Var sitter Långben då?

Idag väcktes jag av en Dotter som förklarade för mig att "benet" sitter UNDER huden.

(öh. Va? Snark...)

"Titta mamma! Benet sitter UNDER huden. Och där finns det muskler".

(vaken)

Efter att jag kvicknat till så berättade jag att hon också hade ett smalben, en knäskål och ett lår.

Då kommer frågan. Den mest naturliga frågan på jorden såklart:

"Okeeej. Men var sitter Långben då?".

Tack Barnkanalen för att ni piffar upp min vardag.

Tack.

Gårdagen var en synnerligen omvälvande dag. På morgonen hade Basse fortfarande inte kommit hem. Jag drog till jobbet med megaångest och försökte uträtta något vettigt. Katastroftankarna var mycket, mycket nära. Lyckades dock avleda mig själv med pianospel.

Sen får jag ett telefonsamtal med ett mycket intressant erbjudande. Jippi på ett sätt! Men kluvet på ett annat sätt. Har lång betänketid så det är bra.

Sen. Jobbet är slut, drar hem och BASSE sitter och mjauar utanför huset! Lycka!!




Och på den lyckan drar jag iväg till stallet och lallar runt på Castor vilket gick strålande.

Han var så fin och avslappnad. Mjuk och följsam. Vi skippade monsterhörnet igår. Dels för att det är så trist att bli "osams", men framförallt för att han skulle vara avspänd.

Han blev inte ens nojjig för ridhusporten igår.

Duktig Poppo. Och jag kanske också...

Idag väntar jobb och dressyr igen.

Först ska jag göra en katt med Dotter.


Posted using BlogPress from my iPhone

Ett lokalt inlägg

Skänken blir kvar bredvid Bowlingen i Hofors.

Jag var med i arbetet med Centrumförnyelsen. Flera ungdomar var med och gav förslag på hur ett nytt Centrum kunde se ut. Dialogmöten för alla invånarna skapades. Alla hade möjlighet att säga sitt. Och det gjorde dom. Dom som kom alltså.

Flera förslag skapades. Ett togs. Det togs ett beslut. Skänken skulle flyttas och där skulle istället bli en park, med bland annat möjlighet för skateboarding.

Grymt! Kul!

Sen. Folk som tydligen missat alla dialogmöten började uttrycka en annan åsikt. Skänken skulle vara kvar.

Fine. Jag respekterar deras åsikt. Men varför sa ni inte det lite tidigare?

Hursom. Eftersom det tydligen var många som var av en annan mening så blev det ett nytt dialogmöte. Igår. Ca 1 år senare efter att beslutet togs.

Skänken blir kvar. Beslutet rivs upp.

Alltså. Ett: hur kan man riva upp ett beslut som redan är taget.
Två: Finns det inga viktigare saker att diskutera?
Tre: Vad vill man med Hofors?

Jag gillar Hofors. Men jag vill också att Dotter ska ha möjligheter på denna ort. Nu finns tex förslag om att gymnasiet ska läggas ner. Ett sparförslag såklart.

Ungdomar skickas iväg till Norge för att få jobb.

Ovako varslar med jämna mellanrum.

Min fråga är: vad finns kvar om 15 år?

Jag är nog lite utav en glesbygdsfantast. Jag flyttade tillbaka hit på grund av hästar, naturen och närheten till det mesta.

Jag gillar takten i det här livet. Jag vill tro att det ska gå att förändra den nedåtgående spiralen.

Jag hoppas fortfarande.

Men. Det är sorgligt att se hur frågorna prioriteras. För mig som privatperson kvittar det var Skänken står.

Men för mig som privatperson kvittar det INTE om gymnasiet ska läggas ner.

För mig som privatperson är det av yttersta vikt att Dotter får möjligheter här. Att hon blir lyssnad på. Respekterad.

Och Jag vill bo på en levande ort, i en kommun som satsar och vågar.

Och för tillfället känns det lite segt.

Men vindar har vänt förr. Dock tänker jag inte vänta tills stormen är här.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Jodå. Det fanns mer.

Såhär på söndagskvällen fick jag nämligen en släng av "vad-ska-jag-bli-när-jag-blir-stor-syndromet".

