Tur att jag hann överträffa mig själv innan jorden går under

Imorgon går jorden under.

Vilken jäkla tur att jag gav allt jag hade igår och smällde till med att hoppa 1.10 på ridskolehästen Collin!

Åh. Puh. Så roligt. Så häftigt. Och jag var knappt rädd. På riktigt alltså. Jag fattar knappt själv vad som hände. Jag som brukar ge upp kring 90 cm. Då tycker jag att det räcker. Men igår, då fungerade precis allt.

Först körde vi stafett och härjade runt lite. Sen körde vi igång på höjden. Och jag vet inte vad. Men det fanns inga spagettiben. Jag hade inte ens hjärtklappning. Jag skakade inte ens. Jag bara gjorde det. Jag tänkte inte. Jag bara red. Tog fokus på en planka i väggen på kortsidan och slappnade av, lät Collin sköta jobbet.

Och herregud vad vi flög. Jag tror jag har hoppat 115 på Katana en gång. Det var också ett sto, påminde lite om Collin. Nivet, en såndär häst som sköter sig själv bara ryttaren sköter sig och slappnar av. Det var nog för 16 år sedan, då blundade jag. Men igår blundade jag inte. Jag bara gjorde det.

Sen tog jag ett smärre ärevarv och hojtade något om att jag tagit OS-guld (att jag aldrig lär mig att knipa käft, men jag svor åtminstone inte igår...).

"OS-GULD TILL MARITA!!!!!!"

Ja. Det ska ju vara underhållande att titta på höjdhoppning...

Hursom. Gårdagens bedrift var en makalös bedrift för mig. Jag stannade vid 110 för att jag ville ta med mig en riktigt bra och trygg erfarenhet inför nästa hopplektion. Jag ville hoppa 120, men jag var lite för osäker på om JAG skulle klara det. Ville inte sabba något som gick så himlans bra.

Nu vet jag att jag klarar mer än 90 cm. Rent tekniskt alltså. Jag är inte så dålig trots allt. Något vidare snyggt är det väl inte, men jag vet hur jag ska bete mig för att hästen ska hoppa.

För det är det som tjorvar i mitt huvud ibland. Dels att jag inte litar på mig själv, vet jag verkligen hur jag ska göra? Och så finns en rädsla för att jag inte ska hänga med i språnget. Och så lite katastroftankar på det..

Men nu vet jag. Jag kan ju. Sen är det modet som också ska ha en riktigt bra dag.

För ett och ett halvt år sedan brukade jag nöja mig vid 80 cm. För fem år sen var jag "nöjd" vid 70. Nu har jag flera gånger under hösten hoppat 90 cm. Några gånger 100 och igår 110.

Och jag har klarat det galant.

Vårens mål blir således följande:
Att komma ihåg höstens bra erfarenheter 
Att inte tänka så mycket på höjden, utan mer på att rida och inte balla ur. Jag vet ju att jag kan nu.
Inte ge upp trots att jag har spaghettiben. 
Eventuellt delta i en klubbtävling

Men också. Har jag en riktigt dålig dag med mycket tjafs i huvudet, tänker jag också respektera det. Inte driva mig alltför hårt.

Och sen. En stor applåd till alla andra i gruppen som tog sig över både 125 och 135 BARBACKA! Och applåd till Lisette som dundrade över 145 på Herta.

Det fina är att trots våra olika ambitioner, åldrar och mål i vår ridgrupp så hejar vi på varandra.

Det är fint dä.