Att få tänka i lugn och ro.

Barnledig några timmar till.

Åh. Puh. Jag får tänka i lugn och ro. Skriva inköpslistan i lugn och ro. Duscha i lugn och ro. Klä på mig i lugn och ro. Ljuvligt!

När jag var liten, kanske åtta, nior år ville jag allra helst gå själv till skolan så jag fick tänka i lugn och ro.

"Nä, mamma, jag vill gå själv. Jag måste få hinna tänka".

Och det där följer mig än idag: "Nä, Dotter, inte nu, jag måste få tänka. 1 minut bara".

Jag är en långtänkare. Har oerhört lätt för att tappa fokus (förutom när jag rider, då finns inget annat). Jag klarar inte av att prata telefon och göra andra saker samtidigt. Jag kan inte läsa om det är ljud på. Jag kan inte skriva inköpslista om någon drar i mig .

Lugn och ro och tid är vad jag behöver för att hålla mig i schack. Därför passar jag på att tänka och skriva lite extra mycket nu när Dotter leker med mormor.

Imorgon är det ju Nyårsafton. Och då ska man tydligen klämma ur sig lite löften. Det är ganska spännande faktiskt. Jag brukar i och för sig avge löften varje gång det är ny termin (tänk skolåret). Hösten löften var att:

1. Rida minst 2 dagar i veckan
2. Bromsa mig själv på jobbet när det går för fort

Det första löftet fixade jag på en gång (hur svårt kunde det vara liksom och så hade jag turen att stöta på en gammal vän på en parkering med två hästar som önskade mer motion), det andra löftet krävde en sjukskrivning i slutet av oktober. I 10 dagar var jag en zombie. Jag sov, åt, promenerade och gav den lilla energi jag hade till Dotter. Jag hade inte bromsat mig själv. Jag körde fast.

Samtal, sömn och vitaminer fick mig på fötter igen, och sakta men säkert var jag tillbaka på jobbet. Visserligen gick jag upp på 100 % rätt snabbt, men ändå. Tempot var annat.

Och det jag ser fram emot allra mest nästa år är är att jag tagit föräldraledigt 20 %. Helgsjobbet kommer vara borta och jag får mer tid med vår finfina Dotter och vi behöver längre inte bekymra oss över hur vi ska få ihop helgerna (Emil jobbar också helg).

Det är det bästa beslutet jag tagit på länge.

Övriga löften som gäller för 2013 är:

1. Resa utomlands. Island står först i kön.
2. Ha med matlåda minst 3 dagar i veckan till jobbet
3. Åka till returen 1 gång i månaden
4. Ta med mig 1 leksak från vardagsrummet upp till Dotters rum varje gång jag går upp (hmm. låter lite väl ambitiöst, men jag tror på det ett tag i alla fall).
5. Jobba stenhårt med mina katastroftankar

Bra va! Det där lär väl fixa sig? Jag har ju hela 2013 på mig.

Löftet jag gav förra året har mer eller mindre förverkligats. Det var svårt. Det var sorgligt. Det var läskigt. Det var klurigt. Men det gav med sig.

Så. Om man bara ger sig fan på något och får den hjälp man behöver så brukar det mesta lösa sig. Men man klarar inte allt själv.

Här gav jag till exempel mig fan på att lära mig Blinka Lilla Stjärna. Gött.


En annan sak jag lärt mig detta år är att ta farväl. Eller lärt mig och lärt mig. Jag kanske lärde mig att hantera dessa Farväl i alla fall.

Inom loppet av tre månader tog jag farväl av två underbara hästar. Leon och Baloo.

Jag minns de sista timmarna med Baloo. Han låg i boxen och väntade på att friden skulle komma. Jag höll honom om halsen, låg bredvid honom, strök han över kinden. Jag trodde jag skulle gå sönder. Jag minns också när veterinären kom. Hur min modiga vän Tarja ledde honom ut ur stallet och ställde honom i hagen. Hur jag följde efter och kramade om Mia och begravde mina tårar i hennes axel. Hur det lät när han föll. Hur det kändes att stryka honom över kinden när han liksom tittade upp mot himlen och somnade in för evigt.

