Jag är inte lek-mamma

Så. Hon sover.

Egentid.

Alltså idag har jag varit en bedrövligt trist mamma. Trött så in i märgen. Mitt i vår lek med Bondgården (som hon ju har berättat om för mig HELA veckan, men som jag ALDRIG haft tid att leka med) så får jag ett trötthetsanfall. Jag är liksom på väg att somna där, mitt i leken.

"Dotter. Jag måste gå och lägga mig sova. Du får leka med pappa istället"

"BUHÄÄÄÄÄÄÄÄÄ"

Och det där "BUHÄÄÄÄÄ" - et fortsätter ända tills jag somnat. Och innan jag somnar klockan två på eftermiddagen hinner jag tänker trettiotusen gånger att jag är en dålig mamma. Dotter kommer bli förstörd. Det enda hon kommer minnas från sin uppväxt är en trött mamma. En trött mamma som: "aldrig lekte med mig".  Fan fan fan. Men så kommer jag på vad jag skrev om häromdagen, att det inte är något bra med perfekta supermorsor heller.

Jag tycker verkligen inte det. På riktigt. Jag vill inte att att min dotter ska växa upp med en supermorsa som orkar, orkar, orkar. Jag menar: vad har inte hon att leva upp till då? Jag vill ju att hon ska bli en avslappnad och skön människa som tar livet med ro.

En skön människa som kan ligga och duga en hel dag i soffan framför fem avsnitt Dr House eller vad som är på tapeten då.

Men ändå. Stinget i hjärtat när hon gråter. Osäkerheten.

Sen är det också såhär att jag är inte riktigt någon lek-mamma. Jag tycker faktiskt det är rätt tråkigt att leka rollekar med bondgårdsdjur. Jag kommer liksom inte igång. Jag fattar inte riktigt grejen. Och hon skulle kunna sitta och leka så i timmar. Men bara om JAG är med. Förstås.

Dom här bondgårdsdjuren ska dessutom med överallt. Till förskolan. Till mormor. Till badkaret. På promenaden. Och det får ju för bövelen finnas någon gräns på hur mycket djur man ska släpa med sig i fickan. Där ska ju annat få plats också, som hundgodis, nycklar, bajspåsar, telefunken, pengar och diverse kvitton.

Och inte nog med det; att dom ska med överallt. Hon vill dessutom bestämma vilket djur jag ska ha och vad den ska göra.

I dag i badkaret så slängde hon en häst på mig. Då bara kände jag hur matt jag blev. Nästan arg. Nivet: jag har ansträngt mig hela dagen för att orka leka, vara tillmötesgående trots den förbannade tröttheten, så att få en häst i nyllet var det sista jag behövde.  En sekvens från "Dum och Dummare" spelades upp i mitt huvud, ni vet det där snöbollskriget när det liksom går lite överstyr...
Självklart är jag lugn och fin mamma (det ska man ju vara) så jag svalde irritationen och klev upp istället.
Inget "Dum och dummare" här inte.

Men ändå.

Den där ilskan som väller upp i en ibland.

Däremot tycker jag det är riktigt roligt att måla ihop, sjunga, rida, sparka boll, plocka svamp, kratta, cykla, promenera, pyssla. Och där tror jag vi har hittat något hon och jag. Det är skönt.

Någonting att hålla i.

I övrigt har det varit en riktigt seg helg. Jag längtar efter snö, glitter och glamour.
Ser dock fram emot ridturen i morgonbitti på Castor som skaffat sig en massa energi på sistone. Inte för att han var lat förut, men det märks att han är mer på hugget. Han bjöd till och med på ett bakutsprång sist vi var ute i skogen.

Tjing så länge.

Stick du Fula monster

Ikväll är jag förbannat trött på mig själv. Min rädsla. Min oro. Min ångest.

Så nu får det vara nog. Dra åt skogen du fula, äckliga jädra monster!!

Från och med nu, just jävla nu tänker jag skita i dig. Du har inte gjort mitt liv ett dugg bättre. Du tar bara min energi.

För jag är så trött på att vara rädd för....

.... getingar
.... höga höjder
.... mörker
.... djupa vatten
.... att krascha in i hinder
.... gå omkull
.... inte duga
.... inte vara en bra mamma
.... ramla av
.... döden
.... sorg
.... förlossningar
.... graviditeter
.... björnar
.... vargar
.... sprutor
.... tandläkaren
.... navlar

För jag vill ju:

Leva leva leva! På riktigt!







- Posted using BlogPress from my iPhone

Älu tlött mamma?

Och där ligger hon. Min dotter.

Jag snusar på henne innan jag går ner. Stryker henne över pannan och tänker att inget ont får hända henne. Någonsin.

Jag står knappt ut med tanken.

Jag tänker tillbaka på mig. När jag var liten. Mamma gjorde likadant. Hon strök mig över håret och läste någon vacker finsk bön för mig och välsignade mig innan hon gick. Varenda kväll.

Bönen lämnar jag åt andra. Jag är inte bra på sånt. Det får räcka med "jag älskar dig mest i hela världen". Men ändå, samma princip. Och det är i såna här stunder, jag blir så skör inför livet. Hur förbannat snett allting kan gå.  Att liksom hon har legat i min mage, att liksom jag har burit henne in i den här världen. Hon. Min dotter. Sin egen människa.

Vilket ansvar.

Ibland poppar tankar upp som "hon får inte bli som mig". Snälla någon. Låt henne få slippa mina tankar, mina känslor. Min ånger. Mina bekymmer. Mina fantasier. Mina brister. Mina rädslor.

Men jag vet också att hur mycket jag än försöker dölja dom för henne så vet hon. Hon vet inte bara, hon kommer följa mig i många fotspår. Kanske inte alla, men tillräckligt många för att hon ska få mig i sig.

Minst fem gånger detta år har hon kommit med en kökshandduk för att torka mina tårar.

"Älu lessen mamma?". Åh. Mitt hjärta brister.

Minst tio gånger denna höst har hon frågat:

"Älu illitelad mamma?". 

Minst femuhundranittio gånger har hon frågat:

"Älu tlött mamma?". 

och så: "Va inte tlött. Vi kan väl leka?"

Och det skär i mig varenda gång. Jag vill inte att hon ska se. Hon ska inte behöva ta del av mitt huvud. Min trötthet.

Okej. Jag vill verkligen inte bli en hysteriskt glad och perfekt supermamma, såna finns ju inte har jag lärt mig. Dom som låtsas vara såna är inte heller bra förebilder, snacka om höga krav för barnet att leva upp till. Men ibland blir jag så rädd för att hon kommer bli lika känslig som jag. Häromveckan spelade och sjöng jag "Märk hur vår skugga" på pianot. Tårar. Hon ville inte höra.

"Sluuta".

"Vem kan segla förutan vind" går heller inte hem.

I ärlighetens namn får jag knappt spela överhuvudtaget. Det kan ju i och för sig bero på att hon är en envis 3,5-åring också. Såklart.

Men jag anar känsligheten. Funderingarna.

Höstens frågetema har varit himlen. Alltså Döden.

"Valföl är Baloo i himlen?"
"Valföl är fajfaj i himlen?"

Svar: För att dom blev gamla och sjuka? Typ? Kanske?

Eller sanningen: För att din farfar dog två månader efter din födsel och alla vi tyckte det förjävla tidigt att dö. DU hade ju precis kommit.

Livet. Döden. Jag och E kommer få svara på de där frågorna tusentals gånger. Jag anade nog inte att det skulle komma så här tidigt bara.

I Göteborg försvann en 9-årig Anna igår. Lyckligtvis är hon återfunnen och vid liv.
Men jag har också varit med och letat efter Engla. Hon är i himlen nu.

Livet är så skört. Det är så stort, men kan vara så litet på en och samma gång.

Så. Snälla någon. Låt livet vara snällt mot oss och låt oss bara få fightas med dom vanliga striderna.

Cornelis. "Märk hur vår skugga".

Struktur

Fredagmorgon.

Det är något magiskt med fredagar. Kraven släpper. Andningen går ner.

Helgen kommer vara en lugn tillställning för familjen SöderströmEriksson. Jag ska läsa ut Smuts och tvätta 2 tvättar. Promenera.

Sen ska vi leka med nya bondgården och äta godis. ( förlåt dotter för att jag inte hunnit med det tidigare i veckan)

Igår hade jag ett möte där vi diskuterade min fd sjukskrivning och vad jag behöver för att min ångest inte ska sätta fart.

Ordet är struktur.

Och det är ju logiskt såklart. Ett virrigt huvud behöver ramar. Annars drar jag iväg. Som jag sa igår:

"Det är som att jag sätter mig på ett skenande tåg och när jag väl sitter där har jag ingen aning om hur jag ska kliva av eller bromsa det. Därför är det bra förebygga eventuella påstigningar på tåget. "

Very well.

Nu är det helg. Strukturen kommer att vara: En sak i taget.

Och föresten:, jag tycker Katrin Zytomierska är riktigt pinsam. Uscha. Blä. Urk.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Nervositeten som inte släpper

Gårdagens hopplektion gick strålande ur ett tekniskt perspektiv. 3 galoppsprång på 14 meter var svårt. Det kändes som att vi red i 190 för att nå fram.

George var duktig och gjorde som jag sa. Men det tog ett litet tag innan jag visste vad jag skulle säga. Men när vi väl kom överens var det skoj.

Vi gjorde rätt.

Däremot låg nervositeten som en hinna över min hjärna. Framförallt mot slutet av lektionen.

Från att ha hoppat allt vågade jag knappt ingenting.

Och just så brukar det alltid vara.

Och just den typen av nervositet förstår jag mig inte på.

Att det blir värre mot slutet när jag redan bevisat för mig själv femton gånger att jag klarar övningen.

Jag är snart 32 år. Har ridit sen jag var 9 år med vissa avbrott för studier.

Och jag lär mig nytt varje år. Jag klarar av svårare övningar, svårare hästar.

Men. Nervositeten finns fortfarande kvar. Ibland ångest.

Finns det någon människa som kan förklara för mig hur det hänger ihop?

Hur är det möjligt att jag trots femtioelva gånger bevisat för mig själv att jag kan så finns räddharen kvar?

I övrigt är det bra att stretcha efter hopplektion. Min rygg är gammal idag.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Jag vill bara lära känna världen

Har ni någonsin känt att ni vill lämna Er trygghet?

Lämna allt ni vet?

På sistone när jag rullar genom Hofors på min cykel så kommer tankarna om att vilja dra. Långt härifrån. Inte för att det är några större bekymmer med Hofors, jag trivs här, alla mina vänner är här, min familj. Hästarna. Hunden. Katten.

Men jag är på något sätt så ofantligt trött på allt jag vet. Jag vill veta nytt.

När jag var 21 år drog jag till Australien. Det var väl inga hisnande nya kunskaper jag fick lära mig, men jag lärde mig åtminstone att ta hand om mig själv. Även om det var oändligt ensamt ibland.

Och nu 10 år senare har samma bekanta känsla tagit fatt i min kropp. Jag vill bort.

Och hur tusan gör man det med familj och hus och jobb och allt som man åtagit sig. Och vart ska jag åka? Eller rättare sagt: vart ska VI åka? För jag är ju längre inte ensam.

Efter att i flera år försökt ställa in mig i familjekonstellationen. Bli trygg och nöjd med att vara 3. Äntligen våga bli lite beroende av en annan människa. Så vill jag alltså dra.

Inte dra från E och dotter. Dom ska självklart följa med. Utan dom är jag knappt en fis i rymden.

Men jag behöver nytt.

Vi har flera gånger pratat om att åka som volontärer. E är sjuksyrra och jag pedagog, så nog skulle vi kunna få plats någonstans här i världen förutom i Sverige.

Fast när vi pratar volontär så slår harhjärtat till. Hur ska hunden klara sig utan oss? Batting?

Och dotter? Vad har hon att säga till om i denna fråga?

Och huset? Det vill jag heller inte sälja.

Och tänk om det finns otäcka spindlar som kryper in i dotterns säng?

Och tänk vad ledsen mamma skulle bli.

Ibland får jag i alla fall för mig att vi flyttar till en förort till någon storstad ute i världen någonstans. Paris. NY. London.

Bristol vore också coolt. Jag skulle vilja veta varifrån Portishead och Massive Attack kommer ifrån. Hur tusan blev dom som dom blev. Vad har jag gemensamt med Bristol?

Varför hittar jag hem varje gång jag lyssnar på dom?

Och ibland vill jag flytta ut på landet och köpa mig två hästar. En snygg fjordhingst till mig och en prickig shetlandsponny till dotter. Getter måste vi också ha.

I mina vildaste och modigaste stunder vill jag bli som Natasha Illum Berg. Jag vill strida mot lejon och spåra bufflar. Skriva böcker och bära hatt.

Kanske min längtan bara är ett friskhetstecken? Att jag nu, äntligen, för nästan första gången i mitt liv är så förbannat trygg att jag vågar tänka mig utåt i världen.

Australien var såhär i efterhand ren och skär flykt.

Nu vill jag inte fly. Jag vill bara lära känna världen.

 

Jag är liksom ingen soptunna

Medan andra skar ut pumpor och tände ljus på kyrkogården var jag och mina kollegor mer eller mindre instängda ute i skogen med Bodil Jönsson.

Inte Bodil: tiotankaromtid- Bodil utan Bodil: themasterofgrupputvecklingochledarskap - Bodil.

Och nu ska ni få höra: Det var otroligt längesedan jag blev tagen på så fullt allvar som jag blev i helgen. Och WOW vilken känsla! Och WOW vad det gjorde med mig. Hon lyssnade på minsta lilla ord som slipprade ut ur min mun. Hon undrade kring minsta lilla ord jag sa. Hon bekräftade mig. Hon ville veta mer. På riktigt!

Jag var intressant!

Och detta i sin tur gjorde att jag blev likadan. Jag blev genuint intresserad av vad mina kollegor och vad Bodil hade att säga. Hela tillställningen kändes högtidlig.

Vi liksom blev några andra. Kanske dom vi egentligen är. Fasaderna släppte.

Och herregud vad skönt det var. Och herregud vad mycket det finns kvar att jobba med.

För det är ganska sällan vi människor tar varandra på allvar. Har ni tänkt på det?
Klassiska exemplet nummer 1:

A. - Tja! Läget i dag då?
B  - Jo, det är bra!
A  - Bra!

Va? Vadå "Bra!"?
Tänk om B istället sagt: "Du, det är förjävligt. Jag fick inte sova inatt. Dottern skrek till fem. Jag vill typ bara dö för att jag är så trött".

Oh shit. Hur orkar A med det? Gör du det? Ställer du frågor för att du är genuint intresserad eller ställer du frågor för att "man gör så".

Jag gör det för både och. Det är ju en artighetsfras. "Man" gör så. Och det skulle nog bli rätt outhärdligt om alla hela tiden fläkte ut sina liv inför varandra,

men tänk om vi ibland åtminstone kunde stanna upp 3 sekunder till och ge ett äkta, genuint svar. Och tänk om frågeställaren kunde stanna upp 3 sekunder och verkligen lyssna på svaret.

Alltså, jag tror att vi växer av sånt.

Jag gör det.

Jag själv fläkte ut mitt halva liv på den där kursen, men jag kunde göra det. Det var så tryggt. Vi respekterade varandra. Och just i den här kursen var det också lite utav en nödvändighet för att kunna ta oss vidare.

För det är svårt att förstå andras beteenden om jag inte förstår mitt eget.

Så. Med de här två dagarna i ryggsäcken tänker jag starta projektet:

Marita-slutar-svälja-skit-projektet.

Jag är liksom ingen soptunna. Jag är en jävligt bra person som förtjänar respekt.

Precis som du gör.

Och apropå ledarskap (som jag skriver mer om en annan dag eftersom dotter vill bygga lego nu) bjuder jag här på lite Görel.