Jag går på lina

Sist vi sågs var livet fint.

Det är det visserligen nu också, men otrolig mycket har hänt och under denna tid har jag fullständig glömt bort mig själv. Och däribland skrivandet.

Och som ett brev på posten kom också sjukskrivningen. Tröttheten. Vilandet. Ältandet. Snurret. Paniken.

Nu är jag hyfsat på fötter igen, men varje dag är lite utav en balansakt. Ungefär som att gå på lina. Minsta felsteg och tröttheten kommer. Paniken. Hjärtklappningen. Så just nu går jag väldigt långsamt.

Jag är extremt fokuserad på att hålla mig på linan.

När jag tänker tillbaka på de här tre månaderna så är det ganska klart för mig varför det har blivit som har de blivit. Jag har bara kört. Och dessutom jävligt bra. För bra. Jag har varit för duktig. Jag har dragit igång för många projekt, både på jobbet och hemma.

Ett tag var det så virrigt att jag ordnade mina lediga dagar i "arbetspass" (ja, herregud, ni hör ju).

En lördag kunde se ut såhär:

7:30 Frukost

8:30 Dammsugning  + tvätt + disk

10:00 Inhandling + (fattar ni, PLUS) klippning av gräsmattan och diverse andra "arbetsuppgifter"

11:30 matlagning

12:00 LUNCH...

............ nä, jag orkar inte redovisa mer, ni fattar nog grejen. Inte EN minut var fri. Ledig. Soft.

Och på detta: 100 % arbete plus hämtningar och lämningar på förskolan + schemapussel med skiftarbetande sambo PLUS:

ENORMA KRAV PÅ MIG SJÄLV. Omänskliga krav. Duktigaflickansyndromet.

Det kunde verkligen inte gå åt något annat håll än hit.

Det är nästan som en allergi. Jag får fysiska symptom av mina höga krav. Jo, det är sant. Min kropp reagerar med klåda, nervryckningar, skakningar, hjärtklappning och så vidare. Det är vidrigt. Vidrigt för att jag inte kan kontrollera det.

Ett tag var det så illa att jag gömde mina händer på jobbet för att de skakade så.
Magen kraschade.
Panik var och varannan kväll. Dödsångest.

Jag trodde jag skulle dö. Precis närsomhelst. När jag cyklade. När jag red. När jag körde bil. När jag joggade. När jag somnade. Det var som att döden lurade överallt.

Herregud. Jag vill verkligen inte ha det så. Vem vill det?

Nu vet jag att dödsångesten endast är ett symptom på en trött kropp. Jag vet att den inte är verklig, även om den i högsta grad upplevdes så.

Egentligen borde jag kanske inte berätta det här för er, men är det något jag är riktigt trött på så är det allt detta hymlande kring psykisk ohälsa. Ibland önskar jag att jag hade diabetes eller något annat. Men det har jag inte.

Jag är skör. Sårbar. Ängslig. Orolig.

Men. Jag har också en jävla kraft att vända på alltihopa. Och denna gång tänker jag använda denna kraft till att förebygga ett eventuellt framtida fall igen.

Nu tänker jag slappa. Promenera. Njuta av min familj. Njuta av den superfina hästen jag har fått möjlighet att rida (tack S!). Andas. Dra ner på kaffe. Sluta slå på mig själv. Spara på min energi.

Och jag tänker prata. Jag tänker inte låtsas något mer.

Och just den här lediga helgen kommer jag njuta av att jag i onsdags lyckades med en enorm bragd. Jag hoppade äntligen en hel lektion utan att oroa mig för avfallningar och omkullridningar. Jag klarade till och med 1 meter!

Jag tänker njuta av att jag och min älskade dotter sitter i soffan och slappar trots att klockan är halv tio.
Jag tänker njuta av att min sambo är världens bästa som stöttar mig genom alla dom här dagarna.

Jag tänker njuta av att jag bestämt mig för att vara snäll mot mig själv.