att förändras när man blir mamma

Häromdagen fick jag en fråga ställd till mig. Den gick ungefär så här:

"Tycker du att du förändrats sedan du blev mamma. Isåfall vad har förändrats? "

Just då hade jag inget riktigt bra svar på frågan, vet inte om jag har det nu heller, men jag vet dock att jag lärt mig några nya saker sedan hon kom.

• Att vänta. Jag har aldrig väntat så mycket i liv som nu. Det är längre inte jag som bestämmer takt och tempo. Det gör hon.
• Att ha tålamod. Min stubin är oerhört kort och jag har för att överhuvudtaget klara av att vara en vettig mamma fått lära mig att ha tålamod. Det går inte fort att klä på en bebis. Och det är faktiskt lite döfött att bli arg på en människa i viktklass 8 kilo för att den drar av sig strumpor och mössa om vartannat. Jag menar, vad ska man säga?
• Att vara tillgänglig. Jag kan inte låsa in mig och vänta på bättre tider. Jag kan inte lägga mig under ett täcke en halv dag och vänta på att PMS:en eller vad det nu är ska gå över. Det är bara att köra.
• Att be om hjälp. För att överleva sömnbrist har jag varit tvungen att be om hjälp. Det har aldrig hänt förut.
• Bearbeta rädsla. Dotterns förlossning var inte sådär jätteenkel. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Men jag fick hjälp och kom över det med, även om jag vissa stunder är tillbaka på operationsbordet så kan jag hantera det.
• Vad sömnbrist är. Någon gång i somras när dotter var nyfödd och allt det där så räknade jag ut att min totala sömntid under en vecka var 12,5 timme. Jag som förut krävde minst 9 timmars sömn per natt är en ganska hyfsad människa efter 6 timmars sömn numer. Framsteg.
• Vad fysisk smärta är. Det där snittet, det där lilla pyttiga snittet som ni hafsade ur min dotter ur har satt nya perspektiv på vad smärta är. Möjligen spelade min rädsla och trötthet in, men ändå. Blir det snitt en gång till kommer jag halshugga den som säger "Vaddå, ett snitt, det är väl inget? ".
• Att kroppen förändras. Efter att ha klankat ner på min kropp i rätt många år har jag fått lite nya perspektiv. Jag minns första dagen jag kunde stå på BB. Jag tittade mig i spegeln och tänkte nåt i stil med "Hej då du ljuva ungdom". Men det är okej. Det är faktiskt mer än okej. Jag accepterar min nya kropp. Den är mjuk och bra. Och sist men inte minst, det har faktiskt bott en människa i den. Vad kan jag kräva?
• Att planera och stå fast vid planen. För att överhuvudtaget ha något socialt liv utanför hemmet krävs planering. Och det är väldigt dumt att ändra planen eftersom man aldrig vet när nästa tillfälle erbjud.
• Att ändra planen utan att bryta ihop. Även om planering är A och O så måste man ha i beräkningarna att planen kan ändras. Som när vi skulle på bröllop i höstas. Vi var som i vanligt var vi ute i sen tid (skyller dock på att vi var oerhört oerfarna föräldrar då. dotter 1 månad bara). Och när vi allihopa precis fått på oss våra finkläder och var på väg ut genom dörren så händer. Pruttkalas x 2. Det vara bara att klä av och byta och på med kläder igen.

Och så här kan jag hålla på i en evighet för det är faktiskt tusen saker jag lärt mig och som förändrat mig. Men det viktigaste jag lärt mig är :

• Att älska. Vilkorslöst. Gränslöst.Hämningslöst. När jag var runt 20 år trodde jag att jag skulle dö när jag inte blev ihop med den kille som jag vurmade för då. Nu vet jag att jag skulle dö om jag av någon anledning inte skulle få vara tillsammans med min dotter.

Och jag tror att denna sista punkt kanske är den som förändrat mig mest. Det sätter perspektiv på så många saker. På vad jag prioriterar. På vad jag vill.

Innan dotter kom trodde jag att jag skulle fortsätta leva mitt vanliga liv med mycket jobb och mycket aktiviteter på fritiden. Vi skulle ju "bara" få tillökning. Men jag vill inte så längre. Jobba det vill ja, gärna mycket periodvis, men fritiden. Det är inte så viktigt längre att rida 4 dagar i veckan, det är inte så viktigt att resa hit och dit. Det är inte ens viktigt att köpa CD-skivor.

Kanske det fortfarande är en massa hormoner som spökar. Kanske jag är en självuppoffrande mamma? Men jag tror faktiskt inte det.

Och allt det där som att rida och träna och annat kommer jag hinna om några år, livet är långt.

Så som svar på din fråga: Allt har förändrats, men samtidigt ingenting. Förändringen har skett så naturligt att jag knappt har tänkt på det.