Det är ett av de svåraste hästminnena jag har. Jag har sagt hejdå till många hästar. Men Baloo. Det gjorde så  ont.

Första idag. December kan jag börjar titta på fotografier av honom utan att sorgen väller upp. Och det är en vacker häst jag ser. Vackra minnen.

                                                         Tack för allt du lärde mig!

Och som ni vet har jag ju hittat en ny fin häst som jag trivs väldigt, väldigt bra med. CastorBastor! En helt annan typ av häst, men ack så rolig. Lite utmanande ibland, men jag har lärt mig att hantera det också..

Så. Livet går vidare. Det gör verkligen det.

Gott nytt år på er. Hoppas ert 2013 blir ett fint år. Det ska jag då verkligen ha.

Och tack för att ni läser och lämnar små livstecken ibland.


Puss!

Pokkin hejar på Rusta

Det är väldigt sällan som jag nämner affärskedjor på min blogg.

Men jag läste precis att Rusta icke kommer sälja fyrverkerier i år:

"Vi bryr oss om vår miljö, säkerhet och husdjur".

JAAAA!!!!! Ropar jag och Pokkin och Basse och Castor och Curly och Hunse och Lava och Chessie.

Förra året blåhöll jag Pokkin vid tolvslaget. Hon dreglade och skakade. Jag strök henne över huvudet samtidigt som
Jag försökte hålla för öronen på henne.

Hon var så rädd så jag trodde hon skulle dö.

När hon var 6 månader försvann hon från oss. Det var Annandag jul och hon skulle ut i trädgården och kissa. Det var 20 minusgrader.

Plötsligt. "FfffrrrrrfffffffffpppppPANG! " Och en kaskad av kemikalier färgade himlen.

Vi letade efter henne i två timmar. Det var iskallt. Jag var gravid.

Efter två timmar hittade Emil henne cirka två kilometer från där vi befann oss.

Den lyckan.

Häromdagen var det en ryttare som skadade sig när hennes häst blev skrämd av fyrverkerier. Det är polisanmält.

Så. Från oss alla till er alla:

Låt vårt nyår bli en fröjd för alla. Och Om ni nu ändå måste panga så gör det klockan 00:00 så vi som har djur har en CHANS att ta hand om dom.

Men. Tänk också på att Farbror Räv har ingen som håller hans hand när åskan går.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Det som är viktigt

Julen är över.

Själva Aftonen utspelade sig i vårt lilla hus. Mormor och farmor och pappor och barn och bröder och systrar var på plats. Maten flödade i vanlig ordning och klappar till barnen.

Och I år var det Emils tur att ligga däckad. Förra året låg dottern. Dock i kräkis.

Men vi fixade det ändå. Han bjöd till och med på en lite fotosession i feberdimman.










Själv tassade jag omkring i glitterklänning och var både glad och lite svettig. Idag torsdag är jag rätt trött. Avslappnad. Nöjd.

Jag är ju ledig en hel vecka till och jag hoppas den kommer fyllas av pulkaåkning och hästar. Kompisar. Hypnotisören. Kalas. Promenader.

Sen är det nytt år. Jag minns mitt löfte från förra året. Jag minns det så väl för det var det svåraste löftet jag har tagit. Och Jag tror inte jag är redo att offentliggöra det löftet än.

Men. En sak kan jag avslöja. Och det är att när du väl bestämmer dig för att göra något. När du väl bestämmer dig för att vända på varenda sten som finns. Väga olika möjligheter mot varandra och när du låter detta ta tid kan små under ske.

Livet är långt och ibland är det bra att vara extra envis. I synnerhet när det kommer till det som egentligen är viktigt.

Nåväl.

Idag blir det pulka och förhoppningsvis tid med min nya fina superradio.




Tjipp!


Posted using BlogPress from my iPhone

Om jag skulle dö idag

Idag går alltså världen under. Det kanske stämmer, för den tredje människan i vår familj har insjuknat idag. 

Orkar inte!!!!!

Men alltså. Peppar, peppar… Det är inte kräkis, men ändå. Det är feber och det är ont. Och jag är heller inte riktigt pepp, ett halsprov återstår på eftermiddagen. Dotter har fortfarande svängig feber.

