Mamma pysslar om kropp och familj medan pappa är sådär tokrolig. Eller?

Innan vår dotter föddes fick jag och E en varsin bok.

Min hette "Så överlever du första året som mamma"
och E fick: "Lattefarsan". (en bok som handlar om vad pappor kan hitta på med sina barn när de är föräldralediga)

Jag klagar inte på presenterna i sig, det är rätt okej läsning om man fattar att man ska läsa dom med en nypa salt, men samtidigt kan jag inte låta bli att förundras över uppläggen i de båda böckerna.

Titlarna skvallrar ju rätt mycket om vad det är för läsning vi kommer stöta på.

Ett litet axplock ur Lattefarsan:

"Åk upp och ner i offentliga hissar och låt ditt barn sköta knapparna"
"Ta en Whisky till förmiddagskaffet bara för att du kan"
"Prova din partners underkläder"
"Lukta på ditt barns huvud"
"Hitta på snuskiga texter till barnets favoritlåtar"

lägg till några piffiga bilder på detta och du har konceptet.

I "min" bok finner du kapitel efter kapitel som förklarar och beskriver hur jag ska göra för att inte gå under mitt första år som mamma. För det är ju jobbigt att bli MAMMA. Jag får tips eller föresten, regler kring hur jag återfår min gamla kropp, hur jag får barnet att sova, hur vi håller oss friska i familjen, hur sexlivet funkar efter barnafödande och så vidare.

Min bok är någon slags tröstebok, pepp och kom-igångbok. E:s bok handlar om piffiga saker han kan göra med dotter sen när han blir ledig.

Jag förstår idén med båda böckerna. Den ena är lite tokrolig sådär och den andra vill trösta och förklara att man inte är onormal trots att man fött barn. Det kan ju visserligen vara rätt skönt.

Men detta är ändå så märkligt tycker jag. För varför skulle inte pappan genomgå samma förändring som mamman gör? Varför finns det ingen tröstebok för pappan? För inte är det väl så att pappan INTE genomgår en förändring efter att barnet har kommit?

Och varför skulle jag vilja ha tillbaka min gamla kropp?
Varför vill jag veta hur man håller familjen frisk? Det vill väl också pappan veta?

Men det handlar väl i mångt och mycket om föreställningen kring hur mammor och pappor är, vill och vad de gör under sin föräldraledighet.

Författaren till "Lattefarsan" säger i en intervju att "många män verkar tro att man måste sitta på fik eller hänga på Lindex bara för att mammorna gör det".

Den gängse bilden. Föräldralediga mammor hänger på fick och shoppar kläder. Pappan leker.

What?!

Jag vet inte om det är skillnad på mammor i stan och mammor på landet. Jag bor väl mer åt landethållet. Jag hänger inte på fik, jag åker inte och shoppar. Jag har fullt sjå att få på mig och dotter kläder varje morgon. Jag har fullt sjå att starta varje dag. Jag vet inte om jag är onormalt otränad i mammaskapet, men lätt det tycker jag inte att det är. Och att jag sedan, efter morgonbestyren ens skulle orka åka till Lindex eller sitta på ett fik hela dagen är oerhört sällsynt.

Och ni mammor som har fika och shopping som sysselsättning under föräldraledigheten, jag dömer inte er! Jag tycker det är bra att ni inte är hemma och städar och fejar och isolerar er,

jag dömer hans uttalande. För den är så typisk. Så typiskt generaliserande att jag vill kräkas.

Men det är inte lätt att veta vad man ska göra under sin föräldraledighet. Dagarna kan ju bli rätt långa. Ska man vara hemma och feja, titta på TV, skura badrumsgolvet, starta en blogg, starta en bokcirkel, dricka kaffe, dra igång datorn igen eller ska man ta sig ut och träffa folk och shoppa och promenera,

eller vad ska man göra? För man orkar inte "bara" vara med barnet hela tiden. Man behöver stimulans.

Sen om det är shopping eller bloggeri som är sysselsättningen lägger jag ingen värdering i, men att tro att alla mammor vill eller kan fika och hänga på Lindex slash reparera sin kropp är felaktigt.

Alla vill olika. Och alla har rätt att göra olika.

Så kanske det vore bättre med böcker som lyfter olikheterna i varje förälders föräldraledighet. En bok som lyfter fram olika sätt att vara på, göra, tänka på.

För det är så lätt att känna sig onormal och konstig om man inte gör enligt gängse uppfattningen kring hur man ska göra. Och man vill ju gärna känna sig "normal", och då istället för att tänka själv, kanske man gör som "dom" säger. Och till sist så sitter man där som projektledare för familj och barn med en reparerad kropp medan pappa och tillhörande barn har sådär tokroligt ute i sandlådan.