Ett ganska spännande tanke-äventyr på sätt och vis. Det finns ju rätt stora möjligheter att spinna iväg på nätet och hitta vad tusan som helst att arbeta med. Utbilda sig till. Bli. Vara!

Och ju mer jag letar desto virrigare blir jag. Fast det är lugnt. Jag sitter ju inte i sjön så att säga. Jag har ett fast jobb och vardagen fungerar. Men ändå. Det finns så många möjligheter.

Och jag är nyfiken.

Lärare har alltid hägrat. Gärna i Svenska och Musik. Fast jag vet inte om jag är redo att sätta mig i skolbänken igen. Det var inte så länge sen jag satt där. Och 4 år för att bli behörig lärare känns lite tufft just nu. Jag är trots allt pedagog redan, men inte den "rätta" pedagogen som krävs för att få arbeta i skolan. Jag tror inte det i alla fall.

Ibland tänker jag att jag ska starta ett hunddagis. Det har jag nog sagt också nångång här på bloggen också. Och ibland vill jag bli journalist. Och ibland vill jag vara på en industri och gå omkring i blåställ.

Och så tänker jag att jag att 32 år. Det är ganska många år kvar i yrkeslivet. Det är inte bråttom.

Men ändå. Det finns så mycket att göra. Hela världen finns ju därute!

Att arbeta med djur är också ett alternativ. Såg att dom sökte djursjukskötare (heter det så?) i  Gävle. Men då krävs det förstås utbildning. Och den utbildningen finns bara i Skara. Alltså BARA i Skara. Ingen annanstans.

Sen tänker jag på något inom hästeriet. Fast vad har jag ingen aning om. Veterinär går absolut bort. Hovslagare likaså (min rygg skulle dö efter två dagar). Däremot tänker jag mig att jag skulle kunna jobba typ som sjukgymnast fast för hästar. Typ hästmassör.

Men sen så tänker jag att de flesta hästar och ryttare sköter sitt masserande själv. Ja, om de rids som de ska vill säga. Och så tänker jag att det nog inte finns någon marknad för det hele i alla fall.

Alltså massera människor tror jag inte jag skulle palla i längden, för det skulle man ju kombinera hästmasserandet med. Men. Då ska det ju pratas så mycket. Och herregud vad många eländen jag skulle få höra. Och surr. Och ditt. Och datt. Men djur däremot, deras kommunikation bättre, enklare. Tydligare. Inga bortförklaringar där inte.

Nä. Äh. Jag vet inte.

Jag har ingen susning om vad det ska bli av mig.

Idag har jag i alla fall storkokat och givit blommor och hund kärlek.

Det kanske får duga så länge.

Pokkin. Ett praktexempel i enkel och rak kommunikation: "Ge mig mat".

...

Försöker skriva något, men har slut på ämnen.

Det brukar betyda att jag är på väg igenom något. Ut ur något och in i något.

Jag hoppas på det.

President af mig själv

Den deppigaste dagen på året är här. Grattis! Nu kan det bara bli bättre.

Morgonen startade enligt tradition. Stress. Bråk och tjafs. MEN. När vi kliver ut genom dörren så är det som att allt rinner av oss.

"Mamma. Hör du?! Fåglarna kvittrar!" (självklart lyser solen)

Och då. Jag ba. Men gud. Så är det ju. Man bråkar. Man kvittrar. Och solen lyser och ibland är det moln.

"Ja, hjärtat. Jag hör det. Tack."

Egentligen behöver jag så oerhört lite för att vara i balans och må bra. Jag är oerhört basal. Äta, sova, leka och djur. Jag behöver kärlek och kramar. Respekt. Acceptans. Jag behöver bli sedd och omhuldad när jag är ledsen. Jag behöver bli peppad och lyssnad på när jag är rädd. Jag behöver spegla mig i någon annan.  Jag är inte svårare än så. Jag är liksom precis som du och som alla andra.

Om det gick att tänka så 75 % av dygnet borde det inte vara så svårt. Om vi kunde påminna oss om detta lite oftare skulle världen se annorlunda ut. Jag lovar.

Varför är jag inte president för? Lyssna.