Och det är inte bara det att man är sjuk som är så förbannat trist, det är allt det andra som OCKSÅ blir lidande. Som jobb. Träning. Lek och stoj. Dotter har till exempel inte träffat en kompis på en vecka på grund av min feber och hennes. Hon har inte varit ut en sekund. Hunden har fått nippran; understimulerad till max. Basse har kräkts i protest. Huset blir skit. Och på allt detta ska man också skapa någon slags julefrid.

Jag vet. Inte. Men snälla. Låt oss få vara friska.

På sistone har jag också grunnat väldigt mycket på vad som egentligen är värt något. Jag tänkte lite såhär:

”Om jorden går under den 21 december. Hur spenderade jag min sista tid då? Och sen. Var det på ett sätt som jag ville leva mitt liv på?”

En stor och dryg fråga. Och det jag fann var att NEJ jag har inte levt mitt liv som jag egentligen, egentligen vill. Jag vill inte  uppslukas av arbete. Jag vill spendera mer  tid med min dotter, min familj, mig själv och med hästar. Jag vill inte dö och känna dåligt samvete för att jag fortfarande inte hunnit lekt häst med Dotter denna vecka.  Jag vill inte dö och veta om att det var flera veckor sedan jag träffade min bror.

Jag vill inte dö sjuk och utmattad.

Jag vill dö nöjd och belåten. Mätt på livet.

 Därför känns det oerhört vuxet och klokt av mig att gå ner i tid i vår. Det är nog bland de bästa beslut jag tagit denna höst.

Då kommer vi vara två föräldrar som arbetar deltid. Vi kommer klara oss på våra löner och vi kommer dessutom få mer tid ihop med vår finaste lilla stora Dotter som nu om någonsin verkligen behöver två pigga föräldrar.

Så. Låt nu den här jädrans influensan lämna vårt hem så vi också kan få lite julefrid. 

För jag längtar verkligen efter syrri, och brorsi och mammi och pappi. 

Tur att jag hann överträffa mig själv innan jorden går under

Imorgon går jorden under.

Vilken jäkla tur att jag gav allt jag hade igår och smällde till med att hoppa 1.10 på ridskolehästen Collin!

Åh. Puh. Så roligt. Så häftigt. Och jag var knappt rädd. På riktigt alltså. Jag fattar knappt själv vad som hände. Jag som brukar ge upp kring 90 cm. Då tycker jag att det räcker. Men igår, då fungerade precis allt.

Först körde vi stafett och härjade runt lite. Sen körde vi igång på höjden. Och jag vet inte vad. Men det fanns inga spagettiben. Jag hade inte ens hjärtklappning. Jag skakade inte ens. Jag bara gjorde det. Jag tänkte inte. Jag bara red. Tog fokus på en planka i väggen på kortsidan och slappnade av, lät Collin sköta jobbet.

Och herregud vad vi flög. Jag tror jag har hoppat 115 på Katana en gång. Det var också ett sto, påminde lite om Collin. Nivet, en såndär häst som sköter sig själv bara ryttaren sköter sig och slappnar av. Det var nog för 16 år sedan, då blundade jag. Men igår blundade jag inte. Jag bara gjorde det.

Sen tog jag ett smärre ärevarv och hojtade något om att jag tagit OS-guld (att jag aldrig lär mig att knipa käft, men jag svor åtminstone inte igår...).

"OS-GULD TILL MARITA!!!!!!"

Ja. Det ska ju vara underhållande att titta på höjdhoppning...

Hursom. Gårdagens bedrift var en makalös bedrift för mig. Jag stannade vid 110 för att jag ville ta med mig en riktigt bra och trygg erfarenhet inför nästa hopplektion. Jag ville hoppa 120, men jag var lite för osäker på om JAG skulle klara det. Ville inte sabba något som gick så himlans bra.

Nu vet jag att jag klarar mer än 90 cm. Rent tekniskt alltså. Jag är inte så dålig trots allt. Något vidare snyggt är det väl inte, men jag vet hur jag ska bete mig för att hästen ska hoppa.

