Festivalveckan del 2

När man är gammal och ska gå på festival är det viktigt att det är bekvämt. Riktigt förbannat bekvämt.

Därför:

• ska man inte bo på campingområdet, man ska helst inte bo i festivalstaden överhuvudtaget. Så långt bort ifrån stöket (oja oja) är det bästa. Allt för att man ska få ta igen de senaste månadernas bristfälliga småbarnslivssömn. 
•  har man gummistövlar, regnrock och paraply med sig, ja, i alla fall om det tänker vara sånt här jä*la skitväder, för ingen har väl undgått regnet och blixtnedslaget? 

http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article15035113.ab

• kommer man i tid till festivalområdet. Att stressa är inte bra för gamla hjärtan. 
• skriver man inte bara ut en karta över festivalområdet, man pluggar den lite lätt innan också , har den lättillgänglig, så man slipper gå vilse och få ont i fötterna. 
• har man sparat ihop pengar så man slipper bekymra sig över oväntade utgifter, en buffert helt enkelt.  
• har man i förväg spanat in vilka akter man ska se så man inte behöver drabbas av beslutsångest och därmed riskera att missa något.   
• jublar man när man ser att Rihanna och Soundtrack of Our lives spelar samtidigt. 

Listan kan göras hur lång som helst, men jag väljer att stanna där.

En gång hade jag biljetter till Roskilde; Björk var den stora akten och jag hade snudd på bokat boende och everything, men njää; i sista stund så tappade jag orken. Motivationen. För tänk om det skulle regna? Tänk om jag fick hemlängtan. Tänk om jag skulle frysa. Hemska tanke. 

Denna gång tänker jag inte backa ur, såklart. Nu är jag såpass gammal att jag varken skäms för stövlar, mössa och långkalsonger om det nu är sådant som ska krävas för att få en angenäm upplevelse. Jag är också såpass gammal att jag kan åka "hem" precis när jag vill utan att behöva ursäkta mig (och skulle det behöva ursäktas kan jag ju alltid skylla på att dottern fått feber eller nåt).

Dessutom är det tillräckligt bra akter för att jag ska orka trängas en kväll eller två.

Summa summarum: Det finns många fördelar med att bli gammal. 

Regina Spektor, Laleh och Maggio. Dom tre genierna.

Dåså. Festivalveckan är inledd! 

Jag talar såklart om Peace and Love. Säga vad man vill om den så kallade fjortisfestivalen, men boka band, det kan dom, vad sägs om: 

Regina Spektor (  torsdag den 28 juni kommer bli en av dom största dagarna i mitt liv) 

Laleh

Wolfmother

Clutch

Veronica Maggio

Niki and the Dove

The Soundtrack of our Lives

och så vidare.. 

Det enda riktigt stora frågetecknet för min egen del är Rihanna. Hur tänkte dom där? Jag förstår verkligen inte storheten med henne. Är inte hon bara ännu en dunkadunka? Jag vet inte. Kanske jag förstår bättre efter lördagen. 

För mig är såklart Spektor den största. 

Jag minns första gången jag hörde henne, det var som att hitta hem: 

http://www.youtube.com/watch?v=UzoiQNvwf2E

http://www.youtube.com/watch?v=8zd0RZusvJk

För en pianist, sångerska, pedagog och före detta låtskrivare som jag är så är hon liksom Gudinnan av allt. Blandningen mellan det klassiska och popen och leken och Ryssland och allvaret och melodierna och arren och det finstämda och det grovstämda . Hon gör det jag drömmer om att kunna göra. Hon säger det jag önskar att jag kunde säga. 

Genialisk, det är vad hon är. 

Och även om jag älskar hennes lekfullhet så är det nog ändå hennes allvar som drabbar mig mest. Och den kanske mest vackraste och viktigaste låten hon någonsin gjort är: 

http://www.youtube.com/watch?v=fTm0D2uBigI&feature=related

Förutom henne gläds jag mycket åt att våra svenska superstars Laleh och Maggio kommer. 

