Efter en riktigt lång och seg dag med många skittankar sitter jag i soffan med min fina familj och duger.
Jag är ju skitbra faktiskt. På riktigt.
Och jag behöver inte vara bäst. Det går bra ändå.
Jag gör väl så jädra gott jag kan.
Och dä duger ju.
Och jag tänker tillåta mig själv att vara trött och PMSig i helgen.
Jag tänker inte feja och skura mer än nödvändigt.
Jag tänker inte oja mig över skitiga fönster.
Jag tänker rida och tanka värme från min familj.
Jag tänker nöja mig med mitt.
Tjing!
- Posted using BlogPress from my iPhone
fredag 8 februari 2013
onsdag 6 februari 2013
Den dagen min dotter blir kallad för slyna kommer jag vända upp och ner på den här världen. Det lovar jag er.
Min 3,5 år unga Dotter ligger i soffan och försöker somna samtidigt som det strömmar ord ur TV:n som:
HORA. SLYNA. PISSLUDER.
Jag pratar såklart om Uppdrag Gransknings reportage om "Män som näthatar kvinnor".
Än så länge så vet hon inte vad ett endaste av dessa ord betyder. Hon har nog inte ens hört dom. Men om några år. Kanske sex, fem, fyra, sju, vad vet jag! så kommer hon veta. Hon kanske inte kommer förstå dess innebörd, men hon kommer matas med dom. Dom kommer liksom finnas där runtomkring henne som en liten svärm av elaka bin som lämnar små stick och svidande sår, som med åren kanske växer sig större och till sist blir liksom en del av kroppen. En del av henne. Hennes vardag.
En normalitet.
En fullständigt vidrig normalitet.
"Det är ju bara ord". Hur många gånger ska vi behöva diskutera detta? Ord är makt! Ord är pilar! De har en riktning! De tolkas! Vi identifierar oss själva och andra och vår omgivning med ord. Vi bestämmer och rangordnar. Värderar och drar slutsatser. Ibland medvetet, ibland omedvetet.
"Om jag hade mött henne i verkligheten, sett hur hon sett ut och så" (kille ur programmet som svärtat ner Julia på HM:s sida angående Tupactröjorn;
Ja, vaddå? Vad menar du? Hade DET spelat någon roll? Hade du inte hatat om hon var "vacker" ?
HM hade plockat bort 3000 kommentarer på deras sida som rörde sig om hot mot Julia. 2000 kommentarer fick stå kvar. I 1 månad.
Hur tänkte dom?
Så kallat Näthat är ju intet nytt. Jag vet inte ens om jag gillar ordet. Men kanske det är bra för att just nu lägga extra mycket fokus på det offentliga rum som fullkomligt kokar av hat och mobbing.
Men för mig handlar det om människosyn i största allmänhet.
Jag är SÅ GLAD för att Facebook inte fanns när jag var tonåring. Jag blir mörkrädd när jag hör vilka intriger som utspelar sig där. Hur ni fina, unga människor beter er mot varandra. Hänger ut varandra. Snackar skit. Svärtar ner.
SLUTA! FÖR BÖVELEN!
Och att kvinnor inte ens kan utöva sitt yrke utan att bli mordhotade är ju bara för mycket. Jag orkar liksom knappt med det.
Och kom inte och säg att det inte handlar om kön. Det är ju helt uppenbart. Den manlige regissören till uppsättningen av SCUM-manifestet fick INGA mordhot, medan Andrea Edwards fick utstå kränkningar och hot utan stopp.
Hur många män har blivit hotade med att få sina bröst stekta?
Hur många män har blivit hotade med att bli våldtagna?
Alltså för att de utövat sin yrkesroll?
Detta sexualiserande. "Ja, jag blev kanske lite het på gröten. Man är väl man, svårt att hantera Han därnere...muuuhahahha).
Fy. Det finns inga ursäkter. Aldrig. Någonsin.
Det här är tyvärr en neverending-story.
Och jag kan lova er. Att den dag min Dotter blir utsatt för något dylikt så kommer jag vända upp och ner på den här världen.
På riktigt alltså.
tisdag 5 februari 2013
Sömnbesvär. Igen.
Sömnen krånglar lite igen.
Så fort jag släcker lampan börjar myrkrypningarna i benen. Tankarna maler på och jag hinner gå igenom halva livet samt släppa ut Pokkin femtio gånger på nattkiss innan jag somnar.
Sen kommer Dotter.
Ikväll har jag medvetet inte gått och lagt mig " i tid", har kollat på film och dragit ut på sänggåendet i hopp om att bli aptrött.
För jag är trött. Penicillinet och infektionen gör mig seg. Det är februari och jag längtar till våren.
På dagarna känns det som att jag skulle kunna somna precis var som helst.
Men inte på natten inte. Då blir jag pigg och rastlös.
Det är precis som att jag blir pigg när alla måsten och krav försvinner. Hjärnan blir liksom normal igen.
På dagarna förväntas jag ge och göra saker för andra.
Jag gillar visserligen det, men kanske jag varit lite på spänn ett tag.
Hursom. Nu tänker jag sova. Jag tar nog lite hjälp av någon lugnande röst.
Avslappningsappar är the shit.
Godnatt.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Så fort jag släcker lampan börjar myrkrypningarna i benen. Tankarna maler på och jag hinner gå igenom halva livet samt släppa ut Pokkin femtio gånger på nattkiss innan jag somnar.
Sen kommer Dotter.
Ikväll har jag medvetet inte gått och lagt mig " i tid", har kollat på film och dragit ut på sänggåendet i hopp om att bli aptrött.
För jag är trött. Penicillinet och infektionen gör mig seg. Det är februari och jag längtar till våren.
På dagarna känns det som att jag skulle kunna somna precis var som helst.
Men inte på natten inte. Då blir jag pigg och rastlös.
Det är precis som att jag blir pigg när alla måsten och krav försvinner. Hjärnan blir liksom normal igen.
På dagarna förväntas jag ge och göra saker för andra.
Jag gillar visserligen det, men kanske jag varit lite på spänn ett tag.
Hursom. Nu tänker jag sova. Jag tar nog lite hjälp av någon lugnande röst.
Avslappningsappar är the shit.
Godnatt.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Utmaning inför framtiden!
Jag minns så väl när TV-spelandet intog familjen Söderströms hus.
Året var någonstans 87-88 (det kan väl stämma va?) och vi hade varit i Gävle och tittat när Brorsan spelat match. Efter matchen hade pappa lovat att vi skulle åka iväg och handla den där gråa lilla burken.
Nintendot.
Jag anar att det var ett stort steg för mina föräldrar som varken hade telefon, TV eller bil när de var små.
En spelburk! Små gubbar som hoppade på en skärm och som skulle göra som vi sa. Nintendot tog plats i vårt hem och vi spelade framförallt Ice Climber, Duck Hunt, Zelda och Supermario.
Brorsan och hans polare hade första parkett bokad, men det hände även att jag fick spela. Och jag tyckte verkligen om det! Mina favoritspel vad Zelda och Castlevania. Jag och en kompis kunde sitta en hel helg och spela. Men vi var förstås tvungna att gå ut emellanåt. Det var mamma alltid hård på.
Och det var bra.
För några år sedan lärde sig min mamma att sms:a. Nu finns det till och med en dator i deras hem. Hon kan både Skypa och läsa Arbetarbladet på nätet.
Nu sitter jag här själv med teknik som jag aldrig kunnat drömma om när jag försökte rädda sessan Zelda.
Och min Dotter är mitt i det. Och hon är lika fascinerad som jag var då. Skillnaden nu är att hon är 3,5 år.
3,5 år. Jag var åtminstone dubbelt så gammal.
När jag var 3,5 år så gosade jag nog mest med mina hästar och lekte med Barbie (jo. ja. jag vet. men det var så.).
Och jag är lite kluven. Jag märker ju hur fantastiskt teknik-smart min Dotter är, precis som många andra små barn. Det tar ungefär 1 sekund för henne att lära sig hur man flyttar någon gubbe på spelsajten på SVT. Hon vet hur man öppnar dörrar till stora slott. Hur man lägger pussel. Hur man ritar. Hon är expert på min Iphone. Hon ritar i Paint. Hon fotar, filmar och grejar.
Och skulle hon få välja skulle hon nog kunna sitta en timme eller två eller tre och flippra med datorer och telefoner.
På förskolan och i skolan är datorn och internet ett pedagogiskt redskap. 3 och 4 åringar får Ipads i julklapp. Egna iphones.
Och jag vill också att min Dotter ska hänga med i utvecklingen. Jag vill också att hon ska ha möjligheter.
Få ta del av teknikens möjligheter. Jag är ju själv helt begaistrad i min nya stjärnapp! Jag vet hur fängslande det är. Världen blir ju så nära!
Men jag tycker vi kan ta det i en långsam takt. Dotter älskar också att rita, åka pulka, rida, lägga vanligt pussel, leka häst, bada och så vidare. Balansen finns. Och den måste bibehållas.
För hennes skull. För vår skull.
Och där någonstans tror jag att framtidens utmaning blir. Att som förälder se till att vi erbjuder våra barn saker från olika världar.
Jag tror det är bra.
Hur tänker ni?
Året var någonstans 87-88 (det kan väl stämma va?) och vi hade varit i Gävle och tittat när Brorsan spelat match. Efter matchen hade pappa lovat att vi skulle åka iväg och handla den där gråa lilla burken.
Nintendot.
Jag anar att det var ett stort steg för mina föräldrar som varken hade telefon, TV eller bil när de var små.
En spelburk! Små gubbar som hoppade på en skärm och som skulle göra som vi sa. Nintendot tog plats i vårt hem och vi spelade framförallt Ice Climber, Duck Hunt, Zelda och Supermario.
Brorsan och hans polare hade första parkett bokad, men det hände även att jag fick spela. Och jag tyckte verkligen om det! Mina favoritspel vad Zelda och Castlevania. Jag och en kompis kunde sitta en hel helg och spela. Men vi var förstås tvungna att gå ut emellanåt. Det var mamma alltid hård på.
Och det var bra.
För några år sedan lärde sig min mamma att sms:a. Nu finns det till och med en dator i deras hem. Hon kan både Skypa och läsa Arbetarbladet på nätet.
Nu sitter jag här själv med teknik som jag aldrig kunnat drömma om när jag försökte rädda sessan Zelda.
Och min Dotter är mitt i det. Och hon är lika fascinerad som jag var då. Skillnaden nu är att hon är 3,5 år.
3,5 år. Jag var åtminstone dubbelt så gammal.
När jag var 3,5 år så gosade jag nog mest med mina hästar och lekte med Barbie (jo. ja. jag vet. men det var så.).
Och jag är lite kluven. Jag märker ju hur fantastiskt teknik-smart min Dotter är, precis som många andra små barn. Det tar ungefär 1 sekund för henne att lära sig hur man flyttar någon gubbe på spelsajten på SVT. Hon vet hur man öppnar dörrar till stora slott. Hur man lägger pussel. Hur man ritar. Hon är expert på min Iphone. Hon ritar i Paint. Hon fotar, filmar och grejar.
Och skulle hon få välja skulle hon nog kunna sitta en timme eller två eller tre och flippra med datorer och telefoner.
På förskolan och i skolan är datorn och internet ett pedagogiskt redskap. 3 och 4 åringar får Ipads i julklapp. Egna iphones.
Och jag vill också att min Dotter ska hänga med i utvecklingen. Jag vill också att hon ska ha möjligheter.
Få ta del av teknikens möjligheter. Jag är ju själv helt begaistrad i min nya stjärnapp! Jag vet hur fängslande det är. Världen blir ju så nära!
Men jag tycker vi kan ta det i en långsam takt. Dotter älskar också att rita, åka pulka, rida, lägga vanligt pussel, leka häst, bada och så vidare. Balansen finns. Och den måste bibehållas.
För hennes skull. För vår skull.
Och där någonstans tror jag att framtidens utmaning blir. Att som förälder se till att vi erbjuder våra barn saker från olika världar.
Jag tror det är bra.
Hur tänker ni?
måndag 4 februari 2013
Greja-i-munnen-skräck
Att sitta på Folktandvården och längta till tandläkaren hör inte till min vardag,
Jag har såklart grejaimunnen-skräck.
För oftast när utomstående människor grejar i min mun gör dom det med metallsaker och nålar. Och metall/nålar plus hud/slemhinnor är lika med smärta.
Och självklart är jag begåvad med rädsla för smärta.
Jag tränar på det med. Som med allt annat.. Lugn lugn. Och så är det såklart det här med att förlora kontrollen. Någon ANNAN obehörig människa ska greja och ta över MIN kropp.
Men nu har jag så förbannat ont så jag lägger mig gärna under deras kontroll.
Ett krav är dock att dom inte pillar i såret. Tror vi att jag slipper?
Antagligen inte.
Så, när jag överlevt detta ska jag fira med pannkaka och grädde plus lek med Dotter.
Vi hade en katastrofal morgon och vi behöver nog bygga på vår relation lite.
Men först. Rädsleträning.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Jag har såklart grejaimunnen-skräck.
För oftast när utomstående människor grejar i min mun gör dom det med metallsaker och nålar. Och metall/nålar plus hud/slemhinnor är lika med smärta.
Och självklart är jag begåvad med rädsla för smärta.
Jag tränar på det med. Som med allt annat.. Lugn lugn. Och så är det såklart det här med att förlora kontrollen. Någon ANNAN obehörig människa ska greja och ta över MIN kropp.
Men nu har jag så förbannat ont så jag lägger mig gärna under deras kontroll.
Ett krav är dock att dom inte pillar i såret. Tror vi att jag slipper?
Antagligen inte.
Så, när jag överlevt detta ska jag fira med pannkaka och grädde plus lek med Dotter.
Vi hade en katastrofal morgon och vi behöver nog bygga på vår relation lite.
Men först. Rädsleträning.
- Posted using BlogPress from my iPhone
söndag 3 februari 2013
Natur VS värk
Såren i munnen tar på krafterna. Är slut och hängig. Ska till HC imånn.
Men.
Bästa medicinen mot värk förutom värktabletter och sömn är luft.
Frisk jädra luft. Och vacker natur förstås.
Och soliga dagar som dessa är det självklara valet utomhuslek.
Efter tårtätande hos mammi som nu är hela 66 år drog vi ut på Edsken och halkade runt. Dotter vägrade åka bob så efter lite tjafs kom vi äntligen ut på isen.
Och herregud så vackert.
Och om Pokkin själv fått välja hade hon stannat kvällen lång.
Nu är vi hemma. Utslagna och möra. Bidar kraft till att resa oss och göra mat.
Sen blir det soffhäng och Taken.
Myspys.
Posted using BlogPress from my iPhone
Men.
Bästa medicinen mot värk förutom värktabletter och sömn är luft.
Frisk jädra luft. Och vacker natur förstås.
Och soliga dagar som dessa är det självklara valet utomhuslek.
Efter tårtätande hos mammi som nu är hela 66 år drog vi ut på Edsken och halkade runt. Dotter vägrade åka bob så efter lite tjafs kom vi äntligen ut på isen.
Och herregud så vackert.
Och om Pokkin själv fått välja hade hon stannat kvällen lång.
Nu är vi hemma. Utslagna och möra. Bidar kraft till att resa oss och göra mat.
Sen blir det soffhäng och Taken.
Myspys.
Posted using BlogPress from my iPhone
Liten på jorden
Igår på kvällspromenaden lyste det upp bakom mig. Det kändes i alla fall som så. Jag vände mig om och såg liksom en gul boll fara över den klara stjärnhimlen. Min första reaktion var att önska mig något, men jag såg ganska snart att det inte var en stjärna (alltså, jag gissar det).
Det var liksom en boll med en lång svans! Som brann!
Ungefär såhär, fast lite mindre:
(det här tror jag är Hale-Bopp. Jo, det ska vara två P:n. )
Jag rusade hem och började genast googla på kometer och kometfall. Fina Fröken Kaij var på besök så hon kunde guida mig i stjärnletandet. Och så hittade jag någon sida med massa datum över synliga kometfall.
Och jopp. Den 2 februari (igår alltså) skulle Komet Linear dra igenom vårt system. Så kanske det var den jag såg.
Hursom. Det var fantastiskt. Vackert. Och hisnande.
Nivet den här "liten-på-jorden-känslan" som kan infinna sig ibland när man är med om händelser som man inte rår över, som liksom naturen styr över, typ; stormar, åskväder, dödsfall, sjukdomar, översvämningar, tsunamis och sånt (jag vill även lägga till förlossningar här, men har inte tänkt igenom det riktigt ), den infann sig igår.
Och plötsligt kändes allt så lätt. Så futtigt. Så litet. Här liksom stuffar jag omkring på jorden och köper mjölk, torkar disk och krattar gräsmattan medan det flyger omkring eldbollar och stjärnor ute i rymden.
Vad tusan vet jag egentligen?
Natthimlen har alltid fascinerat mig. När jag var liten promenerade jag och mamma ofta under stjärnklara himlar. Så fort det var stjärnklart, och inte för att tala om när det var fullmåne skulle vi ut och titta. Gärna där det inte fanns så många gatulampor så vi såg bättre.
Och visst är det häftigt.
Så. Till min lycka hittade jag en av världens bästa appar igår: Sky View. Ni kanske redan hittat den, men icke jag. Så istället för att sova kikade jag på Tvillingen, Jungfrun, Månens uppgång och Stora och Lilla Björn hela natten.
Sjukt smart app. Det är bara att sätt igång den så letar den på var du befinner dig och så får du upp alla stjärnor och planeter som finns runtomkring dig.
Kirra den!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
