tisdag 2 mars 2010

Föräldraledighet

Föräldraledigheten är helig. Så helig att du helst måste älska den.

Jag tycker den är okej.

Att vara föräldraledig är som att kliva in i en bubbla. En helig bubbla fylld av förväntningar och drömmar. Föräldrarna ska helst vara lyckliga och njuta av varenda sekund med den nya människan. Den nya människan ska också den helst med vara lycklig och skratta och gosa mest hela tiden.

Jag hade också höga förväntningar på denna föräldraledighet. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Efter en tung graviditet och en ännu tyngre förlossning var jag slut. Slut som människa. Ny som mamma. En underbar dotter kom till jorden och livet blev aldrig som det tidigare varit.

Hade jag förväntat mig något annat? Ja och nej.

De två första månaderna var som för många andra nyblivna mammor ganska tumultartade. Omställningen. Det var så svårt att lära känna den här nya personen. Jag förstod inte vad hon ville. Jag visste inte längre vad jag ville. Men sommar blev höst och efter ett tag kom jag in i den nya rollen. Jag gled omkring med hund och barnvagn i högsta hugg. Njöt.

Framåt vintertid började något hända. Jag började känna mig rastlös. Dagarna blev längre och jag började sakna den vuxna kontakten. Diskussionerna. Dom här diskussionerna man har med sina kollegor i halvtio-rasten. Jag började också sakna mig själv.

Men att säga detta när man är nybliven mamma är inte alltid helt okej.

"Men herregud Marita, det är ju en så kort period i ditt liv, passa på och njuut!".

Javisst är det en kort period, men jag ser lika mycket fram emot när dotter är 10 som 18 år. För mig är föräldraledigheten en tillfällighet, en tillfällig verklighet som snart är över. Det är så många år jag har kvar med min dotter, jag måste inte bara njuta nu. Jag kommer njuta sen också.

Vanligtvis är det mamman som tar ut den största delen av föräldraledigheten på grund av olika orsaker. Amning kan vara en. Att pappan precis har börjat på ett nytt jobb kan vara en annan. Orsakerna är många och det finns säkert bättre och sämre orsaker.

För ett tag sedan hörde jag om en mamma som bestämt sig för att vara hemma i 9 månader med sitt barn. Hon fick höra följande:

"Nio månader. Så kort?"

Det är väl inte kort?

Det verkar finnas någon oskriven lag som säger att mamman bör vara hemma längst med barnet eftersom det är det bästa för barnet. Mamma vet bäst. Kan bäst. Detta märkte jag redan när jag låg på BB. Jag kunde av olika orsaker inte gå efter förlossningen så pappa E fick bära runt på dotter i en sisådär 3-4 dagar. Samma sak direkt efter förlossningen, snittet. Dotter drogs ut och lades i E:s armar. Jag fick inte träffa henne förrän efter 4 timmar.

Katastrof såklart. Men mest för mig.

Men, den största katastrofen var nog blickarna. Åsikterna.

"Ska hon inte ta och kliva upp ur den där sängen nu?" Vilket i själva verket betydde:

"Men herregud hon är ju MAMMA! Nu lär hon väl för bövelen knyta an till sin dotter"

Men jag hade ont. Så in i h-vete ont.

Dotter tydde sig lite mer till pappa efter förlossningen av förklarliga själ. Han var lugn och sansad, hade inte ont, orkade. Jag var trött, slut och in pain. Men sedan förändrades detta. Jag blev hemma och vips så var jag och dotter bästa kompisar. Eller på ett mer korrekt språk: Vi knöt an.

Så jag tror inte riktigt på att det hänger på mamman. Inte enbart. Dotter var lika nöjd, kanske mer nöjd i pappa E:s famn de första dagarna. Mamman är inte den enda superhjälten i barnets liv. Barnet kan lika gärna vara hemma med pappan "redan" efter 9 månader, eller varför inte efter 5 eller 3?