För det är det som tjorvar i mitt huvud ibland. Dels att jag inte litar på mig själv, vet jag verkligen hur jag ska göra? Och så finns en rädsla för att jag inte ska hänga med i språnget. Och så lite katastroftankar på det..

Men nu vet jag. Jag kan ju. Sen är det modet som också ska ha en riktigt bra dag.

För ett och ett halvt år sedan brukade jag nöja mig vid 80 cm. För fem år sen var jag "nöjd" vid 70. Nu har jag flera gånger under hösten hoppat 90 cm. Några gånger 100 och igår 110.

Och jag har klarat det galant.

Vårens mål blir således följande:
Att komma ihåg höstens bra erfarenheter 
Att inte tänka så mycket på höjden, utan mer på att rida och inte balla ur. Jag vet ju att jag kan nu.
Inte ge upp trots att jag har spaghettiben. 
Eventuellt delta i en klubbtävling

Men också. Har jag en riktigt dålig dag med mycket tjafs i huvudet, tänker jag också respektera det. Inte driva mig alltför hårt.

Och sen. En stor applåd till alla andra i gruppen som tog sig över både 125 och 135 BARBACKA! Och applåd till Lisette som dundrade över 145 på Herta.

Det fina är att trots våra olika ambitioner, åldrar och mål i vår ridgrupp så hejar vi på varandra.

Det är fint dä.

Idag är jag awesome

Wiho!!! Idag tänker jag gå med mitt nyklippta hår till jobbet och vara awesome. Äntligen!!

7 dagars isolering är över och nu tänker jag ta världen med storm.

Eller närå, jag ska ta det lugnt. Lovar. Har ju massa semester att se fram emot i jul åxå.

Men ändå.

Fredag blir sista dagen, sen är vi alla friska och lyckliga ända till nyår. Och åh hej vad vi ska åka pulka. Och Castor! Vi ska ut i skogen och inte krocka med träd. Och jag ska leka med mina vänner. Bygga snöborgar. Lyktor. Torn. Skotta! Skidor!

Är nog en aningen speedad nu, men det är faktiskt skönt att känna något annat än host host för en gångs skull.

Tjipp!




- Posted using BlogPress from my iPhone

Jul, jul, stökiga jul.

Tappade precis lusten. Luften. Inspirationen.

Varför låtsas jag ens vara en fejmamma för? Varför försöker jag ens för? Allt blir skit ändå.

Varje år. Samma sak.

Nu blir der jul nu ska det bli bra och fint och faaan!

Och så säckar jag ihop av tråk och stök och tjafs och vill åka till Hawaii istället.

Förstå mig rätt. Jag vill att alla i fina familjen kommer till oss i jul. Jag älskar ju er! Men. Det kommer inte vara hembakat, nystädat och awesome.

Det kommer finnas kärlek. Det lovar jag. Men allt det där andra får vara.

Det är ju inte ens roligt.

Inte ett till jävla handtag tänker jag göra. För det första är jag inte pigg, sen jobbar jag ju!

Åhgud vad det måste vara tråkigt att vara hemmafru. Jag skulle dö på direkten.

Hur står ni ut?

Åh. Suck. Blä.

Pepparkaksgumman är grym i alla fall.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Måndagsmos

Det är trist att vara sjuk.
Men det är ännu värre när ens barn är det.

Dotter vaknade inatt och hade "ont överallt".

"Mamma hjälp".

Smällhet. Röd- och varögd. Hosta . 39,5 i feber. Febern vill heller inte ge sig, så fort alvedonen går ut ur kroppen drar den iväg igen. Som en katapult.

Det finns en fördel med att detta händer nu. Det är trots allt 1 vecka kvar till the Afton.

Förra året låg hon i kräkis på Aftonen och det var så inihelvitti synd om henne.

Och just kräkisen letar alltid på oss vid större händelser. Förra året var det ju:

Vid Aftonen
På semestern i mellandagarna
Vid kusinens dop
Över sista april

Så. Jag tänker mig att bi fått vår beskärda del av helvetet nu. Please.

Igår fick jag och Emil ett tokrus och inhandlade diverse lila prylar till vardagsrummet. Matta. Gardiner. Kuddar. Filtar.

