När jag var riktigt liten så sa jag att jag skulle jobba med djur när jag blev stor. Kanske som veterinär eller som hundkramare. När jag var tretton år avlivades min dåvarande sköthäst, sorgen var så enorm den bara kunde vara i en trettonårings liv och jag bytte riktning.
När jag slutade åttan så sa jag att jag skulle jobba med människor (suck, redan då), typ som lärare eller som kurator eller som psykolog.
Sen blev jag kär och vips så fick jag för mig att jag skulle bli konsertpianist. Det skulle bli Chopin för hela slanten:
Jag kom in på en gymnasieskola i Uppsala som skulle ta mig mot konsertpianistlivet, men jag tackade nej. Var inte redo att flytta hemifrån.
Åren fortlöpte och någonstans vid studenten hade jag ändrat riktning igen. Indiestjärna!! Ja!!! Jag startade ett band tillsammans med en kompis, vi var svåra och ledsna och deppiga och önskade nog att vi lät ungefär såhär:
Någonstans under den här tiden skötte jag även mina studier i Kulturpedagogik ypperligt. Jag belönades med stipendier och ditten och datten. Under samma period hade jag även författardrömmar (still have) och jag skrev och skrev och skrev. Jag skrev såpass mycket och såpass bra att jag nästan blev utgiven på Albert Bonniers, men i vanlig ordning så föll jag på målsnöret.
Sedan fick jag mitt första jobb och någonstans där är jag än. Frågorna som följer nu är två:
1. Varför faller jag alltid på målsnöret?
2. Vad ska jag bli när jag blir stor?
Mitt liv har alltid haft en tendens att sakna "det där sista" som tar mig i hamn. Eller alltså JAG verkar ha svårt att få till det sista. Det är som att precis när jag ser målet, när det bara krävs den där sista lilla ansträngingen, så ger jag upp. "Jag var ju nästan framme liksom", och det är ju good enough. Eller? Och eftersom jag väldigt sällan får till "det där sista" så känner jag mig aldrig färdig. Och eftersom jag aldrig blir färdig så vet jag heller inte vad jag ska bli när jag bli stor. För om jag bara fick bli färdig någon gång så skulle det vara lättare att sätta punkt och vända blad.
Är ni med?
Alltså, det är ju bra att ha drömmar. Vi mår bra av det. Vi utvecklas och utmanas av det. Det driver oss framåt. Vi lär oss nya saker. Men balansen mellan dröm och verklighet kan ibland vara svår att hitta. För vilka av drömmarna ska vi förverkliga, och vilka ska få stanna vid just en dröm?
När vet man att man verkligen ska satsa?
Kom inte och tala om för mig att "du känner när det är rätt", för i min värld så kan en sak som känns så förbannat rätt ena sekunden, nästa sekund kännas helt fel. Vad det beror på är lite för invecklat för att gå in på här, det behöver vi en kopp te för, men jag undrar:
hur gör ni vanliga människor för att veta?
Visst små drömmar förverkligar jag var och varannan vecka. Som att fullfölja en slinga på terrängen eller att köpa biljetter till Regina Spektor. Men, dom här större: dom här som verkligen förändrar ens liv.
Hur vet man?
Det är det som är fel som är som allra mest rätt. Det som gör dig mest halv gör dig helt hel också. Det är det där som ingen förväntar sig och som enligt svensson Svensson är så sinnessjukt så det finns inte, som får hjärtat att svämma över. Det är också just den saken/mannen/händelsen du aldrig behöver leta efter, för den hittar dig ändå.
SvaraRaderaJa, så kanske det är. Intressant tanke, ska fundera lite till på den. Prova den kanske rent ut sagt.
RaderaOch om det är så så borde det ju gå riktigt bra här framöver :)
tack!
Det är inte våra brister som skrämmer oss utan våra möjligheter...Det låter som att du blir rädd när du är så nära att du faktiskt skulle kunna lyckas. Ta chansen!
SvaraRaderaJa, jag har tänkt på det jag också. Får om jag lyckas så kan jag ju även misslyckas, och det kan ju vara hårt om man har högra krav på sig själv. Som jag.
RaderaJag borde nog våga misslyckas mer helt enkelt. :)
tack!