att börjar arbeta igen. lite om vemodet.

Imorgon är den stora dagen.

Dagen då Marita börjar arbeta igen.

Och ja, ni som läst mina få stackars inlägg jag hunnit/orka plita ner här på bloggen vet att jag längtat en del efter att få börja arbeta. Hugga tag i. Göra saker. Slita. Bränna! Och nu är den här. Dagen.

Hur känns det då? Jo, det känns både och.

Först har vi den översvallande lyckokänslan över att få gå tillbaka till mitt jobb som jag faktiskt älskar. Den berusande känslan av att få ta mig ut i "verkligheten". Träffa mina kollegor, mina elever, träffa ny musik igen, träffa nya utmaningar. Få rutiner. Ordna konserter. Peppa kidsen till nya höjder. Hitta nya uttryckssätt. Hitta nya ord. Nya toner.

Jag längtar efter det. Längtar efter att få TID till det. Åh!

Och så har vi den andra sidan. Mitt första år som mamma är avklarat. Den där tiden som i princip alla mammor (ja, efter många år åtminstone) glorifierar och tycker man ska till vara på är över. Och det är faktiskt lite sorgligt. Eller sorgligt och sorgligt, det är vemodigt. Jag kan inte fatta att det gick så fort. Ena dagen låg hon vid mitt bröst och andra dagen så kutade hon omkring som en krigarprinsessa ute i stugan och upptäckte världen. Och jag är så stolt över henne! Hon kan numer plocka blåbär, vattna blommorna, kasta bollen till både hund och mamma/pappa, klättra upp och ner för alla livsfarliga trappor därute. Hon vet hur hon får sin röst hörd. Hon älskar Pingu. Åh, hon kan så mycket.

Och nu helt plötsligt, ska jag inte få vara med (inte lika mycket åtminstone) när dessa saker sker. Jag kommer få de berättade för mig. Precis som jag berättat för pappa E.

Och i vanlig ordning så som det bör sig för mammor så känner jag lite skuld. Det är så mycket jag kunnat gjort annorlunda. Jag borde ha gjort det och det och det och det och det. Men jag har inte gjort allt det där som jag önskade att jag hade kraft och ork till.

För:

Inte kunde jag väl ana att man kunde känna sig så oerhört ensam och maktlös som mamma?

Inte kunde jag väl ana att bebisar sov SÅ lite om nätterna?

Inte kunde jag väl ana att ett kejsarsnitt kunde sätta såna spår?

Inte kunde jag väl ana att pappa E skulle vara borta 11 timmar om dygnet?

Och inte kunde vi väl veta att en underbar och fin familjedlem skulle lämna detta jordeliv strax efter vår dotters födelse. Visst anade vi, men inte så fort. "Inte nu!" minns jag att vi sa. Vi var ju så lyckliga. Men döden har en tendens att alltid komma olägligt. Det finns inga tillräckliga förberedelser. Det går inte att vara beredd.

Och det tar på krafterna att bära sorg. Det tar på krafterna att stötta. Eller rättare sagt, livet tar på krafterna.

Så det här året har inneburit så många olika saker. Så många olika ingredienser. Nästan lite väl mycket för att hinnas med på ett år.

Och då är det nog inte så konstigt att känna lite vemod.

Jag tror till och med att det är lite nyttigt. Åtminstone för mig. Jag behöver avsluta, summera, gå igenom och gå vidare. Jag behöver vräka ur mig. Ibland på en blogg och ibland till en vän. Eller till mamma!

Ja just det mamma! Hon är lite utav en idol för mig nuförtiden. Nu fattar jag. Nu förstår jag precis vartenda ord hon sa till mig och mina syskon när vi var små. Jag förstår henne. Jag känner henne. Hon har nog varit min bästis under detta år. Man ska aldrig underskatta en mamma. Men heller inte glorifiera. Dom är människor dom med. Man får inte glömma det.

Och lite så är min strategi inför imorgon. Att bara vara människa. Bara vara Marita.

Så. Man vet aldrig hur lång tid det dröjer till nästa blogginlägg, men under tiden så tycker jag ni ska lyssna lite på CocoRosie. godis!