Öhh. Vad hände? Ingen av oss vet.

Men well. Det blev juligt och varmt.




Och justja! En kopparfärgad gran.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Allas lika värde

Söndag.

Nu har jag legat i 7 dagar. Wiho. Idag är dag nummer 8 och nu tänker jag inte LIGGA ner något mer. Idag tänker jag trotsa alla diverse inflammation och infektioner, dra på mig något snyggt och ta en sväng om med Emil.

Jag vägrar vara sjuk något mer. Ja, jag ska passa mig för fysiska ansträngningar, men i övrigt tänker jag ignorera alla jävla symptom.

Som tur är har ju Musikhjälpen snurrat på hela veckan. Underbara program. Kodjo. Gina. Jason. Känner en viss separationsångest faktiskt, ikväll är det ju slut. Ja, åtminstone insamlingen i alla fall.

Jag har bidragit med två låtönskningar i alla fall: Summertime med Janis och Triumph of a Heart med Björk, dock har jag inte hört att dom spelats, men det gör inget. Jag har åtminstone bidragit med pengar till vätskersättning...

Det dör alltså 2000 barn om dagen. Det är mer än 1 barn i minuten. Och detta för att det inte finns vatten. Rent vatten.

Och här har jag klagat i en veckas tid över mina töntiga infektioner. Usch .

Men det är så lätt att bli hemmablind, fastna i sina egna mönster, tankar idéer om hur världen är. Ska vara.

Apropå det så har det ju under veckan kommit ett CHOCKBESKED om ett klipp i Kalle Ankas Tomteverkstad. Oh my god!!

Men snälla. Vad är det att orda om? Disney vill vara lite mer 2012 som någon uttryckte det. Ja, det är väl bra. På tiden.

Jag måste erkänna att jag själv inte reflekterat så mycket över just Tomteverkstan, det finns många andra element mellan klockan 15:00 och 16:00 i TV-rutan på julafton som man kan fundera över. Till exempel:

Lady och Lufsen. Könsstereotypa typer. Och för att inte tala om kockarna? Snacka om nidbilder.

Jag tycker det är bra att Disney fräschar upp sina storys och karaktärer. Fler borde göra det.

Speciellt i tider när rasismen växer. På senaste tiden på facebook har jag läst otaliga kommentarer och statusar som handlar om hur viktigt det är att bevara "våra" traditioner. Att Sverige snart inte kommer vara svenskt längre. Och så vidare.

Hur kommer det sig att det är en sån big deal? Vad är ni rädda för? Vad spelar det för roll?

Världen förändras. Och i takt med det borde även vi göra det. Vi måste se över våra värderingar, fundera på vad de gör med oss och med vår omgivning.

Vad är det för samhälle vi vill ha?

Jag vill i alla fall leva i ett samhälle där alla är lika värda.

Tjo.

Förlorad kontroll

Dom som verkligen känner mig vet hur svårt det är för mig att vara sjuk.

Det är inte sjukdomen i sig, denna gång:halsflusshostaögoninflammation.

Utan det är det faktum att jag måste vila. Vila vila vila.

Nu har jag vilat i fem dagar. På soffan. I sängen. Om vartannat.

Jag trycker i mig penicillin, hostis, smärtstillande, noviform och halstabletter.

Och godis. Och juice. Och mat.

Och just nu ikväll är jag riktigt trött på det här. Det gör ont. I huvudet. Ögonen. Halsen och magen.

Jag hatar att ligga. Och samtidigt orkar jag inget annat.

Jag vill röra på mig, rida, sjunga, åka stjärtlapp, kunna gå på toaletten ( magen har havererat), kunna springa, tjoa och tjimma.

Men nä. Min kropp vill något annat.

Jag gillar överlag inte att förlora kontrollen över min kropp.

Så. Jag har varit otroligt stark den här veckan som stått ut med allt. Men nu vill jag att det vänder.

Snälla.


Jag har i alla fall fått en fin teckning av dottern. Och Förlåt för att jag varit en sån usel mamma i veckan.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Håll er på avstånd. Jag är en zombie.

