Trött fast rastlös. Eländig. Jävlig. Värk. Grusögon. Lite som att jag vore en pensionär.
Sådana här mornar borde ingen få träffa mig. Inte ens min dotter. Det som jag dock tror att hon uppskattar när jag vaknar på den här sidan är låt-gå-mentaliteten. Just nu sitter hon och gör grötsoppa av den kladdigaste kladdfärgen som jorden någonsin skådat. Gröntsvartvittlilarött-i ett.
Denna färg tillåts endast vid särskilda tillfällen, idag är ett sådant.
I övrigt har jag lagt ner Anja Snellmans Safari Club, rörig bok, blev inte klok på den. Istället har jag äntligen tagit tag i Sara Kadefors:
Och historier av dessa slag passar mig ypperligt. Människor som får konfronteras med sin vardag. Sina val. Sina sätt. Människor som utmanar sig själva. Som vågar gräva. Som flyr. Som är desperata. Som hittar nya sätt. Som lär sig nya saker.
Om jag hade fått välja hade jag önskat lite mer språknörderi, lite mer ordglitter, men historien duger ypperligt. Sylvia är spännande.
I övrigt ska jag införskaffa mig en smartphone idag. Det är på tiden tycker jag själv och många andra runtomkring mig. Dom börjar tröttna på att jag aldrig kan titta på fotografierna dom skickar mig (kolla jag säger fortfarande fotografier, trots att jag mycket väl vet att det heter något annat).
ps. i onsdags tog jag mig fram på terrängbanan på fina ponnyn Fjodor. revansch tamejfan! ds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar