och ro och tid är vad jag behöver för att hålla mig i schack. Därför passar jag på att tänka och skriva lite extra mycket nu när Dotter leker med mormor.

Imorgon är det ju Nyårsafton. Och då ska man tydligen klämma ur sig lite löften. Det är ganska spännande faktiskt. Jag brukar i och för sig avge löften varje gång det är ny termin (tänk skolåret). Hösten löften var att:

1. Rida minst 2 dagar i veckan
2. Bromsa mig själv på jobbet när det går för fort

Det första löftet fixade jag på en gång (hur svårt kunde det vara liksom och så hade jag turen att stöta på en gammal vän på en parkering med två hästar som önskade mer motion), det andra löftet krävde en sjukskrivning i slutet av oktober. I 10 dagar var jag en zombie. Jag sov, åt, promenerade och gav den lilla energi jag hade till Dotter. Jag hade inte bromsat mig själv. Jag körde fast.

Samtal, sömn och vitaminer fick mig på fötter igen, och sakta men säkert var jag tillbaka på jobbet. Visserligen gick jag upp på 100 % rätt snabbt, men ändå. Tempot var annat.

Och det jag ser fram emot allra mest nästa år är är att jag tagit föräldraledigt 20 %. Helgsjobbet kommer vara borta och jag får mer tid med vår finfina Dotter och vi behöver längre inte bekymra oss över hur vi ska få ihop helgerna (Emil jobbar också helg).

Det är det bästa beslutet jag tagit på länge.

Övriga löften som gäller för 2013 är:

1. Resa utomlands. Island står först i kön.
2. Ha med matlåda minst 3 dagar i veckan till jobbet
3. Åka till returen 1 gång i månaden
4. Ta med mig 1 leksak från vardagsrummet upp till Dotters rum varje gång jag går upp (hmm. låter lite väl ambitiöst, men jag tror på det ett tag i alla fall).
5. Jobba stenhårt med mina katastroftankar

Bra va! Det där lär väl fixa sig? Jag har ju hela 2013 på mig.

Löftet jag gav förra året har mer eller mindre förverkligats. Det var svårt. Det var sorgligt. Det var läskigt. Det var klurigt. Men det gav med sig.

Så. Om man bara ger sig fan på något och får den hjälp man behöver så brukar det mesta lösa sig. Men man klarar inte allt själv.

Här gav jag till exempel mig fan på att lära mig Blinka Lilla Stjärna. Gött.


En annan sak jag lärt mig detta år är att ta farväl. Eller lärt mig och lärt mig. Jag kanske lärde mig att hantera dessa Farväl i alla fall.

Inom loppet av tre månader tog jag farväl av två underbara hästar. Leon och Baloo.

Jag minns de sista timmarna med Baloo. Han låg i boxen och väntade på att friden skulle komma. Jag höll honom om halsen, låg bredvid honom, strök han över kinden. Jag trodde jag skulle gå sönder. Jag minns också när veterinären kom. Hur min modiga vän Tarja ledde honom ut ur stallet och ställde honom i hagen. Hur jag följde efter och kramade om Mia och begravde mina tårar i hennes axel. Hur det lät när han föll. Hur det kändes att stryka honom över kinden när han liksom tittade upp mot himlen och somnade in för evigt.

Det är ett av de svåraste hästminnena jag har. Jag har sagt hejdå till många hästar. Men Baloo. Det gjorde så  ont.

Första idag. December kan jag börjar titta på fotografier av honom utan att sorgen väller upp. Och det är en vacker häst jag ser. Vackra minnen.

                                                         Tack för allt du lärde mig!

Och som ni vet har jag ju hittat en ny fin häst som jag trivs väldigt, väldigt bra med. CastorBastor! En helt annan typ av häst, men ack så rolig. Lite utmanande ibland, men jag har lärt mig att hantera det också..

Så. Livet går vidare. Det gör verkligen det.

Gott nytt år på er. Hoppas ert 2013 blir ett fint år. Det ska jag då verkligen ha.

Och tack för att ni läser och lämnar små livstecken ibland.


Puss!