Emil säger att jag håller på att förvandlas till en zombie.

Det är möjligt att han har rätt. Jag är rödögd, går något släpigt och frustar som en, ja zombie, om nätterna.

Dessutom har jag smittat min dotter och nu väntar vi på att Emil skall drabbas av det elaka viruset.

Än har jag dock inte bitit någon i min omgivning, men om det här håller i sig några dagar kan det hända att min frustration tar över och någon får sig ett bett.

Så håll er på avstånd.




Posted using BlogPress from my iPhone

Glad Lucia då!

Glad Lucia på er!

Hoppas den blir kry och pigg. Här är det dessvärre ögoninflammation, halsfluss och smärtstillande som gäller.

Fast. Jag är glad ändå. Det hade kunna varit värre.

Tjo.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Det perfekta beslutet

"Det är nu det ska komma en såndär vuxen och fatta det här beslutet". 

Ungefär så sa min sambo E, 35 år,  häromdagen vid köksbordet. Jag minns inte riktigt vad det var vi diskuterade. Men antagligen något såntdär vuxenaktigt som bilköp, lån på radonsaneringen eller hur vi lägger upp Julafton.

Det hade lika gärna kunna varit jag själv som sa det. För det är så många och ibland svåra beslut som ska fattas. Beslut som rör mig, eller E, eller dotter, eller huset, eller djuren, eller livet, eller semestern, eller jobbet, eller julafton, eller skostorlekar, eller matsedeln eller det och eller det.

Ibland önskar jag att det satt en liten beslutstagare på min axel som jag skulle kunna vända mig till när dom här Besluten ska fattas.

För jag är lite velig. Jag vill gärna fatta ett perfekt beslut, och ja, JAG VET, det finns inga perfekta beslut. Det blir bara lite olika konsekvenser beroende på beslut. Men jag önskar att jag var mer beslutsam, lite mer jagvetvadjagvill-typen. Lite mer vuxen.

Oftast fastnar jag i något slags analysträsk. "Om jag gör si så blir det så och det är ju bra, men om jag istället gör så då kan det ju också bli si vilket också är bra."

En bra fråga att dra till med som jag försöker pränta in i min hjärna när det blir alltför veligt är:

Vad behöver JAG just nu? Hur blir det för MIG om jag säger ja eller nej till det här. (Tack Bodil Jönsson)

Den fungerar faktiskt ypperligt.

Men ibland glöms den frågan bort, eller så fungerar den inte i sammanhanget, och då skulle det behövas en "vuxen" som rycker in.

Som till exempel när någon frågar:

"Vill du binda räntan på 3 eller 4 år?" 

"Vad har ni för material under huset? Sten? Singel? Block? Lera? Blä? Bla?" 

Och så vidare....

Alltså jag VET inte det!! Ska jag veta sånt? Ingår det i vuxenskapet? Antagligen. Eller inte. 

En liten mindre fråga som brinner i mitt huvud nu är: 

Ska jag jobba imorgon, trots halsflussen? Jag skulle kanske klara det med hjälp av smärtstillande och hostis.

De fördelar jag kan se med att jobba imorgon är att mina elever antagligen skulle bli glada av att det är jag som kompar dom. Mina kollegor skulle antagligen bli glada för att se mig, jag skulle bidra med allt stök innan konserten och jag skulle förmodligen också ha roligt. 

Men nackdelen är att jag antagligen skulle vara dubbelt så hängig imorgon kväll och mina prognoser för att kunna jobba i helgen skulle se mycket dystra ut. 

Så då tar vi frågan: Hur blir det för MIG om jag jobbar imorgon? 

Antagligen inte så bra. Är jag hemma i morgon ökar dessutom chanserna till att jag ska klara av helgskiften. 

Very well. Jag har inte bestämt mig än. 

Jag ska proppa mig full med mediciner nu och avvakta till morgonen (jag vet, jag skjuter upp beslutet), och då ska jag återigen ställa den magiska HurBlirDetFörMig-frågan. 

För någon vuxen lär väl inte rycka in och bestämma över mitt liv. Och det är ju i och för sig precis som jag vill ha det. 

