Romanen med stort R

Fredagkväll. Nyss hemkommen från jobbet. Försöker varva ner, men det går väl sisådär. Istället för att vara vuxen och klok och äta nyttig mat (som man blir mätt lääänge på) har jag liksom hivat i mig en påse chips. Och det blir man ju sådär lagom lugn utav. Eller mätt.

Så medan hjärnan ändå är igång har jag ett erkännande att giva: jag har kommit på att jag vill skriva den där boken nu. Romanen med stort R.

Jag är dock rätt sopig på att avsluta saker, i synnerhet historier. Jag har försökt mig på det ett antal gånger, men aldrig lyckats. Poesi och prosa ligger nog mer till hands för mig (jag höll ju för fan på att bli utgiven: jubla!!! men det var ju poesi det). Så nu har jag fått den geniala idén att jag ska slafsa ihop alla tre genrerna.
Smart.

Tema då? Ja. Hur jag än vrider och vänder på huvudet och hjärnan och hjärtat så hamnar jag alltid på "ensam flicka -temat". Hur jag än försöker byta fokus, så blir det alltid så.

"Ensam flicka ger sig ut i världen, hittar sig själv och köper en korvkiosk"

Alternativt:

"Ensam flicka ger sig ut i världen, träffar en kamel och gifter sig rikt"

Alternativt:

"Ensam flicka ger sig ut i världen och spöar alla andra i armbrytning när hon kommer hem igen"

Alternativt:

"Ensam flicka ger sig ut i världen och tar livet av sig" (men det låter så jävla hemskt så det vågar jag inte ens yppa, att det finns en sådan idé överhuvudtaget... fast nu gjorde jag ju det.)

Den här flickan ja.. hon jagar mig som om jag vore den sista människan på jorden. Antagligen har jag väl fortfarande inte kommit överens med den där flickan, eller vänta: jag har inte kommit överens om hur den där flickan blev behandlad. Än finns det stenar att vända på. Än finns det ord att säga.

Och kanske det är Romanen med stort R som kommer sätta punkt på det hele. Eller jag vet inte. Går det verkligen att sätta punkt för något som man inte var det börjar och var det slutar?

Går det att komma överens?

Förlåtit, det har jag gjort. Förstått det har jag också gjort. Men än finns det taggar som river. Blåmärken. Och ibland är det liksom som att hur mycket man än skrubbar och gnider och sköljer och rensar så blir det liksom aldrig riktigt "rent". Lukten finns kvar.

Nu tänkte jag försöka avsluta det här inlägget med något smart. Men jag har inget att säga, förutom bilden här ovanför. Jag önskar nog att det var lite mer så ibland.