Laleh såg jag live på P&L för många år sedan: 

då en ganska ung tjej med en sjujävla kapacitet, nu en fulländad konstnär med storslagna texter och låtar som: 

 http://www.youtube.com/watch?v=j8VdehTuZfw

Maggio diggar jag för hennes sångröst, hennes elektriska scennärvaro och för de fantastiska låtarna. Arren är för de mesta underbara som i "Måndagsbarn" där tv-spels musik flörtar med storbandskänsla. 

http://www.youtube.com/watch?v=NtJxy0zc7nU

                                           Så. Kom du ljuva musik! Låt det bli torsdag nu!!!!!

Omtumlande vecka

Nu är jag tillbaka igen.


Efter några dagars ajfoun-beroende så har jag nu släppt den lilla vita och börja landa i vardagen igen. Känns bra. Men allvarligt; vad är det med detta knapprande och plingande som är så magiskt? Beroendeframkallande. I flera år har jag ju lyckats hålla mig borta från allt som har med smartphones att göra, men nu är jag fast. Tjopp. 

Veckan som gått har varit omtumlande. Ganska mycket sorg och tårar, men också underbara sommarnätter med fina familjen och fina vännerna. En blandning av allt. Som livet ska vara antar jag.

Men det här med sorgen. Även fast man tror att man är förberedd och varit med om den flera gånger så lär man sig nog aldrig att sörja "bra". Fattar ni vad jag menar? Det finns inget annat sätt än att gå igenom den.


Gråta. Ha ont. 

Sorgen som byggt ett litet bo i mitt hjärta denna gång heter Leon. En fantastisk ponny som längre inte finns bland oss. Bara minnena.

Leon tar mig över läskigt terränghinder. 

Leon ger min dotter hennes första och trygga uteritt. 

Tack för allt du lärt mig! Minnena av dig är fantastiska. Och jag lovar att krama dina mattar extra mycket här framöver och när dom helst behöver det. 

För tillsammans går det mesta bra. 

Böcker för ljumna hjärnor

Lite mer sånt här skulle jag behöva nu:  Stå och glo som en ko - aktiviteter. 

Hjärnan håller på att stänga ner. Den är seg, svårmanövrerad och ljummen. Sitter och planerar sommarens läsning litegranna. Det brukar vara en bra aktivitet för ljumna hjärnor. Och av någon anledning ska jag läsa Virgina Woolfs "Mot fyren", känner att det är dags för lite språkmagi:

Och lite Oates skadar inte heller. Behöver få sjunka in i lite bländande mörker en stund. 

Sen hittade jag det här tipset på www.dagensbok.com

Den här sista "Flickan från ovan" tror jag förbannat mycket på, lyssna bara här:

"Susie Salmon är fjorton år gammal och upplever just sin första förälskelse då hon blir våldtagen och mördad av en granne. Från sin utkiksplats i himlen kämpar hon med att acceptera sin död, medan hon fortfarande klänger sig fast vid det hon förlorat, de levandes värld." 

Men. Världen är full av bländande böcker. Roliga böcker. Sorgliga böcker. Hemska böcker. Coola böcker. Mesiga böcker.

Vilken rekommenderar du?

Hellre blek än stek (t)

Året är 2012 och fortfarande ligger människor frivilligt och bränner sitt skinn i solarier. Fortfarande ligger människor och steker sig på stranden. Skaffar sig cancer i värsta fall.

Jag är en blekfis. Har varit och kommer alltid att vara. En riktig finne är vad jag är. Jag kommer aldrig kunna sola till mig mer pigment. Det enda jag kan sola till mig MER av är antagligen hudcancer.

När jag var liten så var det inte sådär skitnoga med skyddande solkrämer. Mitt skinn har således fått sig både en och två och hundra omgångar av solen.

