Under den första delen av min föräldraledighet ramlade jag över en underbar bok vid namn "Skriet från Kärnfamiljen", skriven av Rebecka Edgren Aldén och Tinni Ernsjöö Rappe. Många kloka tankar, fakta och ord om föräldraskapet. Kärnfamiljen.
Helt plötsligt var det någon som satte ord på det jag grunnat på så länge. Helt plötsligt kände jag mig inte så konstig längre. Texten nedan är delvis skapad med denna bok i bakhuvudet:
Under 1950-talet var hemmafrun idealet. Kvinnan sprang mellan köket och tvättstugan. Fixade, putsade och donade. Såg till att kläderna var hela och rena, dammsög och skurade golvet minst 4 gånger i veckan. Pelargonierna stod blommande i fönstrena och solen sken. Lycka och frid.
Mannen då? Jo, han slet väl nere på nån industri eller gick till banken och räknade pengar hela dagarna. Och en sisådär vid sex-sju tiden kom han hem till ett vackert hem, med nybadade barn som snart skulle krypa ner i säng. Maten? Ja, den var framdukad, så det var bara att slå sig ner.
Under denna tidsperiod funkade detta system rätt bra (ja, förutom om kvinnan ville förverkliga sig själv). Familjen klarade sig på 1 lön.
Det intressanta är att idag, år 2010, så tycks många kvinnor (familjer?) återigen sträva efter detta. MEN, en liten passus. Idag klarar sig få familjer på 1 lön. Så vad händer? Jo, en av parterna (oftast kvinnan) får dubbelarbeta.
Tiden som kvinnorna på 50-talet la ner på hemarbetet har alltså nu förminskats med låt säga 6 timmar (eftersom många kvinnor väljer att jobba deltid ), men ändå finns strävan efter hemmafruidealet kvar, eller rättare sagt, det har kommit tillbaka. Det går inte ihop om man inte vill dö på kuppen.
Men jag kan också förstå detta. I en tid där arbetsmarknaden har hårdnat så måste vi prestera högre och snabbare och bättre. Och i detta snabba tidevarv så kanske familjen halkar efter, och när familjen halkar efter så får man dåligt samvete och då vill man kompensera. Och vad kompenserar man med? Jo, syltade tomater och matchande krukor.
Man (läs kvinnan) försöker alltså kompensera upp tiden hon spenderar FRÅN hemmet med att göra extra mycket när hon kommer hem, så hon inte sviker. Sviker vad? Sina barn? Sig själv? Familjen? Jag vet inte, berätta!
Det är svårt. Jag kommer antagligen att göra likadant, men måste man? Nej, svarar du såklart.
Men det är svårt att stå emot. Svårt att stå emot hetsen, trenden.
Jag minns en gång jag bjöd hem några vänner (ja, jag ursäktar mig alltid för hur det ser ut hos oss) och jag hade städat och fejat och gjort det fint tyckte jag... Men ialla fall, efter en stund så utbrister en av mina vänner: "Åh, den här lägenheten har så mkt potential. Tänk vad mycket man skulle kunna göra här med ditten och datten... "
Då tänkte jag: hur menar hon nu? Vaddå potential? Potential till vad? Att bli en IKEA-lägenhet? En schabby-shic boning?
Är det inte bra som det är?
Duger det inte med mat och tak över huvudet?
Varför måste vi hela tiden sträva efter det perfekta. Denna Martin Timell-sjukan? Har vi inget bättre för oss? Kan vi inte spela kort och dricka kaffe istället?
Jag vågar gå emot ibland. Men ofta kommer pressen. Gör si gör så! Lite mer vitt här! Lite mera pelargonier här!
Jag önskar på heligaste allvar att jag kommer orka stå emot denna Timell-sjukan. För jag tror att man blir lyckligare då.
Hoforsbloggen.se går samman med SuperViral.se
2 månader sedan
I love it!
SvaraRaderaWhat do you love?
SvaraRaderaVilket bra initiativ Marita!
SvaraRaderaMina tankar kring detta:
De flesta människor verkar, via tradition och trosatser, ha det inprentat i kropp och själ att det är så man är en "god" människa. Att det är vägen till det perfekta livet (och man har gjort alla nöjda och glada)... men det perfekta livet för många är oftast INTE det perfekta livet för mig eller dig. Utan medvetenhet om detta följer man nog bara med strömmen.. och till slut (kanske) man inser att det var ju inte så här jag ville leva mitt liv. Min åsikt är att den dubbelarbetande kvinnan sviker sig själv och ställer till det även för sin familj. Det finns säkert undantag, men innerst inne är de flesta dubbelarbetande "perfekta hemmafruar" missnöjda med sin tillvaro. Tror det är väldigt svårt att vara missnöjd och äkta snäll samtidigt. Sen finns det bara två måsten i livet! Det ena är att vi måste dö. Det andra är att vi måste välja. Vad har den perfekta hemmafrun valt undrar jag? Bort sig själv?
Men hej!! Jadu. Den goda människan. Detta arv från tiden när man skulle vara "hel och ren". Var som folk är! Bete dig. Ett arv från tiden då man skulle vara lönsam och duktig.