 "Härmed bestämmer jag att vi ska ägna oss åt kärlek i första hand. Ingen får någonsin vara dum mot sig själv eller mot någon annan. Alla vuxna ska ta ansvar för sina barn och alla barn ska få den kärlek och respekt som de behöver. Alla barn ska få leka och vara barn. Ingen ska svälta och ingen ska kriga. Alla djur ska bli väl omhändertagna och vapen vet vi inte ens vad det är. Alla får mat på bordet och pengar är bara ett hittepå."

Om jag inte vinner nästa val, kan jag ju i alla fall börja med att vara president i mitt eget liv. Det är i alla fall en bra början.

Nä. Nu ska jag ta tag i den deppigaste dagen på året och add som love i allt jag gör.

Framförallt till mig själv.

Puss.

Idag är jag stark!

Idag har jag fortsatt lalla omkring och lyssnat på Kenta, spelat Its raining Men på piano och börjat titta på Skinny Love. Ska nog få kläm på den med.

På lördag ställer Emil ut på Biblioteket här i Hofors. Det kommer bli så, så bra! Jag brukar inte skryta över hans konst (jag borde nog göra det mer), men den här gången är det grymt!

Ni får själva besöka bibblan på lördag, eller vilken dag som helst efter det, för att se vad han klurat på och jobbat med.

Jag bjuder dock på ett litet smakprov i form av en fråga:

Vad gör en seniorpedagog?

Imorgon ska jag till BUN och presentera ett jobb som jag och kollegor från Petreskolan och Björkhagsskolan har slitit arslet av oss för. Heja oss! Och bra gick det!

Hoppas därför på en spännande stund med våra politiker imorgon.

Sov gott och se till att Du hänger med dom som tycker om dig för att du är du.

Ta ingen skit! som hon den där tjejen sa. Grynet?

Lalla-runt-ridningen fungerade bra

Ibland när man inte försöker så hårt så går det bättre.

Igår var vi upp till ridskolan igen för att fota, "lalla runt" och trimma hästarna. Curly, Chessie och Castor var med.

Eftersom det inte fungerat så bra för mig och Castor i ridhuset ett tag så bestämde jag mig för att enbart "lalla runt" igår. Jag ställde inga krav, jag red omkring på vad jag tyckte var halvlångatyglar, jag sjöng lite och jag tänkte att jag red i skogen. Jag pressade honom inte förbi något hörn, jag fokuserade bara på att få fram honom, på ett kravlöst sätt.

Och det fungerade! Såklart. Att jag inte tänkt så tidigare? Antagligen beror det på att jag varit så förbannat inriktad på att vara duktig. Att han ska så sådär sjukt bra som han kan gå. Att han liksom inte ska skygga för något och att han ska lyssna på minsta signal. Men det är ju inte så enkelt. Jag vet ju det.

Castor är ingen lätt häst. Han kan se lätt ut. Han har utstrålning och han är riktigt snygg att titta på. Men det är otroligt mycket häst att rida. Dessutom har han en stark vilja. Och så lite hjärnspöken på det...

Hursom.

Jag är glad och lättad för att vi inte blev osams igår. Det var det enda målet.

Jag tror min strategi framöver blir lite mer  "lalla-runt-ridning". Jag behöver det. Jag behöver slappna av och komma tillbaka till kärnan. Att ridning är roligt. Det är inte ett prov i hur mycket jag kan eller inte kan.

Här kommer en liten bild på snyggingen när matte Sara rider.

Och avslutnnigsvis vill jag bara säga:

Idag börjar mitt nya liv, med mindre stress och mer tid för Dotter! Wiho. 85 % here i come!

De Europeiska Mästerskapen i Perfektion

Igår när jag låg och väntade på att P3-Guld skulle dra igång (som för övrigt var en rätt platt tillställning....) så kommer det ett litet klipp på SVT.