Mitt liv. Mina beslut. 

När livet inte gör som jag vill

Sådärja. Halsfluss.

Det är alltid lika roligt att bli sjuk när det är stora grejer på gång på jobbet.

Jag menar: vad är det för en liten dag på torsdag? Jo, låt se. Är det inte Lucia? Joo, det är det ju!

Och vad brukar hända på Lucia då? Jo, lite musik kanske.

Och självklart även i år. Vi har avsltningskonsert på jobbet, mina fina och modiga elever ska sjunga och visa hur modiga dom blivit. Jaa, och jag ska ju kompa.

Så lägligt när jag sitter här med fluss i halsen.

Skit!

Och inte nog med det. Dotter ska vara med i sitt första Luciatåg.

Hon ska stå där i raden med dom andra barnen och Äntligen få ha sitt Lucialinne på riktigt. Glittrande ögon. Stolt dotter. Stolt mamma och pappa.

Åh.

Ibland gör inte livet som jag vill.

Fan.







Posted using BlogPress from my iPhone

Mitt livs första käftsmäll

Igår åkte jag på mitt livs första käftsmäll. Av ett träd.

Idiotiskt gjort.

Till saken hör dels att J som red ut tidigare också hade fastnat i precis samma träd.

Ändå valde jag den vägen. Nivet:
"Äh, det är väl bara att ducka".

Och det gjorde jag. Det var bara det att jag kikade upp en snabbis för att se hur nära vägen vi var.

Och då. Tjong!




Jag tog mig för munnen och såg att handsken blev blodfärgad.

Ok. Något har gått sönder. Rejält.
Jag såg stjärnor och höll mig för ansiktet. Det gjorde så ont att jag till sist inte kände något alls.

Det var 15 minus ute och vi hade säkert 30 min kvar hem. Jag försökte trava, men för halt.

Jag domnade bort i fejan. Nice.

Så stora Castor fick lunka på medan jag spottade och torkade blod.

Och då. Mitt i allt spottande dyker älgen upp.

då brister det för mig. Jag börjar tokskratta och bestämmer mig för att sjunga iväg älgen. med stora bokstäver.

ÄLGEN DU FÅR INTE SKRÄMMA OSS GÅ HEM TILL MAMMAN DIN LA LA LA LA


Älgen drog och till sist var vi hemma.

Hur mås det idag?

Jodå tack. Tjockläpp. Svidigt. Sår i tandköttet. Ovanpå läppen. Lite stelt, men inte så farligt.

Man är väl en tuffing ( ibland ) .




- Posted using BlogPress from my iPhone

Upp och ner igen

Veckan blev konstig.

Sjuk måndag, tisdag och onsdag. Sen superspeed torsdag! Så pass mycket superspeed att jag inte kunde sova natten till fredagen vilket resulterade i en smocka.

Nu är det lördagmorgon och jag är fortfarande slut av den där ynkliga lilla torsdagen som jag satsade allt på.

Det här är fan inte lätt. Det är oerhört svårt att begränsa mig när allt känns enkelt, roligt, spännande, kuuuul!!!!

Men. Borde jag inte lärt mig nu? Jag VET ju att efter ett spinn så faller jag pladask. Jag är 31 år. Jag har agerat såhär i 15 år. Jag har gått i behandling, jag har varit sjukskriven, jag har blivit pigg, fungerar skitbra periodvis,

Jag VET på ett ungefär vad jag behöver för att vara i balans.

Och ändå blir det såhär.

Det enda positiva med det här är att jag börjar förstå att det inte är fel på mig. Det är min hjärna det är "fel" på.

Alltså, jag diggar min hjärna, men ibland gör den fel.

Men ändå.

Låt mig få lite fred.

Helgens projekt är att tillgodose min hjärna med frid, struktur och ordning.

En sak i taget. Lugn och fin.

Gör så du med.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Fred tack

Fredagskväll och sofftid med lilla lärkan, Pokkin och julkalendern.

Jag har haft en bedrövlig natt och är fullständigt smockad av tankar, funderingar och drömmar.

Just nu finns det ingenting jag hellre önskar än fred på jorden och i mig själv.