För tre år sedan skar jag bort mitt första fula födelsemärke.Ont så i ni helvete gjorde det plus att jag numer har ett skitsnyggt, blaffigt,kritvitt ärr mitt på nissenassen. Tutten alltså. Det är ju kul.

När jag var i Australien brände jag mig så inivassen att jag hade lila ögonvitor. Det är ju också kul.

Därför blir jag glad över att att diskussionen fortfarande är levande.

http://www.dn.se/livsstil/cissi-wallin-jag-far-kommentarer-for-att-jag-ar-blek


Heja blekheten! Var rädd om dig i sommar!

Vad ska du bli när du blir stor?

När jag var riktigt liten så sa jag att jag skulle jobba med djur när jag blev stor. Kanske som veterinär eller som hundkramare. När jag var tretton år  avlivades min dåvarande sköthäst, sorgen var så enorm den bara kunde vara i en trettonårings liv och jag bytte riktning.

När jag slutade åttan så sa jag att jag skulle jobba med människor (suck, redan då), typ som lärare eller som kurator eller som psykolog.

Sen blev jag kär och vips så fick jag för mig att jag skulle bli konsertpianist. Det skulle bli Chopin för hela slanten:

http://www.youtube.com/watch?v=tou784DGrss

Jag kom in på en gymnasieskola i Uppsala som skulle ta mig mot konsertpianistlivet, men jag tackade nej. Var inte redo att flytta hemifrån. 

Åren fortlöpte och någonstans vid studenten hade jag ändrat riktning igen. Indiestjärna!! Ja!!! Jag startade ett band tillsammans med en kompis, vi var svåra och ledsna och deppiga och önskade nog att vi lät ungefär såhär:

http://www.youtube.com/watch?v=Vg1jyL3cr60

Någonstans under den här tiden skötte jag även mina studier i Kulturpedagogik ypperligt. Jag belönades med stipendier och ditten och datten. Under samma period hade jag även författardrömmar (still have) och jag skrev och skrev och skrev. Jag skrev såpass mycket och såpass bra att  jag nästan blev utgiven på Albert Bonniers, men i vanlig ordning så föll jag på målsnöret. 

Sedan fick jag mitt första jobb och någonstans där är jag än. Frågorna som följer nu är två: 

1. Varför faller jag alltid på målsnöret? 

2. Vad ska jag bli när jag blir stor? 

Mitt liv har alltid haft en tendens att sakna "det där sista" som tar mig i hamn. Eller alltså JAG verkar ha svårt att få till det sista. Det är som att precis när jag ser målet, när det bara krävs den där sista lilla ansträngingen, så ger jag upp. "Jag var ju nästan framme liksom", och det är ju good enough. Eller? Och eftersom jag väldigt sällan får till "det där sista" så känner jag mig aldrig färdig. Och eftersom jag aldrig blir färdig så vet jag heller inte vad jag ska bli när jag bli stor. För om jag bara fick bli färdig någon gång så skulle det vara lättare att sätta punkt och vända blad. 

Är ni med? 

Alltså, det är ju bra att ha drömmar. Vi mår bra av det. Vi utvecklas och utmanas av det. Det driver oss framåt. Vi lär oss nya saker. Men balansen mellan dröm och verklighet kan ibland vara svår att hitta. För vilka av drömmarna ska vi förverkliga, och vilka ska få stanna vid just en dröm? 

När vet man att man verkligen ska satsa?  

Kom inte och tala om för mig att "du känner när det är rätt", för i min värld så kan en sak som känns så förbannat rätt ena sekunden, nästa sekund kännas helt fel. Vad det beror på är lite för invecklat för att gå in på här, det behöver vi en kopp te för, men jag undrar: 

hur gör ni vanliga människor för att veta? 