Konståkning. Flickor och pojkar och män och kvinnor flög fram över den kritvita isen och gjorde de mest märkliga konster man kan tänka sig på skridskor. Några ramlar, andra studsar. Flera dansar. Det glittrar och tindrar och musklerna ser ut att ha blivit tillsvarvade på slöjden. På sätt och vis kan jag gilla att titta på konståkning, jag gillar dans. Jag gillar musik. Och för mig som inte kan åka (vill inte) skridskor på grund av min sjätte tå (skyller på den i alla fall) är det lite sådär extra fascinerande.... (självplågeri?).

Hursom.

Det är varken min sjätte tå eller deras svarvade muskler som är det spännande här. Det spännande är att TV-rösten gör reklam för, hör och häpna:

"Europeiska Mästerskapen i Perfektion". 

Ni som följt mig ett tag fattar ju. Ja... Exakt. Det finns en plats för mig! Där skulle ju jag kunna passa in!

Hihi. (Var det inte sessan Madde som sa så? Eller var det "Tihi" ?)

Jag tror dock min sjätte tå kommer sätta stopp för det. Jag är möjligtvis lite för gammal också.  Vet inte när en isdansare går i pension, men gissar att det är runt trettio.

Well. Underhållande hursomhaver.

Och så P3 Guld. Jag gör en kort analys:

Laleh borde fått pris. Typ alla.
Frej var dryg.
Ikona Pop hade silvergråa frisyrer.
Soran var skojig.
Kodjo, Gina och Jason får gärna komma och hälsa på.
Ghostmannen hade fina kläder, men tråkig röst.
Gnucci var festlig.
Alina Devecerski sjöng inget vidare live, men hennes Det är Dark nu är fantastisk.
Loreen hade fjädrar på sina byxor.


 Jag är nog för gammal helt enkelt.

Lördagsmos

Åh. Sköna lördag. Har spenderat 75 procent av dagen i soffan eller i sängen. Dotter har hakat på och vi har spelat, läst och tittat på barntv.

För ett halvårsedan hade jag aldrig tillåtit mig själv detta. Då hade jag tvingat ut mig. Kämpat på. Städat. Handlat. Promenerat.

Men idag sa kroppen nej.

Jag har fortfarande svårt för att bara hänga. Eller, jag har svårt att lyssna på mina behov. Men idag gjorde jag det. Jag städade inte ens innan Norpan kom.

Skönt.

Och tack alla ni som peppar och stöttar mig igenom mina prestationskrig.

Jag vet att jag inte är ensam och det känns bra med påhejningar för såhär kan vi ju inte ha det.

Livet är för roligt för det.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Nya tag

Den 22 januari är enligt en mycket säker källa den deppigaste dagen på året. Det handlar tydligen något om att den ligger så förbannat långt bort från allt roligt. Jul och nyår är över och det finns inga andra festligheter inom räckhåll att sa fram emot.

På något sätt är jag lättad. Annars skulle jag lätt tro att jag är på väg in i en evighetsdepression så förbenat tungt det varit den senaste veckan. Men nu vet jag: den 22:a närmar sig. Puh. Skönt.

Hav förtröstan gott folk!

...... för Varje kväll när jag nattar Dottern brukar vi prata om våren. Hon säger att hon längtar efter solen och jag säger att jag längtar efter blåsipporna. Ikväll längtade hon efter guldlöven.

Och jag hör mig själv:

"För duvet. Först är det vinter med snö, kyla och mörker (och deppigt så in i helvete, men det säger jag inte såklart). Sen blir snön till vatten och då tittar blommorna upp. Och SEN kan du springa i floppatofflor och vattna rosorna".

Och så tänker jag att det alltid är så. Att det alltid blir vår och sommar och höst och vinter. Det här mörkereländet tar ju slut. Tack och lov.

Snart när vi rider ut så kommer skogen översvämmas av sippor. Man ser faktiskt mycken fantastiska saker i skogen när ögonen är cirka 2 meter upp i luften.. I höstas när vi dundrade omkring upptäckte vi ett fält av gula, jag menar SOLGULA kantareller. Och det var inte bara 1. Det var massor.
Det är också till häst jag har mött rådjur och älgar på nära håll. 5 meter från älg liksom, hur ofta händer det? Och det är till häst jag hittat blåbärsfält och lingonhav. Och varghund! Herregud vad stor den var. Och herregud vad mitt hjärta klappade när den kom i 190 emot oss och skällde som en galning. Som tur var satt jag på trygga Baloo.