Att säga att man tycker föräldraledigheten endast är okej tror jag har med detta att göra. Att det finns någon slags föreställning om att mamman är den bästa. Den mest lämpade människan att ta hand om barnet. Se bara på Birgitta Ohlsson. Hur mycket skit har inte hon fått ta?

"Herregud, ska kvinnan bara vara hemma 1 månad med barnet! ".

Men precis som hon säger. Hon lever inte med dinosaurie. Hon lever med en modern man som är precis lika kapabel att ta hand om deras kotte som hon är när den kommer. Även om jag inte hade klarat av, eller rättare sagt, hade viljan att gå tillbaka till jobbet 1 månad efter förlossningen så ska den rätten finnas. Och man ska inte behöva bli dömd.

Kan hända att jag om 1 år när jag återigen sitter på mitt jobb längtar tillbaka till denna tid? Det är möjligt. Men att tro att mamman är bäst lämpad att ta hand om barnet den första tiden i dennes liv är taskigt mot pappan, felaktigt och oerhört skuldbeläggande.

Men mammor och skuld har ju alltid hängt ihop. En riktigt mamma ska gärna känna skuld och dåligt samvete när hon lämnar barnet eller hemmet. Annars är det något som är fel.

Själv känner jag ibland skuld över att jag inte känner skuld. Visst längtar jag efter henne och visst vill jag inte vara borta ifrån henne alltför länge. Max ett dygn om jag ska vara riktigt tydligt. Men skuld för att jag lämnar henne med hennes pappa? Nej. Hon har lika mycket rätt till sin pappa som hon har till mig.

Nu i dagarna har ett nytt EU-förslag publicerats. Obligatorisk "mammaledighet" i 6 veckor föreslås. 2 veckor innan förlossning och 4 veckor efter. Tack och lov hamnade förslaget om obligatorisk amning i 6 månader i papperskorgen.

Och detta förslag styrker bara ytterligare förväntningarna på mamman och "hennes" föräldraledighet.

Det är heligt. Och man ska helst älska det.

7 kommentarer:

  1. Åh, jag ryser när jag läser det du skriver. Skitbra skrivet! Ja, det kommer väl inte som någon överaskning att jag känner igen mig i mycket! Exakt samma start hade jag med min förstfödda, min son (för drygt åtta år sedan). Och jag hade inte lätt att knyta an. Akut snitt och sedan fyra timmar på uppvaket, mannen var med barnet. Jag var alldeles chockad av upplevelsen. Traumat som hela förlossningen hade inneburit för mig. Och jag var trasig och skadad. Och så skulle man dessutom lyckats vara en bra mamma, något man aldrig hade varit tidigare. Saker och ting föll sig inte alls naturligt för mig. Det gjorde det först med barn nummer två. Jag har i och för sig alltid ifrågasatt vad som egentligen är "naturligt". Det är naturligt att en stor del av mammorna och barnen stryker med vid förlossningen, eller att många, många kvinnor aldrig ens blir mammor... Och jag känner också igen mig i det där med, i mitt fall, tio månader - så kort? Ska han vara hemma i tio månader - så länge? Men vad säger de på jobbet? Gillar han inte sitt jobb? Och så vidare.

    Ska absolut följa dina tankar här på bloggen!

    SvaraRadera
  2. Hej Rebecka! Roligt att du gillade texten, eller roligt och roligt, men det verkar som att jag fick fram det jag ville ha sagt,

    och FY vad trist att du också har behövt genomgå det sjukt jobbiga med akut snitt. Det är ju så himla svårt. Omvälvande. Traumatiskt som du säger. Jag minns att jag låg på uppvaket och bara tänkte:

    "Shit. Var är mitt barn? Jag måste ringa mamma"

    Såhär i efterhand har jag förstått, eller fått förklarat för mig att det är ett trauma att föda ett barn och inte få träffa det på en gång. Personen jag träffade en period förklarade att det kan liknas vid ett krigstrauma, det tar lika hårt. Sätter samma spår. Det handlar om liv och död. Att dom där första timmarna i livet som mamma är så oändligt viktiga. Jag tror att jag efter förlossningen hade svårt att knyta an, fatta, förstå att jag var mamma, att jag hade fått en dotter.