Jag vill ju bara vara jag med.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Hästgalen

Farin. Superspeedponnyn.



Sakta, men säkert förvandlas jag till den hästmänniska jag var för 20 år sedan.

Jag tänker på hästar, ridning, galoppfattningar, öppnor, stadig vänsterhand, broddar, mular, slutor, snögalopp ungefär 75 % av dygnet.

Jag tänker på hur det blir den dagen jag har tid att skaffa mig en egen häst. En liten storhäst ska det vara. En smärt liten stor sak med ett psyke av guld. Den ska gilla att hoppa och älska dressyr.

Jag är fan galen i dessa djur.

Och nu vankas det klubbdressyr nästa söndag.

Jag tänker att jag ska vara med och ha roligt. Det är 17 år sedan sist. Tror stoet hette Amidia.

En fux som inte var den lättaste att manövrera, hon var en känslig flicka. Hon är också den enda hästen som tryckt upp mig mot boxväggen, blottat tänderna och inte släppt ut mig.

Tokfia.

Det är något med hästar.
Det är något speciellt att vinna deras förtroende. Att få dom att lita på mig.

Intelligenta, vackra varelser.

Stora som små.


Cindy. Finaste dressyrponnyn.


Posted using BlogPress from my iPhone

Min fysiska status är min angelägenhet

Fitness. Kettlebell. Triathlon. Functional moves. Maraton. Ultralopp. Step Up. Gymkort. Bergsklättring. Body Step. Morgonjympa. Lunchpass. Joggning. Powerwalk. Stavgång. Personlig tränare. LCHF. Body Pump. Stenåldersdieten.

Träningsslivsstilen har väl aldrig varit så gigantisk som nu. Småbarnsföräldrar går i skift för att hinna träna. Ungar sätts på jympa och dansskolor för att hålla sig "sunda".

Pulsklockor. Fitnessfighten. Kan du slå en pensionär?

Fitnessmänniskan tar över. Den hälsosamma människan har status. Folk kliver upp två timmar tidigare för att hinna köra ett pass på gymmet. Sen när barnet somnat på kvällen är det powerwalk som gäller.

Självklart hälsosam frukost, lunch och middag.

Samhället har börjat lyfta och höja Den Sunda Människan till skyarna.

Cheferna vill ha friska och hälsosamma arbetstagare. De vill gärna föregå med gott exempel själva och de vill gärna veta om du snusar eller röker.

Och det är här någonstans mitt motstånd väcks. När vår identitet och funktion och duglighet sätts i relation till hur mycket vi tränar.

Hur sunda vi är. Hur mycket vi prioriterar vår fysiska status.

Hur välmående vi ser ut.

Det är fasiken min ensak vad sundhet är. Det ska inte ha något med arbetslivet att göra.

Vad fan hände med hjärnan? Sen när blev det viktigare att kunna springa ett ultra-lopp än att vara smart och intelligent?

Tack och lov är detta inget jag lider av på min arbetsplats, men det brer ut sig.

Människor värderas efter deras Sundhet.

Och nej. Jag har inget emot Body Step, Powerwalkare eller ultralopps-löpare. Snarare är jag imponerad av er! Jag skulle själv behöva träna mer eftersom min rygg är en misär.

Men.

Den fysiska statusen är vår privata angelägenhet. Inte samhällets.


http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/fitness-snart-viktigare-an-bildning






- Posted using BlogPress from my iPhone

Lycka

Lycka är att få andas frisk luft.

Lycka är att få dundra fram i pudersnö.

Lycka är att få uppleva bländande sagolandskap i 15 minus.

Lycka är att få pussa en mule som är täckt av vintern.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Ljus dag i vintern

Igår var den ljusaste dagen på länge.

Jag och familjen tog en långprommis i ett fantastiskt vinterland.

Kyrkogården är en av mina favoritplatser i Hofors. Lugnt och stilla. Där kan man tänka.





Trädgårdslek.





Idag är jag apförkyld och hostar slem. Men jag tänker ändock ge mig ut.

Castor behöver rastas och jag antar att det blir lika roligt som igår.

God advent!




Posted using BlogPress from my iPhone