Det kan förstås hända en massa andra mindre trevliga saker till häst också. Som att bli jagad av en älghund en sisådär 500 meter. Självklart på ett tossigt fullblod som hette Mimmsan. Men det är en annan story...

Nä. Den här veckan gräver jag djupt ner i minnesbanken. Låser in den och glömmer bort koden.

Så. Zipp. Bort.

Nu är det nya tag igen.

Ge mig en spyhink och låt detta gå över

Prestation. Prestation. Prestation.

Nu är du här igen. Vara duktig! Orka skratta! Orka vara bra! Prestera! Duktiga mamman! Glada mamman! Snälla mamman!

Och självklart fungerar det inte. Som vanligt.

Jag nämnde väl förut att Dottern är inne i någon VILL INTE PERIOD. Den håller i sig. Med besked. Morgonen var ett krig. Ett lååångt utdraget krig... "Vill inte ha kläder på mig!"   "Byxorna gör ont!"  
"Måste ha gosis med till förskolan"      "Jogurten är sur!"

Alltså. Jag brukar ha ofantligt med tålamod när det kommer till henne. Min mamma brukar till och med berömma mig för mitt tålamod. Men alltså. Nu går det bara inte.

När vi trilskats i cirka 45 minuter så släppte jag allt och gormade som värsta surmorsan. "Nu är det DU som tar på dig klääääderna och det NU!!"

Självklart fungerade inte det. Det blev bara ännu värre. Och någonstans i den känslan ska jag alltså dumpa Dotter på förskolan för att sen åka till jobbet och prestera. Vara duktig! Inkännande! Förstående!

Jag är fan bara en liten pöl just nu. Jag känner mig så vansinnigt liten och klen. Vill typ ligga i mammas knä och böla och bli struken på pannan. Ha en snuttis. Bli tröstad. Omhuldad.

Och att sedan sätta sig upp på en häst och tro att dagens inferno har glidit ur kroppen var ju bara idiotiskt. Hur tänkte jag då?

Det hjärnan gömmer, minns kroppen.

Det gick såklart skitadåligt. Jag fick ingen kläm på Kiara alls och vi hoppade både snett och vingligt och skinnet sprack på knogarna och jag blodade ner hennes hals och jag red som en kratta.
Och igår kväll studsade jag runt på fina Castor och det gick inte heller något bra.

Och jag är så negativ just nu så jag fattar om du tycker det är skittråkigt att läsa. Men jag får banne mig ingenting att fungera smidigt just nu. Energin är noll och jag börjar fundera på vad tusan jag håller på med.

Vad är det frågan om?

Varför rycker jag inte bara upp mig för? Varför går jag inte på alla klatschiga klyschor som "man kan bara man vill", "det är DU själv som väljer hur du ska må, tänka?".

Nä. Ge mig en spyhink och låt detta gå över.

För jag vill ju inte vara en surfia.

Jag vill vara pigg och glad och känna mig så bra som jag är.  

Vi klarade det!

Igår var en tung dag. PMS i högan sky och januariglåmig som jag skrev.

På kvällen var det dressyr som gällde. Och Finfina Castor var på ett synnerligen bestämt humör... Ett såpass bestämt humör att han bestämde sig för att kortsidan under cafeterian var apläskig.

Det här är ju iofs ingenting nytt. Han skyggar ofta där. Eller rättare sagt: han leker att han skyggar.

Och jag går igång på det. Spänner mig. Oroar mig. Blir arg. Tappar självförtroende.

Och jag VET att han bara utnyttjar situationen. Han kollar om jag är med i matchen.

Och Igår skulle jag träna förvänd galopp på halvtigenomlinjen. Och varje gång vi kom till hörnet förvandlades han till en studsboll.
Och jag kände mig sopig.

"Åhh! Nu skiter jag i det här. Våågar inte! Kan inte!!! "



Men. Castors matte Sara var med och gav sig fan på att vi skulle klara det. Och med hennes guidning och efter många sladdningar, galoppombyten och kickar så klarade vi det!! Flera gånger.

Han gick väl inte som en Grand Prix häst genom hörnet, men vi klarade övningen.

