Hjärnkontroll

Eftersom det nu var en så extremt fridfull morgon, nästan som en Carl Larsson - tavla, så tänker jag dela med mig av en liten upptäckt. Ett litet experiment.

Experimentet heter:     "Marita vinner över sin egen hjärna." 

Om det hade varit i början av 1900-talet hade man antagligen kallat mig för "nervklen". Jag kanske hade åkt på så kallade vilohem och skrivit högfärdshostslyrik. Jag hade traskat omkring i en skir klänning och haft blommor i håret och en bok i handen. Våndats över livets hemskheter. 

Nu är det 2012 och jag åker inte på vilohem (det närmaste vilohemmet jag kommer till är ridskolan. hästarna är svaret på allt), jag går inte omkring i en skir klänning och har blommor i håret. Men nervklen det är jag.

Idag använder vi andra namn: Generaliserat ångestsyndrom. Tvångssyndrom. Panikångest. Emotoniell instabil personlighetsstörning. Posttraumatiskt stressyndrom. Och så vidare: men likt fan är det nervklent. 

Och jag är så förbannat trött på att vara nervklen. Därför tog jag tag i saken. Närmare bestämt: hösten 2011. 

Nu skulle Marita vinna över sin egen hjärna. Och får att nå detta mål så delade jag upp saken i flera steg. Man vill ju känna sig duktig och framgångsrik också.

Steg 1: Börja rida i en svårare grupp (läs: en grupp som hoppade högre än min dåvarande grupp). Jag har alltid varit höjdrädd. Vare sig jag sitter på hästryggen eller klättrar i berg (tror det eller ej, men jag har vandrat/klättrat i berg på Madeira, visserligen kröp jag bitvis, men ändå). Höjd är läskigt. Det är vidrigt. Det är yrsligt. Det kan vara livsfarligt (speciellt om man är nervklen). Men att rida är för det mesta allt annat än detta. Det är kärlek. Det är frid. Det är mitt vilohem. Och eftersom jag lätt blir uttråkad måste jag ha små utmaningar, och eftersom jag denna höst bestämt mig för att ta tag i min nervklena hjärna passade det ju ypperligt att avancera, dvs: börja hoppa högre. Och som fan: det har ju gått! Jag tränade mentalt varje, varje kväll i säkert 1 månads tid. Jag visualiserade hur jag flööööög över hindrena! Och det gjorde jag faktiskt, ett tag. Sen blev jag lite lat här på vårkanten och nerverna har tagit över lite igen, men nya mål är på väg att skrivas, så snart är det jag som har kontrollen igen.  

Steg 2: Sluta snusa. Jag startade min snusarkarriär på ett tak på Högskolan i Gävle. Jag var ung, vild (lite dum?) och vacker! Snusa, det kanske vore något? Sagt och gjort. Min hjärna förälskade sig direkt i nikotinet och det tog 10 år innan jag, Marita Söderström, lyckades bryta denna förbannelse. Men nu: 5 och 1/2 månad senare sitter jag här och skriver utan nikotin i systemet. Tuff brud! (man måste berömma sig mycket när man gör framsteg. konkret belöning fungerar också bra: min belöning för att sluta snusa var ett par löpardojor för 1700 spänn. nice).

Steg 3: Börja springa. Börja lyfta tunga saker. Jag har aldrig varit en joggerska eller en gymerska (kolla, jag vet inte ens vad det heter). Jag HATAR att springa. Jag är kort. Jag har korta muskler, jag har dålig kondis. För att ni ska förstå: jag är ingen gasell. Jag är mer utav en tax: liten, tjurig och lägger mig helst på rygg om det blir FÖR jobbigt. Men. Eftersom jag nu skulle vinna över min hjärna var väl den här aktiviteten en bra sådan att ta tag i. Så i januari köpte jag mig ett gymkort och började slita på löpbandet. Till en början var det riktigt roligt: nyhetens behag ni vet: Resultaten kom snabbt: jag orkade mer och mer. Jag kände mig stark. Jag började ta kontroll över den tjuriga taxen. Men så blev jag sjuk. I fyra jävla veckor! Inte nog med att jag var sjuk. Dotter var sjuk. Sambo blev sjuk. Alla var sjuka: jag var nära att kasta in handduken för gott. Men så: en vän (en gasell faktiskt) peppade mig och påminde mig om vårt mål: vi skulle träna till sista april, sen skulle vi göra en utvärdering. Och vips så var det maj och häromdagen var jag ute på 7,5:an. Jag älskar fortfarande inte att springa, och jag har verkligen inte nått mitt mål. Men jag har tagit mig framåt. Och det är det som räknas. 

Steg 4: Steg 4 är inte lika specifikt som de andra stegen. Möjligtvis är det också därför jag ännu inte är i hamn. Men jag är också förståndig nog att inse att det kommer ta ett helt liv att nå detta mål. Det är nog själva resan som är grejen så att säga. Så för att göra en ganska invecklad historia kring steg 4 ganska kort: Jag håller på att byta ut tankar, jag omprogrammerar. Ställer om hjärnan, med små små medel. Varje dag. Jag lär mig nya meningar, nya mantran.  Jag gör nya saker. Framförallt det sistnämnda kanske.

För ett steg i ett ta kontroll över sin hjärna är mindfulness (jag vet, det har blivit ett modeord, men det funkar). Och en ny grej jag kommit på är att plantera blommor. Gräva. Bubba och bära. Man tänker faktiskt INGENTING när man planterar. Inte ett skit faktiskt. Och när man är i nuet och inte tänker ett skit så är man heller inte nervklen. Det är alla dom här tankarna på dåtiden och framtiden som ställer till det.

Hursom. Steg 4 är nog det största steget, kanske också det steg som sammanfattar alla de andra stegen.
Och livet kommer förändras, det kommer hela tiden komma nya steg som jag måste ta. Men eftersom jag nu  då blivit så himla klok, tänker jag fokusera på de steg som ligger närmast till hands:

Hästar. Jogging och Snusning.

Avslutningsvis vill jag tillägga att det vid vissa tillfällen faktiskt är en fördel att vara nervklen, men för att det ska väga upp mot allt det andra måste man ta rodret. Vissa vem som bestämmer helt enkelt.