Visst små drömmar förverkligar jag var och varannan vecka. Som att fullfölja en slinga på terrängen eller att köpa biljetter till Regina Spektor. Men, dom här större: dom här som verkligen förändrar ens liv. 

Hur vet man? 

Flykten till gallerian

I DN idag får vi läsa om "shopping med öppet sinne". Galleriorna satsar på "mjuka värden" och gullar till det lite extra. Allt för att den moderna människan ska slippa vara hemma och orka med vardagen på riktigt.

http://www.dn.se/livsstil/trend/shopping-med-oppet-sinne

Alltså förlåt. Men jag kan inte bli att se detta som ännu ett sätt för den så kallade moderna människan att fly sitt riktiga liv. Jag kan heller inte låta bli att bli förbannad över att man satsar på "mjuka värden" för att locka de mjuka människorna. KVINNORNA (alltså, jag raljerar, jag är arg).

Men framförallt. Pengar Pengar Pengar.

Jag ser det framför mig, jag har själv gjort det:

Psykologbesök. Man vänder in och ut på själen. Tårar. Ilska. Känslor som inte kan kontrolleras. Tomhet. Önskar närhet. Pratar om elände och farliga och roliga saker och försöker förstå. Besökstiden är slut. Man ska ut i "verkligheten" igen. Kanske man har öppnat en dörr, en dörr som släpper ut spökena, men in slipper fortfarande lite isande luft. Framförallt känns det tomt. Så vad passar bättre om inte lite shopping?

På det sättet skulle det vara riktigt smart att placera en psykologmottagning mitt i smeten. Och på sätt och vis kanske det skulle ha en avdramatiserande effekt, att den ligger mitt i liksom. Folk behöver sluta skämmas över att själen är lite flikig.

Men ändå.

Kanske gallerior som dessa är ett försök (ja, förutom det uppenbara syftet att dra in mer cash) att försöka återinföra den "stora mötsplatsen". Storfamiljen. Ni vet som det var förr. Alla hjälptes åt (alltså, dom slet ihjäl sig, men ändå, de var tillsammans), och alla insåg nödvändigheten av att vara flera. Vi är sociala varelser. Vi behöver varandra för att överleva.

Men för att återgå till början. Vardagen hemma är oftast ganska grå. Kanske speciellt för en småbarnsförälder. Och det är just gråheten som tar kål på en. Den liksom smiter in på de mest obekväma ställena. Långsamt, långsamt äter den upp den lilla kreativitet som en gång fanns där. Den GÖR det om man inte vet hur man ska hitta nya sätt att leva på.

Och innan man gjort det tror jag gallerior som dessa kan vara den perfekta flykten för många. Den skulle antagligen vara det för mig.

Och samtidigt: Det finns värre saker att oroa sig över. Tänk om vi la pengarna på det istället.

En såndär morgon

Idag är det en såndär morgon då ingenting fungerar.

Trött fast rastlös. Eländig. Jävlig. Värk. Grusögon. Lite som att jag vore en pensionär.

Sådana här mornar borde ingen få träffa mig. Inte ens min dotter. Det som jag dock tror att hon uppskattar när jag vaknar på den här sidan är låt-gå-mentaliteten. Just nu sitter hon och gör grötsoppa av den kladdigaste kladdfärgen som jorden någonsin skådat. Gröntsvartvittlilarött-i ett.

Denna färg tillåts endast vid särskilda tillfällen, idag är ett sådant.

I övrigt har jag lagt ner Anja Snellmans Safari Club, rörig bok, blev inte klok på den. Istället har jag äntligen tagit tag i Sara Kadefors:

Och historier av dessa slag passar mig ypperligt. Människor som får konfronteras med sin vardag. Sina val. Sina sätt. Människor som utmanar sig själva. Som vågar gräva. Som flyr. Som är desperata. Som hittar nya sätt. Som lär sig nya saker. 

Om jag hade fått välja hade jag önskat lite mer språknörderi, lite mer ordglitter, men historien duger ypperligt. Sylvia är spännande. 