Sjukt bra. Tack Sara!

Nästa gång vi åker upp ska jag rida samma övning igen. Och igen. Och igen. Och jag ska sänka målet, eller sänka. Jag ska fokusera på rätt sak. Inte se kortsidan som ett monster utan som en liten passage till den verkliga övningen.

För Jag har väldigt lätt att fastna i "problemet" och lägga min energi där istället för på det som ska göras. Men nu vet jag.

Jag kan ju. Bara jag fokuserar på rätt sak och inte ger mig.

Hursomhaver är han den häftigaste hästen jag ridit. Och snäll så in i vassen.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Hur mår Kjell Höglund?

Söndagsmos är på intåg.

I fredags hade jag en föreställning om att jag skulle röja och feja i helgen. Alltså julen ska ju ut. Tänkte jag skulle passa på att snygga till lite.

Men. Den där lilla inspirationen har inte infunnit sig än. Känner mest för att bädda ner mig och glo. Inte göra något.

Det enda jag riktigt ser fram emot är kvällen som ska spenderas med underbara Castor. Men i övrigt är det segt.

Jag tror jag är januariglåmig. Nivet; alla supersociala sammankomster är över och ja, jag tror det känns lite ensamt.

Emil är inne i målarmode och lever i sin egna värld ( vilket jag iofs är glad för då utställningen ser ut att bli grym!). Och dotter. Ja. Hon tycker nog att jag är en rätt tråkig mamma nu.

Jag orkar inte riktigt hänga med i alla lekar.

Men. Det är ok. Det måste få vara ok (brottas brottas brottas med supermumidealet).

Igår hängde vi i alla fall med Minna och Stefan. Vi låg i en varsin soffa och lyssnade på Amors Pilar och försökte komma fram till hur många ungar Fader Abraham hade egentligen.

Och varför gjorde "han såhär, höger arm, höger ben?"

Och varför pratar Arwen så menlöst för?

Och hur mår Kjell Höglund egentligen?




- Posted using BlogPress from my iPhone

Sitter fast

Och den här boken då.

När. Hur. Åh. Jag sitter fast. 

Det fanns en tid i mitt liv då jag skrev 8 timmar om dygnet. Då jag skickade in manus på manus. Fick refuseringsbrev på refuseringsbrev. Men en dag. En dag år 2005 fick jag ett brev från Albert Bonniers. Dom tyckte att mina texter var bra. På riktigt alltså. 

"Tack för ditt förtroende att skicka oss ditt diktmanus " I de bortomska bergen", som vi nu tagit del av med stort intresse och inte så lite förtjusning. Ditt sätt att spränga in drastisk humor och vardagliga inslag i en högpoetisk bildvärld är djärvt på ett tilltalande sätt, som tyder på ett gott lyriskt självörtroende." 

BLA BLA BLA BLA BLA.... "Men i det stora hela tycker jag - som det ser ut nu - att det blir alltför många eftergifter till en allmänlyrisk bildflora, som inte bearbetas på ett sätt, som gör återbruket tillräckligt intressant". 

Och det var det. I år är det 2013 och jag har inte skrivit poesi sedan dess. Eller jo, jag skrev om manuset en del, skickade in men fick bara ett refuseringsbrev. 

Och nu sitter jag här med en längtan om att skriva igen. Men vilket tema jag än börjar på, tänker på, så känns det sopigt. 

Jag är inte på humör för poesi, jag orkar inte gräva så långt in i mig själv. 

Jag är en dålig berättare. Jag är för impulsiv, byter idéer för snabbt. Svårt att hålla i. 

Det verkar som det enda jag kan skriva just nu är en  blogg. Det är väl i och för sig inte så illa det heller. 

Men. Det behövs något mer. 

Tips? Förslag? Någon? Universum? 

Dagdrömmeri

Det finns dagar som man bara vill stoppa undan nånstans. I glömska liksom. Idag är en sån dag.

Inget funkar. Fryssen. Slowminded. Seg. Irriterad. Pmsig. Pruttig. Inte ens ridningen fungerade. Åh!

