Föräldraledighet

Föräldraledigheten är helig. Så helig att du helst måste älska den.

Jag tycker den är okej.

Att vara föräldraledig är som att kliva in i en bubbla. En helig bubbla fylld av förväntningar och drömmar. Föräldrarna ska helst vara lyckliga och njuta av varenda sekund med den nya människan. Den nya människan ska också den helst med vara lycklig och skratta och gosa mest hela tiden.

Jag hade också höga förväntningar på denna föräldraledighet. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Efter en tung graviditet och en ännu tyngre förlossning var jag slut. Slut som människa. Ny som mamma. En underbar dotter kom till jorden och livet blev aldrig som det tidigare varit.

Hade jag förväntat mig något annat? Ja och nej.

De två första månaderna var som för många andra nyblivna mammor ganska tumultartade. Omställningen. Det var så svårt att lära känna den här nya personen. Jag förstod inte vad hon ville. Jag visste inte längre vad jag ville. Men sommar blev höst och efter ett tag kom jag in i den nya rollen. Jag gled omkring med hund och barnvagn i högsta hugg. Njöt.

Framåt vintertid började något hända. Jag började känna mig rastlös. Dagarna blev längre och jag började sakna den vuxna kontakten. Diskussionerna. Dom här diskussionerna man har med sina kollegor i halvtio-rasten. Jag började också sakna mig själv.

Men att säga detta när man är nybliven mamma är inte alltid helt okej.

"Men herregud Marita, det är ju en så kort period i ditt liv, passa på och njuut!".

Javisst är det en kort period, men jag ser lika mycket fram emot när dotter är 10 som 18 år. För mig är föräldraledigheten en tillfällighet, en tillfällig verklighet som snart är över. Det är så många år jag har kvar med min dotter, jag måste inte bara njuta nu. Jag kommer njuta sen också.

Vanligtvis är det mamman som tar ut den största delen av föräldraledigheten på grund av olika orsaker. Amning kan vara en. Att pappan precis har börjat på ett nytt jobb kan vara en annan. Orsakerna är många och det finns säkert bättre och sämre orsaker.

För ett tag sedan hörde jag om en mamma som bestämt sig för att vara hemma i 9 månader med sitt barn. Hon fick höra följande:

"Nio månader. Så kort?"

Det är väl inte kort?

Det verkar finnas någon oskriven lag som säger att mamman bör vara hemma längst med barnet eftersom det är det bästa för barnet. Mamma vet bäst. Kan bäst. Detta märkte jag redan när jag låg på BB. Jag kunde av olika orsaker inte gå efter förlossningen så pappa E fick bära runt på dotter i en sisådär 3-4 dagar. Samma sak direkt efter förlossningen, snittet. Dotter drogs ut och lades i E:s armar. Jag fick inte träffa henne förrän efter 4 timmar.

Katastrof såklart. Men mest för mig.

Men, den största katastrofen var nog blickarna. Åsikterna.

"Ska hon inte ta och kliva upp ur den där sängen nu?" Vilket i själva verket betydde:

"Men herregud hon är ju MAMMA! Nu lär hon väl för bövelen knyta an till sin dotter"

Men jag hade ont. Så in i h-vete ont.

Dotter tydde sig lite mer till pappa efter förlossningen av förklarliga själ. Han var lugn och sansad, hade inte ont, orkade. Jag var trött, slut och in pain. Men sedan förändrades detta. Jag blev hemma och vips så var jag och dotter bästa kompisar. Eller på ett mer korrekt språk: Vi knöt an.

Så jag tror inte riktigt på att det hänger på mamman. Inte enbart. Dotter var lika nöjd, kanske mer nöjd i pappa E:s famn de första dagarna. Mamman är inte den enda superhjälten i barnets liv. Barnet kan lika gärna vara hemma med pappan "redan" efter 9 månader, eller varför inte efter 5 eller 3?

Att säga att man tycker föräldraledigheten endast är okej tror jag har med detta att göra. Att det finns någon slags föreställning om att mamman är den bästa. Den mest lämpade människan att ta hand om barnet. Se bara på Birgitta Ohlsson. Hur mycket skit har inte hon fått ta?

"Herregud, ska kvinnan bara vara hemma 1 månad med barnet! ".

Men precis som hon säger. Hon lever inte med dinosaurie. Hon lever med en modern man som är precis lika kapabel att ta hand om deras kotte som hon är när den kommer. Även om jag inte hade klarat av, eller rättare sagt, hade viljan att gå tillbaka till jobbet 1 månad efter förlossningen så ska den rätten finnas. Och man ska inte behöva bli dömd.

Kan hända att jag om 1 år när jag återigen sitter på mitt jobb längtar tillbaka till denna tid? Det är möjligt. Men att tro att mamman är bäst lämpad att ta hand om barnet den första tiden i dennes liv är taskigt mot pappan, felaktigt och oerhört skuldbeläggande.

Men mammor och skuld har ju alltid hängt ihop. En riktigt mamma ska gärna känna skuld och dåligt samvete när hon lämnar barnet eller hemmet. Annars är det något som är fel.

Själv känner jag ibland skuld över att jag inte känner skuld. Visst längtar jag efter henne och visst vill jag inte vara borta ifrån henne alltför länge. Max ett dygn om jag ska vara riktigt tydligt. Men skuld för att jag lämnar henne med hennes pappa? Nej. Hon har lika mycket rätt till sin pappa som hon har till mig.

Nu i dagarna har ett nytt EU-förslag publicerats. Obligatorisk "mammaledighet" i 6 veckor föreslås. 2 veckor innan förlossning och 4 veckor efter. Tack och lov hamnade förslaget om obligatorisk amning i 6 månader i papperskorgen.

Och detta förslag styrker bara ytterligare förväntningarna på mamman och "hennes" föräldraledighet.

Det är heligt. Och man ska helst älska det.