I övrigt ska jag införskaffa mig en smartphone idag. Det är på tiden tycker jag själv och många andra runtomkring mig. Dom börjar tröttna på att jag aldrig kan titta på fotografierna dom skickar mig (kolla jag säger fortfarande fotografier, trots att jag mycket väl vet att det heter något annat). 

ps. i onsdags tog jag mig fram på terrängbanan på fina ponnyn Fjodor. revansch tamejfan! ds.  

Romanen med stort R

Fredagkväll. Nyss hemkommen från jobbet. Försöker varva ner, men det går väl sisådär. Istället för att vara vuxen och klok och äta nyttig mat (som man blir mätt lääänge på) har jag liksom hivat i mig en påse chips. Och det blir man ju sådär lagom lugn utav. Eller mätt.

Så medan hjärnan ändå är igång har jag ett erkännande att giva: jag har kommit på att jag vill skriva den där boken nu. Romanen med stort R.

Jag är dock rätt sopig på att avsluta saker, i synnerhet historier. Jag har försökt mig på det ett antal gånger, men aldrig lyckats. Poesi och prosa ligger nog mer till hands för mig (jag höll ju för fan på att bli utgiven: jubla!!! men det var ju poesi det). Så nu har jag fått den geniala idén att jag ska slafsa ihop alla tre genrerna.
Smart.

Tema då? Ja. Hur jag än vrider och vänder på huvudet och hjärnan och hjärtat så hamnar jag alltid på "ensam flicka -temat". Hur jag än försöker byta fokus, så blir det alltid så.

"Ensam flicka ger sig ut i världen, hittar sig själv och köper en korvkiosk"

Alternativt:

"Ensam flicka ger sig ut i världen, träffar en kamel och gifter sig rikt"

Alternativt:

"Ensam flicka ger sig ut i världen och spöar alla andra i armbrytning när hon kommer hem igen"

Alternativt:

"Ensam flicka ger sig ut i världen och tar livet av sig" (men det låter så jävla hemskt så det vågar jag inte ens yppa, att det finns en sådan idé överhuvudtaget... fast nu gjorde jag ju det.)

Den här flickan ja.. hon jagar mig som om jag vore den sista människan på jorden. Antagligen har jag väl fortfarande inte kommit överens med den där flickan, eller vänta: jag har inte kommit överens om hur den där flickan blev behandlad. Än finns det stenar att vända på. Än finns det ord att säga.

Och kanske det är Romanen med stort R som kommer sätta punkt på det hele. Eller jag vet inte. Går det verkligen att sätta punkt för något som man inte var det börjar och var det slutar?

Går det att komma överens?

Förlåtit, det har jag gjort. Förstått det har jag också gjort. Men än finns det taggar som river. Blåmärken. Och ibland är det liksom som att hur mycket man än skrubbar och gnider och sköljer och rensar så blir det liksom aldrig riktigt "rent". Lukten finns kvar.

Nu tänkte jag försöka avsluta det här inlägget med något smart. Men jag har inget att säga, förutom bilden här ovanför. Jag önskar nog att det var lite mer så ibland.

200 sjukdagar om året

Atjo! Host! Snörvel!

Någon har sagt att det är normalt med 200 sjukdagar det första året på förskolan (gäller det även föräldrarna?).

200 dagar. Det låter ju vansinnigt, men jag förstår också att det inte är taget ur luften.

Denna vår har varit den sjukaste våren i mannaminnet. Och en kort sekund trodde jag det var över, men nepp. I måndags slog det till igen. Hosta hosta hosta! Feber!

Åh. Jag blir faktiskt lite lätt vansinnig på det här. Vi hinner inte mer än komma igång så blir vi sjuka.

Dotter.
Emil.
Jag.

I den ordningen ganska exakt.

Men jag antar att det är så livet är just nu. Acceptera. Observera. Aom.

Om man nu överhuvudtaget ska hitta någon fördel med att vara sjuk så måste det ju ändå vara att man hinner läsa.

För tillfället snurrar dessa två:

"Den mörka hemligheten". Jag tror det är tredje gången jag läser den nu. Rekommenderas varmt till dig som är intresserad av att rota i det förflutna.

"Safari Club". Har precis öppnat den, men den verkar lovande. Språket framförallt! (ja, jag är en språknörd). Dessutom är författaren finska, det brukar båda gott.


I övrigt börjar saker och ting klarna.

Det hurrar vi för.

Detta kommer inte bli en inredningsblogg, men..

...igår hade jag och min karl vår första hela lediga dag ihop sedan 3 maj.

Det firade vi med att dra på loppis.

Fyndade gjorde vi också!

Vad sägs om?

Handblåst ljuslykta av Renate Stock. Oh, den är så fin. Min lilla älskling.


Och efter ett och ett halvt års: "vadfanemil(jo han heter så)närskavimålaomtoaletten?" kom vi äntligen till skott. Och start(inspirations)skottet var bland annat denna fantastiska tandborstsmugghållare från HAFA:

Yej!

Och nej, detta kommer inte att bli en inredningsblogg. Jag är bara så sjukligt förtjust i fynd. Speciellt teak, blommigt, glasigt och annat som känns på riktigt.

Sjuk reklam. På riktigt.

Jag tror inte mina ögon när jag ser ovanstående bilder i dagens Arbetarbladet http://arbetarbladet.se/nyheter/gavle/1.4764597-nians-annons-uppror

För det första är jag lite trött på så kallade "tjejkvällar" där det ska shoppas och sminkas och fixas och göras vackert. Blä. Gör något coolt och utmanande istället. (Men, vad annat kan man vänta sig av en shoppingalleria..)

Men när dom dessutom addar självskadebeteende till detta blir jag vansinnig. Fattar folk inte att detta är en allvarlig form av självdestruktivitet?

Det är ett beteende som i värsta fall leder till självmord.
Det är ett beteende som förstör den egna självkänslan.
Det är ett beteende som förstör relationer.
Det är ett desperat beteende i rop på hjälp.
Det är ett missbruk.

Det är en sjukdom.

(inte alla är sjuka när dom börjar med detta beteende, men när det gått ett tag är det väldigt lätt att det leder till allvarliga störningar, ohälsa och andra vidrigheter)

Inte nog med att vi slitit i hundra år över alla anorexiafall som pryder planscherna,
ska vi behöva börja slita för detta nu också?

När fan ska det räcka? (Jaja, jag vet, bilden ska symbolisera en arm som gått sönder på grund av en tung shoppingkasse.. men det duger inte som svar!!)

Bilden säger något annat.

Den här kvinnan vill inte berätta i detalj hur hon skadade sig själv för andra, just på grund av INSPIRATIONSRISKEN.

http://www.unt.se/leva/vagen-ur-sjalvskadebeteende-1291943.aspx

Det är faktiskt så. Har man ett självskadebeteende eller ett forna sådant är det väldigt lätt att "inspireras av andra". Precis som med anorexiaplanscherna.

Förutom deras otroliga dumhet i att smälla upp en sån här bild (att dom inte fattar bättre liksom) så blir jag riktigt förbannad eftersom tusentals människor i detta land dagligen kämpar för att unga ska må bra, bättre.

Vi sliter för att pumpa in självkänsla och självförtroende i de människor som på något sätt aldrig fick någon eller tappat den.

Och så kommer det här. På första sändningstid liksom.

Jag har sagt det tusen gånger och jag säger det igen:

DET ÄR INTE COOLT ATT SKÄRA SIG.
DET ÄR SJUKT.
DET ÄR LIVSFARLIGT.



Puss och Kram på er. Var snäll mot dig själv.