Och Dottern. Du är underbar, fin, bäst, JAG ÄLSKAR DIG, men du är enormt envis på mig just nu. Utbrott. Kasta saker. Sparka soffan. Vill inte. Kan inte. Frustration. Skrik! Gråt!

Faktiskt 75 % av tiden vi umgås.

Och mitt i det här ska jag jobba och vara normal. Orka. Hitta. Lösningar. På. Allt.

Seriöst. Vem uppfann att vi skulle arbeta 8 timmar om dagen, sova 8 timmar om dagen och lagamatlekaduschastädahafritidlugnochrokrattagräsmattan de resterande 8 timmarna? Det går inte.

Jag säger det igen. Det går inte.

Inte för mig i alla fall. Men. Nu har jag ju löst det så finurligt att jag går ner i tid. Som jag sa förut. Det bästa beslutet jag tagit på länge.

Och lite typiskt mig så börjar jag flyga iväg i min oändliga fantasi när jag har en skitdag. Jag dagdrömmer om ett annat liv. Jag nattdrömmer om andra liv. Den senaste drömmen ser ut som följer:

Vi bor: 
På landet. I ett gult, gammalt hus med vita knutar. Spröjsade fönster och en knarrig veranda. Där ska det självklart stå en gungstol. Vi har ett stall med två hästar i. En till mig och en till Dotter. Kanske en fjording som är Emils.  Och getter. Minst 10 ska vi ha, sånadär fina Furuviksgetter som bräker och älskar en vad man än gör.
Vi har en traktor som vi puttrar omkring i. Stövlarna står redo på verandan när jag (ja, det blir jag, Emil hatar  morgnarna) kliver upp kl 07:00 (ja, lite får dom allt stå ut med) för att utfodra djuren.
Sen kastar jag på mig något anständig och skjutsar Dotter till förskolan. Jag kommer hem och sätter mig ner på mitt kontor.....

Vi jobbar:
...... där jag nästan är klar med min första roman som kommer bli en bestseller. Och medan jag sitter där och skriver så ramlar anmälningarna in till mitt hunddagis. Och så kommer jag ta emot schäfrar och taxar och blandisar och rottisar och drevrar och beaglar och fågelhundar och varghundar. Jag hyser in dom i något slags häng där alla är snälla mot varandra. Och vid lunch går jag ut med dom på åkern och låter dom leka av sig. Sen går jag in igen och fortsätter med min bok.

Emil. Ja, han har någon typ av blandtjänst där han jobbar både på sjukhuset och utomlands. Han skriver fina, romantiska brev till mig om hur längesedan det var han sket på en vanlig toalett och om hur det var när han fastnade med jeepen i en liten å där det låg ruttnande kameler.

 Och tiden:
Ja, den finns. Och ibland finns den inte, men det viktigaste av allt är att den regleras av mig, av oss. Vi bestämmer själva över vår tid.

Vi blir våra egna.
...........................................................................................................................................................


Det är gött att drömma. Livet är långt. Och även om saker och ting inte kommer ske nu. Så är det alltid trevligt med en liten plan.

Havet är inte så dumt det heller.

Barn nummer två

Barn nummer två.

Nej, du är inte på gång just nu. Men jag tänker på dig. Ganska ofta.

På hur livet skulle bli då. Hur Dotter skulle reagera. Hur trötta vi skulle bli. Hur min kropp skulle reagera på en till graviditet. På om det blir kejsarsnitt igen eller inte. Och på hur jävla ont det gjorde.

Och så tänker jag på sömnlösa nätter. Foglossningar. Amning som strulade. På 27 kilo plus och hur ont det gjorde. På min fot som ballade ur. På vansinnet. Blöjorna. Tjafset om vem som sovit mest. Rädslan för att inte räcka till.

Och så tänker jag att jag vuxit sen förra gången. Att jag vet att jag klarar av det. På att jag fixade 4 månaders sömnbrist. Jag fixade snittet. Jag fixade mig själv och framförallt fixade jag att ta hand om en annan människa.

Jag borde klara det igen.

Men det får vänta lite. Kanske ett år eller två eller ett halvår eller något.

Just nu är det rätt fint som det är. Jag har tid och ork till det jag vill just nu. Jobb, familj och hästar.

