Idag går alltså världen under. Det kanske stämmer, för den tredje människan i vår familj har insjuknat idag.
Orkar inte!!!!!
Men alltså. Peppar, peppar… Det är inte kräkis, men ändå. Det är feber och det är ont. Och jag är heller inte riktigt pepp, ett halsprov återstår på eftermiddagen. Dotter har fortfarande svängig feber.
Och det är inte bara det att man är sjuk som är så förbannat trist, det är allt det andra som OCKSÅ blir lidande. Som jobb. Träning. Lek och stoj. Dotter har till exempel inte träffat en kompis på en vecka på grund av min feber och hennes. Hon har inte varit ut en sekund. Hunden har fått nippran; understimulerad till max. Basse har kräkts i protest. Huset blir skit. Och på allt detta ska man också skapa någon slags julefrid.
Jag vet. Inte. Men snälla. Låt oss få vara friska.
På sistone har jag också grunnat väldigt mycket på vad som egentligen är värt något. Jag tänkte lite såhär:
”Om jorden går under den 21 december. Hur spenderade jag min sista tid då? Och sen. Var det på ett sätt som jag ville leva mitt liv på?”
En stor och dryg fråga. Och det jag fann var att NEJ jag har inte levt mitt liv som jag egentligen, egentligen vill. Jag vill inte uppslukas av arbete. Jag vill spendera mer tid med min dotter, min familj, mig själv och med hästar. Jag vill inte dö och känna dåligt samvete för att jag fortfarande inte hunnit lekt häst med Dotter denna vecka. Jag vill inte dö och veta om att det var flera veckor sedan jag träffade min bror.
Jag vill inte dö sjuk och utmattad.
Jag vill dö nöjd och belåten. Mätt på livet.
Därför känns det oerhört vuxet och klokt av mig att gå ner i tid i vår. Det är nog bland de bästa beslut jag tagit denna höst.
Då kommer vi vara två föräldrar som arbetar deltid. Vi kommer klara oss på våra löner och vi kommer dessutom få mer tid ihop med vår finaste lilla stora Dotter som nu om någonsin verkligen behöver två pigga föräldrar.
Så. Låt nu den här jädrans influensan lämna vårt hem så vi också kan få lite julefrid. För jag längtar verkligen efter syrri, och brorsi och mammi och pappi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar