Ungefär så sa min sambo E, 35 år, häromdagen vid köksbordet. Jag minns inte riktigt vad det var vi diskuterade. Men antagligen något såntdär vuxenaktigt som bilköp, lån på radonsaneringen eller hur vi lägger upp Julafton.
Det hade lika gärna kunna varit jag själv som sa det. För det är så många och ibland svåra beslut som ska fattas. Beslut som rör mig, eller E, eller dotter, eller huset, eller djuren, eller livet, eller semestern, eller jobbet, eller julafton, eller skostorlekar, eller matsedeln eller det och eller det.
Ibland önskar jag att det satt en liten beslutstagare på min axel som jag skulle kunna vända mig till när dom här Besluten ska fattas.
För jag är lite velig. Jag vill gärna fatta ett perfekt beslut, och ja, JAG VET, det finns inga perfekta beslut. Det blir bara lite olika konsekvenser beroende på beslut. Men jag önskar att jag var mer beslutsam, lite mer jagvetvadjagvill-typen. Lite mer vuxen.
Oftast fastnar jag i något slags analysträsk. "Om jag gör si så blir det så och det är ju bra, men om jag istället gör så då kan det ju också bli si vilket också är bra."
En bra fråga att dra till med som jag försöker pränta in i min hjärna när det blir alltför veligt är:
Vad behöver JAG just nu? Hur blir det för MIG om jag säger ja eller nej till det här. (Tack Bodil Jönsson)
Den fungerar faktiskt ypperligt.
Men ibland glöms den frågan bort, eller så fungerar den inte i sammanhanget, och då skulle det behövas en "vuxen" som rycker in.
Som till exempel när någon frågar:
"Vill du binda räntan på 3 eller 4 år?"
"Vad har ni för material under huset? Sten? Singel? Block? Lera? Blä? Bla?"
Och så vidare....
Alltså jag VET inte det!! Ska jag veta sånt? Ingår det i vuxenskapet? Antagligen. Eller inte.
En liten mindre fråga som brinner i mitt huvud nu är:
Ska jag jobba imorgon, trots halsflussen? Jag skulle kanske klara det med hjälp av smärtstillande och hostis.
De fördelar jag kan se med att jobba imorgon är att mina elever antagligen skulle bli glada av att det är jag som kompar dom. Mina kollegor skulle antagligen bli glada för att se mig, jag skulle bidra med allt stök innan konserten och jag skulle förmodligen också ha roligt.
Men nackdelen är att jag antagligen skulle vara dubbelt så hängig imorgon kväll och mina prognoser för att kunna jobba i helgen skulle se mycket dystra ut.
Så då tar vi frågan: Hur blir det för MIG om jag jobbar imorgon?
Antagligen inte så bra. Är jag hemma i morgon ökar dessutom chanserna till att jag ska klara av helgskiften.
Very well. Jag har inte bestämt mig än.
Jag ska proppa mig full med mediciner nu och avvakta till morgonen (jag vet, jag skjuter upp beslutet), och då ska jag återigen ställa den magiska HurBlirDetFörMig-frågan.
För någon vuxen lär väl inte rycka in och bestämma över mitt liv. Och det är ju i och för sig precis som jag vill ha det.
Mitt liv. Mina beslut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar