Efter några dagars ajfoun-beroende så har jag nu släppt den lilla vita och börja landa i vardagen igen. Känns bra. Men allvarligt; vad är det med detta knapprande och plingande som är så magiskt? Beroendeframkallande. I flera år har jag ju lyckats hålla mig borta från allt som har med smartphones att göra, men nu är jag fast. Tjopp.
Veckan som gått har varit omtumlande. Ganska mycket sorg och tårar, men också underbara sommarnätter med fina familjen och fina vännerna. En blandning av allt. Som livet ska vara antar jag.
Men det här med sorgen. Även fast man tror att man är förberedd och varit med om den flera gånger så lär man sig nog aldrig att sörja "bra". Fattar ni vad jag menar? Det finns inget annat sätt än att gå igenom den.
Gråta. Ha ont.
Sorgen som byggt ett litet bo i mitt hjärta denna gång heter Leon. En fantastisk ponny som längre inte finns bland oss. Bara minnena.
 |
| Leon tar mig över läskigt terränghinder. |
Leon ger min dotter hennes första och trygga uteritt.
Tack för allt du lärt mig! Minnena av dig är fantastiska. Och jag lovar att krama dina mattar extra mycket här framöver och när dom helst behöver det.
För tillsammans går det mesta bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar