Livet är aldrig så stort som nära döden

Kristian Gidlund sitter i TV och berättar om sin cancer. Livet. Döden.

Han säger att han känner sig utfryst av livet. Han säger att han tar döden med ro. Det är bara att gå rakt in i den. Han säger att han inte trodde att han skulle sitta i tv vid 29 års ålder och prata om sin död.

Men det gör han. Och det griper tag i mig. Han berör det ämne, den del av livet jag är allra mest rädd för. Det som ingen kommer undan.

Döden.

Jag har mött döden flera gånger i mitt liv. Jag har hållit svaga händer innan dom sista andetagen. Jag har suttit i spåniga boxar och begravt tårar i mjuka manar. Jag har hört dunsen av en fallande häst som aldrig mer kommer tillbaka. Jag har strukit farväl på kalla kinder. Jag har tröstat och hållit om sjuka, ångestfyllda kroppar.

Jag har tröstat min E. Min mamma. Pappa. Min vän.

Ingen undgår den.

Och. Vid alla dessa tillfällen har jag slagits av lugnet. Tystnaden. Det är som att det går att skära i luften. Livet är aldrig så stort som nära döden.
Ingenting är så viktigt som livet nära döden.



Men ändå är jag så rädd för dig. Kanske det inte är dig jag är rädd för utan mer det faktum att man inte får leva mer. Det är så mycket man missar.

Jag vill inte missa. Jag vill vara med. Och hur ska dotter klara sig den dagen jag dör? Och hur ska jag klara mig när dagen kommer för bittebatten och Pokkin?

Frågor jag inte har svar på.
Frågor som med jämna mellanrum äter min hjärna.

Därför var det någonstans en sådan viktigt påminnelse för mig att lyssna på Kristian.

Han är 29 år och säger att han har levt ett rikt liv.

Jag tror på det. Att fylla livet med liv.

Jag menar: vad mer har vi?




- Posted using BlogPress from my iPhone

Krigarmissen

Snö! Snö gör livet enklare. Ljusare! Bättre!

Så lycklig igår. Blev tre år igen och galopperade i trädgården med både hund och barn. Jag vet inte, men snö gör det lättare att andas. Det blir som en befrielse när den väl kommer, ljuset. Kylan!

Jag är inget fan av långdraget mediokert väder som gråhöst eller regnsommar eller slaskvår. Det ska variera! Hända saker!

Och ja.. Jag följde stormen Sandy inatt. Men, jag skyller dock på att jag faktiskt inte kunde sova på grund av sjuk misse.

Igår kväll hade missens öga fullständigt havererat. Skadad i krig i lördags, men eftersom han är en tuffing bet han ihop tre dagar, men igår orkade han inte mer. Stå emot infektionen alltså. Så det blev akutfärd till veterinär i Falun. Och självklart var det APDÅLIGT väglag (det gillas inte). Och folk körde som idioter.

Men. Vi kom in och missens ögonbryn tömdes på snusk. Och eftersom missen tog obarmhärtigt lång tid på sig att piggna till inatt. 03:17 rättare sagt. Ville sömnen inte infinna sig hos matte.

Idag väntar arbeite och återigen arbeite. Dag två på 100 %. Funkar ok.

Krigarmissen!



Före.



Efter.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Vintertid - nu kör vi bara

Vintertid.

På något sätt är det mycket enklare. Då finns det ingen återvändo. Jag menar; det är redan mörkt, det är kallt. Det enda dom saknas är snö och det är ju rätt fint. Och vips så är det vår!

Så nu kör vi bara.

En kort reflektion kring Så mycket Bättre igår bara. Maja och Sylvia ville båda två gosa med Pugh. Om ni inte ville det, kan ni då förklara för mig varför ni åmade er så?

Ja Maja. Dina ben är superlånga. Men joxa inte omkring så mycket med dom, din sång liksom drunknar i allt det där joxandet.

Miss Li. Underbart underbart underbart. Ibland har jag svårt att ta till mig dig, men igår var du magisk.

Idag står Adjö Herr Muffin på schemat och en tur på Castor.

Kan bli en bra söndag.

Adieu.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Kossa på grönbete

- Posted using BlogPress from my iPhone


Tittar på mig själv och ser en sliten människa. 31 år och sliten. Använd på något sätt. Förbrukad.

Ha. Lite väl mycket drama där kanske. Men allvarligt. Jag är sliten.

Inte deprimerad. Inte så. Jag är liksom bara så trött.
Det har gått i ett så länge nu.

På måndag börjar jag jobba heltid igen , provar en vecka. Sen utvärdering igen.

Ett steg i taget.

Idag var jag iallafall ovanligt klok. Istället för att röja och städa och göra fint, gick vi till svärmor och dinera. När vi kom hem sket vi i allt och slängde fram några lila ljus istället. Kollade på nerdtv.

Det jobbigaste med att vara en tröttapa är att dagarna måste struktureras på ett sätt som hushåller min energi. Så även om jag är superenergisk imorgon (tvivlar dock starkt) så får jag inte köra för hårt av ren och skär iver.

För då ligger jag på söndag igen.

Men att stoppa en nyutsläppt kossa på grönbete är inte så enkelt.

Och lite så är det här. De dagar jag har energi blir jag så himla glad, och då vill jag göra allt, allt, allt. Adrenalinet är på topp och jag är inte klok nog att vila.

Well. Det är bara att göra om och göra rätt.

Så. Imorgon ska jag max:

1 dammsuga
2 tvätta en tvätt
3 vattna blommorna
4 ta en promenad

Bra. Och innan vi sätter igång med det ska jag sova uuuut ordentligt.

Natt natt.

Den växande mamman

När jag födde dotter var jag en mycket osäker mamma. Minsta pip och jag sprang. Minsta avvikelse från den normala rutinen typ om : äta - bajsa - sova blev: äta - sova - äta gjorde mig nervig.

Och maten förstår ni, maten: inget socker. Till vilket pris som helst. Därför känner jag mig vuxen och lite cool idag som bjuder på russin till efterrätt så här på morgonkvisten.

Jag menar: vafan. Slappne av lite.

Det är så mycket som kommer gå snett i alla fall. En föreläsare som var expert på missbruksfsmiljer sa en gång att alla familjer är mer eller mindre dysfunktionella.

Kanske stämmer, eller inte. Men det fick i alla fall mig att slappna av.

Nu var russinet kanske ett extremt dåligt exempel. Men ni fattar vad jag menar.

Det går inte att vara perfekt. Det är helt omöjligt.

Det som däremot är viktigt är att låta barn få vara barn.

Det får man aldrig glömma bort.






- Posted using BlogPress from my iPhone

Jag gjorde dom jag sa

Jag gjorde som jag sa igår.

Vilade
Drack inget kaffe.
La mig i tid.
Tog vitaminerna i tid.

Resultat? En bättre morgon. Ångesten sover fortfarande, lite myrkryp i benen bara. Går dock att stå ut med.

Dessutom är det hästar. Stall och dofter ikväll. Motion. Närvaro.

Så den här morgonen bjuder jag på en bild som får sammanfatta allt det här:

Lugnet.






- Posted using BlogPress from my iPhone

Om att fläka ut mig själv offentligt

Här sitter jag och fläker ut mitt liv på en blogg. Lite sådärbara.

Tidigare idag gick jag omkring med en känsla av att det kanske inte är så bra att göra det jag gör just nu och har gjort de senaste dagarna,

men när jag tänker efter så gör jag det här för min egen skull. Skriver. Tänker. Formulerar. Pratar med er.

Och ikväll fick jag en sådan underbar kommentar av en människa. Tusen tack! Det värmer gott i mörkret.

För det är tudelat att vräka ur sig. Jag är en hyfsat offentlig person i Hofors (woho, hela 9000 invånare), många vet vem jag är, jag syns lite här och där. Kanske du som står framför mig i kassakön på ICA imorgon är en av mina läsare?

Just idag har min blogg visats ca 140 gånger. Jag vet inte vilka ni är, men jag anar att ni finns i min omnejd.

Och det jag också märkt är att det verkar finnas ett behov att få läsa om det här instabila måendet. Då har jag flest visningar av min blogg. Jag tror inte att det är mig som person ni är intresserade av,  ni kanske bara vill känna igen er. Inte känna er ensamma? Eller så sitter ni och småflinar för att jag lägger ut mitt hjärta som jag gör. Hittar mina svagheter?  Eller så läser ni av någon annan anledning? Berätta gärna!

Men. Skrivandet är en del av mig. Jag är skriva. Skriva är jag. Om det när något jag kan, så är det att skriva.

För så länge jag kan minnas har jag skrivit. Innan internet fanns skrev jag hemma. I dagböcker. Jag skrev brev. Vykort. Lappar. Citat.

Sen när internet kom så började jag rätt snart hänga i sociala forum. Någonstans vid 20-års åldern hittade jag sourze.se och jag skrev runt en 150-200 inlägg där. Både poesi, novell och debattartiklar. En artikel blev till och med publicerad i en bok. Jag blev intervjuad av blivande journalister i Storstan som ville veta VARFÖR jag skrev offentligt. Jag var på hugget.

Jag har skickat in mängder av manus (främst poesi) till både Bonniers (som jag nästan blev utgiven på. oh yes.) och Wahlström & Widstrand (där fick jag noll respons).

Jag håller i skrivarkurser och jag tänker ord nästan jämt. Favoritordet just nu är: SILLGRISSLA

Så för mig är det egentligen helt naturligt att fläka ut mig på det här viset. Förutom skrivande har jag fläkt ut mig rätt mycket som sångerska och låtskrivare också. Men det är en annan historia.

Jag har försökt skriva om andra ämnen, analysera och debattera. Försökt hålla det fokuset på den här bloggen, men jag har märkt att det är omöjligt att enbart hålla mig till det.

För jag glider hela tiden in mer och mer in människan. Det mänskliga beteendet. Måendet. Psyket. Hjärnan.

Det är ju så vansinnigt spännande. Det är ju vi liksom.

Och någonstans tänker jag: för att förstå andra så måste jag förstå mig själv, och vice versa. Och det bästa sättet att förstå mig själv på är att skriva. Åtminstone just nu.

Så jag fortsätter nog med det. I alla fall ett tag.

I övrigt så fortsatte dagen att vara tung. En HLR-kurs under dagen piggade upp en smula, trots blåmärken på handen efter alla kompressioner.

Men det som piggade upp mest var ändå planteringen av alla vårlökar som dottern ivrigt deltog i.

Så även om den kommande vintern känns oerhört tung just nu så vet jag att det i mars,april kommer poppa upp små Kungsängsliljor runt vårt tegelhus.

Som avslutning delar jag med mig av en av mina absoluta favoritsångerskor: Björk.

Och just idag blir det Human Behavior. Texten förstår ni. Lyssna.

Och svängningarna.

Jag blir inte klok på svängningarna. Igår en balanserad dag

- idag har jag sovit över och har ingen kraft alls. Har svårt att se hur den här dagen ska ros iland.

Försöker analysera vad som gick snett igår?

Drabbades jag av hybris och trodde jag var frisk igen och körde för hårt av ren och skär glädje? Kanske.

Men det är så svårt att hitta balansen. Det är ju så roligt allt ibland...

Så idag tar jag det från ruta ett igen.

Inget kaffe på eftermiddagen.
Ta vitaminerna i tid.
Promenera på lunchen.
Vila efter jobbet.

Äta.Sova.

Trist, men hälsosamt i längden.

- Posted using BlogPress from my iPhone

- Posted using BlogPress from my iPhone

Höj din röst

Ingen har väl undgått den australiensiska premiärministern Julia Gillards "nänujävlarfårdetvaranog-tal" ?


Tyvärr kan jag inte ladda upp filmen här, men gör som 2 miljoner andra människor gjort: youtuba talet.

Alltså. Det fantastiska är inte bara att hon har gjort det, det har även gjort skillnad! 50 % av de australiensiska väljarna föredrar nu Gillard som premiärminister. En ökning på 3 procentenheter.

Och Abbot då som talet riktades mot? Ja, stödet för honom har minskat med 4.

Så. Det gör skillnad när man höjer sin röst, ibland räcker det bara med att använda den.

Vi är alldeles för tysta.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Dagen startades i skogen på hästryggen.

Idag fokuserade jag på att vara i balans och vara stilla med handen. Det verkade fungera ypperligt eftersom Castorpojken svarade med en fantastisk galopp som både gick att korta och länga när jag än bad om det.

Han var såpass med i matchen att han gjorde halt bara jag sträckte på mig lite. Wiho!

Dom här ridturerna är guld. När allting bara fungerar.

Och det finaste av allt är att morgonens ångest är som bortblåst.

Jag kör ju en hel mindfulness nuförtiden, vilket är sjukt effektivt på mig. Det får mig i balans.

Och att rida fokuserat och bemästra ett djur 500 kg är mindfulness om något.


Så idag blir en bra dag. Känner mig fantastiskt balanserad.

Puss!

- Posted using BlogPress from my iPhone


Castorpojken.






Ridturen avslutades på backen så även mina ben gick sträcka på sig lite.

Söndagen spenderades i ett ridhus i Hille där OS- ryttaren Peter Eriksson bland annat tränade Castor och hans duktiga matte Sara.

Alltid när jag tittar på hoppning med duktiga ryttare häpnar jag över hur enkelt det ser ut. Men jag vet att bakom varje språng ligger massvis av träning och slit.

Och jag tror det är det som gör ridning så spännande. Man kommer inte undan. Man måste vara fokuserad och noggrann. Minsta "fel" man som ryttare gör visar sig direkt.

Det är nog inte för inte man hittar så många perfektionister inom ridsporten, och där ligger ju min utmaning just nu. Att inte göra allt perfekt. Och det får väl vara så ett tag nudå. Bara för att jag ska hitta ett sundare sätt att leva på.

Så man orkar.

Ikväll blir det inte många knop gjorda. Soffläge och värme är vad som gäller.

Tjing så länge.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Morgnarna är värst. Ingen ork. Att göra kaffe känns som ett enormt projekt.

Och tålamodet. Finns ej. Så idag har jag kastat fram dotterns favvoverktyg.

Nu finns det tid för mig att slappa och skriva i minst en halvtimme.

Och för att träna ännu mer på att ta hand om mig själv drar jag till Gävle idag för att ensam och i lugn och ro avnjuta lite hästhoppning.

Jag tror att det handlar om dom här småsakerna faktiskt. Att tillåta mig själv att bara vara.

Det är faktiskt rätt svårt.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Lite sånt här är min nya strategi i vardagen. Mer sitta. Kladda. Mecka. Här ett litet smakprov på dotterns julfigurer.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Villavägen,Hofors,Sverige

Jag går på lina

Sist vi sågs var livet fint.

Det är det visserligen nu också, men otrolig mycket har hänt och under denna tid har jag fullständig glömt bort mig själv. Och däribland skrivandet.

Och som ett brev på posten kom också sjukskrivningen. Tröttheten. Vilandet. Ältandet. Snurret. Paniken.

Nu är jag hyfsat på fötter igen, men varje dag är lite utav en balansakt. Ungefär som att gå på lina. Minsta felsteg och tröttheten kommer. Paniken. Hjärtklappningen. Så just nu går jag väldigt långsamt.

Jag är extremt fokuserad på att hålla mig på linan.

När jag tänker tillbaka på de här tre månaderna så är det ganska klart för mig varför det har blivit som har de blivit. Jag har bara kört. Och dessutom jävligt bra. För bra. Jag har varit för duktig. Jag har dragit igång för många projekt, både på jobbet och hemma.

Ett tag var det så virrigt att jag ordnade mina lediga dagar i "arbetspass" (ja, herregud, ni hör ju).

En lördag kunde se ut såhär:

7:30 Frukost

8:30 Dammsugning  + tvätt + disk

10:00 Inhandling + (fattar ni, PLUS) klippning av gräsmattan och diverse andra "arbetsuppgifter"

11:30 matlagning

12:00 LUNCH...

............ nä, jag orkar inte redovisa mer, ni fattar nog grejen. Inte EN minut var fri. Ledig. Soft.

Och på detta: 100 % arbete plus hämtningar och lämningar på förskolan + schemapussel med skiftarbetande sambo PLUS:

ENORMA KRAV PÅ MIG SJÄLV. Omänskliga krav. Duktigaflickansyndromet.

Det kunde verkligen inte gå åt något annat håll än hit.

Det är nästan som en allergi. Jag får fysiska symptom av mina höga krav. Jo, det är sant. Min kropp reagerar med klåda, nervryckningar, skakningar, hjärtklappning och så vidare. Det är vidrigt. Vidrigt för att jag inte kan kontrollera det.

Ett tag var det så illa att jag gömde mina händer på jobbet för att de skakade så.
Magen kraschade.
Panik var och varannan kväll. Dödsångest.

Jag trodde jag skulle dö. Precis närsomhelst. När jag cyklade. När jag red. När jag körde bil. När jag joggade. När jag somnade. Det var som att döden lurade överallt.

Herregud. Jag vill verkligen inte ha det så. Vem vill det?

Nu vet jag att dödsångesten endast är ett symptom på en trött kropp. Jag vet att den inte är verklig, även om den i högsta grad upplevdes så.

Egentligen borde jag kanske inte berätta det här för er, men är det något jag är riktigt trött på så är det allt detta hymlande kring psykisk ohälsa. Ibland önskar jag att jag hade diabetes eller något annat. Men det har jag inte.

Jag är skör. Sårbar. Ängslig. Orolig.

Men. Jag har också en jävla kraft att vända på alltihopa. Och denna gång tänker jag använda denna kraft till att förebygga ett eventuellt framtida fall igen.

Nu tänker jag slappa. Promenera. Njuta av min familj. Njuta av den superfina hästen jag har fått möjlighet att rida (tack S!). Andas. Dra ner på kaffe. Sluta slå på mig själv. Spara på min energi.

Och jag tänker prata. Jag tänker inte låtsas något mer.

Och just den här lediga helgen kommer jag njuta av att jag i onsdags lyckades med en enorm bragd. Jag hoppade äntligen en hel lektion utan att oroa mig för avfallningar och omkullridningar. Jag klarade till och med 1 meter!

Jag tänker njuta av att jag och min älskade dotter sitter i soffan och slappar trots att klockan är halv tio.
Jag tänker njuta av att min sambo är världens bästa som stöttar mig genom alla dom här dagarna.

Jag tänker njuta av att jag bestämt mig för att vara snäll mot mig själv.