    Och innan jag fattade att det var så, att det berodde på situationen kring snittet, så tyckte jag att var världens sämsta mamma.

    Men det jag också lärde mig av detta är att mamman inte är superhjälten, det går lika bra med pappa. Och det får jag ju såhär i efterhand se som en vinst. Jag fick det bevisat. Svart på vitt!

    Och det här med "naturligheten". En barnmorska sa till mig på förlossningen innan dotter kom att:

    "Hö! Föda barn, varför skulle du inte klara av det, jag har ju alla mammor gjort i alla tider"

    Men tji fick hon. Jag kunde inte föda "naturligt". Och det är många kvinnor som blir snittade. Var femte har jag hört.

    Det känns också skönt att höra att det funkade bättre med barn nummer 2, är lite skraj för det faktiskt även om det fortfarande är några år dit, men hoppas och tror att jag fram tills dess har kommit över snittet och återigen är laddad för att släppa ett nytt barn till världen.

    Och du. 10 månader var låter som en ypperlig idé. 10 månader är både långt och kort. Alldeles lagom skulle jag vilja säga.

    Vi hörs!

    SvaraRadera
  3. Hej igen!

    Anknytningen och hela föräldraledighetsbiten funkade jättebra med både nummer 2 och nummer 3. Men föda, det har jag aldrig klarat! Trots tre försök. Första, 36 timmar, akut snitt, andra, 68 timmar, katastrofsnitt, tredje, 10 timmar, akut snitt... Med tredje barnet vägrade jag att åka till uppvaket och fick ha min dotter hos mig hela tiden!

    SvaraRadera
  4. Oj, det där lät ju tufft... 68 timmar! Jag som tyckte 52 var mycket. Vilken tur att allt gick "bra" ändå.

    Inför nästa förlossning om det blir ngn sådan så har jag redan planerat för hur jag ska lägga upp det. Ska förbereda mig mer på att det kan bli snitt och inte bli så chockad om det blir det.

    Och tänker nog också vägra åka till uppvaket. Det var det som strulade till det hela... även om jag förstås inte var i stånd (jag sov efter snittet, fick något lugnande eftersom min kropp frossade och hoppade upp och ner) att vara med min dotter så hade det varit bättre om de följt med mig ellet nåt,

    min stackars sambo fick heller inte veta att jag var på uppvaket utan satt och undrade i flera timmar med en gråtandes bebis på sin mage var jag var nånstans. Galet.

    SvaraRadera
  5. Får säga att du formulerar dig bra! Håller helt med.

    Känner igen detta så väl. En kvinna som är hemma i nio månader är hemma för kort tid. När jag sa att jag skulle vara hemma 10 månader sa alla "va??? Så länge"... Konstigt att absoluta tidsvärden varierar så mellan mammor och pappor...

    SvaraRadera
  6. Du skriver riktigt härligt, din blogg ska jag fortsätta att följa. Intressant ämne också för övrigt.

    SvaraRadera
  7. Tack ska ni ha, känns bra med lite cred på texterna då jag varit lite ringrostig och hållt på med annat ett tag, men då verkar det ju som att jag får fram det jag vill ha sagt!

    Och ja Förvånade pappan: Visst är det bra märkligt? Mamman "ska" vara hemma den längsta tiden enligt standardmått, och när hon inte är det så blir det sån uppståndelse, och jag tycker också det nästintill är lite taskigt att förutsätta att pappan i familjen ska vara hemma den kortare tiden. Vad är det för inställning?

    SvaraRadera