SvaraRaderaProblemet är att samhället ser annorlunda ut idag. Det går inte att göra som på femtiotalet, det går inte att klara av både hem och jobb och barn på ett perfekt sätt. Och saken är även den att idag räcker det inte med att klara av att sköta hem och jobb och barn. Du ska ÄVEN göra det på ett speciellt sätt. Du ska inreda och tussa och dona enligt rådande mönster, du ska fan inte ge din barn burkmat, du ska amma, du ska köpa ekologiska kläder, du ska sopsortera, du ska hänga med på nätet, du ska läsa alla tidningar för att vara uppdaterad, du ska du ska du ska du ska. För annars är du . Ja vaddå? Det är ingen som säger vad man är, men man blir den där som är lite utanför, som är jobbig och konstig och som inte gör som alla andra.
Lyckliga hemmafruar? Jag vet inte, men det finns säkert någon som är lycklig, sen är det nog också skillnad på hemmafruar och lyxfruar, eller ja, skillnaden är ju ekonomisk, men sysslorna desamma. Och när man är 28 år och väljer att bli hemmafru för att man vill ha mer tid med barnen, så tror jag att denna "mera tiden" istället ägnas åt hushållsarbete. Och jag tror också att detta val kanske inte är helt genomtänkt. För vad händer när den andre partnern dör, eller gör slut. Vad händer vid pension? Visst känns det säkert enkelt att "välja" att vara hemma, man slipper stressen med jobb och dagishämtningar, men det kommer ju också en tid när barnen växer upp och längre inte behöver denna uppassning.
¨Jag chockas när jag får höras tala om människor i min ålder som lever såna här hemmafruliv. Hur kunde det bli så?! Livet har ju precis bara börjat och att då redan bestämma sig för att vara hemma är så dramatiskt. Så denifitivt. Varför inte låta några dörrar stå öppna? För det blir ju inte direkt lättare att få jobb ju äldre man blir.
Håller med!!
SvaraRaderaVarför inte njuta av det som är gott? Varför slita och stressa när man inte behöver?! Jag tycker inte om vintern. Varför sitta här på jobbet och vara duktig flicka och få nackspärr och va missnöjd, när jag inte behöver? (Nu behöver jag dock få lön).. men mitt mål är att hitta det där sättet att leva som är perfekt för mig. Ser till att ta en ritkigt lång solig semester varje vinter så länge.. Och gissa vilka roliga kommentarer man får varje år -precis som att jag betér mig fel.
Det är helt sjukt att samhället ska se ut så här.. Och som sagt, är det en man som är hemma och bakar surdeg -då är det så jäääkla bra och hippt! I slutändan har man bara sig själv, därför hoppas man ju innerligt att alla beslut i att "välja bort sig själv" är väldigt medvetna.
Håller med om att hemmafru-idealet är helt sjukt. Problemet är att alla vi 70/80-talister är uppväxta med en ofta rådande hemmamiljö som ofta såg ut som du beskriver. Båda mamma och pappa jobbade, men mamma stod för allt annat hemma som skulle göras. Hur medveten man än känner sig så har man sitt bagage att bära på, och sin egen mamma blir en slags mall (ofta inte medvetet eller självvalt)över vad man ska klara av. Fy fan vilket ok att bära. Mycket lätt att trilla dit tycker jag att det är, men det är en kamp värd att ta, för att få känna frid och ro här i livet. Trots att disken står kvar sen frukosten.
SvaraRaderaÄr hemma och vabbar idag, mycket nice att ha nåt att göra. Förutom att spela "vem där" och leka med bilar.
Precis så ja. Varför strävar vi efter att vara den "duktiga" flickan? Varför är det så "bra" ? Hm. Jag tror såklart det inte bara handlar om "samhället", yttre faktorer, att vi kan skylla på det, för precis som kloka Åsa säger så har vi väldigt mycket med oss i bagaget (vilket visserligen bottnar i samhälleliga strukturer och normer),
SvaraRaderavi 70- och 80tals tjejer och killar har precis som Åsa säger, vuxit upp i hemmafrutänket. Vi har vuxit med att man ska vara hel och ren och helst jätteduktig. Vi har fått beröm när vi varit duktiga, och ajabaja när vi varit olydiga.
Vi har helt enkelt fått massor av bekräftelse när vi varit "duktiga". Och bekräftelse vill alla ha.
Jag har vuxit upp med mantran som:
"Åh, Berit är så duktig som har så fint hemma."
"Åh, vad duktig Kalle är som aldrig haft en sjukdag på 40 år",
men jag kastar inte skit på de mina för det, jag förstår varför de säger så, jag förstår var deras värderingar kommer ifrån, men vi 70 och 80talister kommer braka ihop om vi fortsätter vara duktiga, för vi lever i ett annat samhälle. Med andra krav. För den delen tror jag inte det var så roligt att vara duktig förr i tiden heller.
Och återigen, precis som Åsa säger, hur medvetna vi än är så är det hur lätt som helst att trilla dit i duktighetsfällan. Jag gör det varje dag. Känner mig duktig när jag städat och tvättat. Men sen dottern kom har jag insett att det inte funkar och HJÄLP!!! de här värderingarna vill jag inte föra över på henne. Hon ska inte behöva bli en duktjävel.
Jag tror också detta är en kamp. En lång kamp. För alla vill vi känna oss bekräftade och "duktiga", men kanske vi ska börja göra nya saker, strunta i disken och leka med bilar istället? Bli bekräftade för andra saker? Kanske vi absolut ska ta en solsemester varje vinter och skita i att få nackspärr på jobbet?
Inte slita ihjäl oss.
Det är inte lätt. Men jag tror det går.
Word!
SvaraRaderaPå tal om att det inte är så lätt att leva enkelt. Läste en intressant krönika av Ann Heberlein i Råd&Rön:
SvaraRaderahttp://radron.se/templates/Artikel____3355.aspx