Men jag är glad över att jag vågar tänka tanken igen.

Det lovar gott inför framtiden.







- Posted using BlogPress from my iPhone

När mamma blev en surapa

Tänkte avsluta jobbhelgen med karra i TV-soffan. Helst under en filt och helst med en bra serie på TVn. Vila hjärnan liksom.

Men. Nej. Istället blir jag osams med fina Dotter som vägrar sova och så beter jag mig som en apa. En surapa!

Tröttman och icke- tålamodet tog över.

"Nu är det natt och nu är det du som sover" ( i såpass hög ton att Dottern såklart blev apledsen)

Satanaperkele.

Så nu ligger jag här med superdåligasamvetet och försöker intala mig själv att hon inte kommer få bestående men.

Men. Att komma hem från jobbet en lördagkväll när man liksom hela dagen suktat efter att få bara vara är det lätt att bli en surapa om man inte får det.

"buäääääää!!!!!! Jag (stamp i golvet) vill inte!!"

Åh. Blä. Urk.








- Posted using BlogPress from my iPhone

Tröttma

Tredje natten utan vettig sömn. Känns. I. Kroppen.

Min trötthet sätter sig såklart i huvudet, men också som värk i knäna. Ledvärk. Som en gammelgumma.

Försökte läsa mig trött.


Hjälpte inte.

Försökte titta på en tråkig dokumentär. Hjälpte inte.

Efter tre timmars snurrande somnade jag in. Och då:

"maaaaammmma. Var är snuttisen med girafferna"

Åhhhh. Att ge sig ut på snuttisjakt miss i nassen är trist. Blä. Morr. Till sist hittade vi den.

Under hennes täcke.

Hursom.

Nu är det morgon och kolsvart ute. Om en timme sitter jag på Castor och försöker antagligen få igenom vänstersidan.

Och förhoppningsvis får vi på så vis en mer angenäm galopptur i snön.

Tjo!
Posted using BlogPress from my iPhone

9 år.

I år kring sista april eller vid midsommar eller nåt sånt har jag och Emil hängt i 9 år. Det är lång tid. Det tänker vi fira med att dra till Island. Wiiiii!!!!!

18 maj är det valskådning! Åh!

Eller egentligen vet jag inte om det är därför vi åker, för att fira, men det känns bra att ha nåt att skylla på. Det var ju lite dyrt så att säga.

Hursom. 9 år ihop. När vi blev tillsammans lovade jag mig själv att jag skulle kämpa som FAN för oss. Jag har ju en tendens att fly när det knakar i fogarna... Ogillar att bli lämnad och då är det bäst att dra före liksom..

Och se. Här är jag i någon slags tvåsamhet! Vi är ju väldigt ensliga av oss båda två. Vi gillar att hänga för oss själva. Greja i lugn och ro. Båda två ogillar att vara fasthållna. Ibland blir det dock för mkt av den varan och då blir det av ondo. Osynk. Men bara vi har balans i det hela är det gött.

Och Emil. Ja. Han är nog en av de tryggaste människor jag känner. Han finns alltid där. Jämt.
Och det är perfekt för en virrpanna som jag.

Men. Det finns ingen människa jag kan bli så irriterad, frustrerad och galen på som han heller. Ni vet den här tryggheten kan ibland övergå i ett låååångsamt tempo som kan reta gallfeber på en speedad Marita.

Morgnarna till exempel. Efter kaffet vill jag " köra igång" dagen. Och Emil han kör gärna igång efter lunch. Detta har skapat otaliga surmorgnar i denna familj.

Det finns perioder då jag velat fly. Då jag blivit rädd och lite tokig. Då jag trott att ensamheten är svaret på allt. Då jag tänkt att jag klarar mig bäst själv.

Men jag har inte gjort det. Dragit alltså.

Hur livet och världen ser ut om 30 år kan ingen svara på. Men just nu, just idag är jag precis där jag vill vara.

Och det är inte illa pinkat för mig som aldrig trodde jag skulle kunna ha en relation.

Så. Puss på dig Emil. Jag ser fram emot att få titta på valar med dig.




- Posted using BlogPress from my iPhone