Hjärnkontroll del 2

Ni kanske minns mitt inlägg om att ta slash ha hjärnkontroll. De olika stegen. Detaljerna man som människa kan börja regera över, detaljerna som till en början kan verka som obetydliga , men som i långa loppet kan förflytta berg.

Det som kan vara bra att ha i åtanke när man försöker förändra något eller utveckla sig själv, är att det ALLTID ALLTID ALLTID kommer bakslag.

Och det är liksom då man inte får bryta ihop. Jo, en liten stund, men sedan måste man släppa och gå vidare.

Och just nu, onsdagkväll klockan 22:06 är jag på väg vidare. För idag inträffade ett litet bakslag. Dessutom på grund av mig.

Ni minns kanske att jag pratat om ridningen som ett steg i att ta kontroll över hjärnan, nerverna ni vet. Det har ju gått riktigt, riktigt bra, även om jag ibland faller tillbaka i gamla idiot-tankar. Även om jag ibland får hyperandning trots ingen märkbar fara.

Men idag slog, vad ska vi säga, hm; faran till på riktigt. Totalt oväntat. Och vems misstag var det? Jo, mitt, eller det som kunde blivit farligt var mitt fel.

Scenario: Unghäst (söt som attan) galoppar runt med en nöjd och stolt Marita. Men plötsligt bestämmer sig unghäst för tvärnit och ställa-sig-på-bakbenen-leken. Marita reagerar på ett klassiskt nybörjarvis, ett klassiskt: whattatusanjagvillintedövis: Jag drar i tyglarna. Fattar ni. Jag drar i tyglarna. Idioti. Och vips så känner jag hur både unghäst och jag är påväg bakåt, över, slå en kullerbytta, ha ihjäl oss själva . Men det fina är att någonstans i det här (allt gick sjukligt fort) hör jag en ridfrökens stämma:

"Marita, släpp tyglarna". Så! Jag vaknar till liv och slänger mig om halsen och släpper tyglarna. Fina unghästen ställer sig på alla fyra igen. Faran är över.

Men adrenalinet är igång och tankarna är tillbaka.

Idiot-tankarna.

I och för sig vet jag, av erfarenhet att det som inträffade ikväll faktiskt kunde bli farligt på riktigt, det är inget hittepå, det är ingen höjdare att få 500 kilo häst över sig,

själva bakslaget ligger i att jag nu återigen måste fila extra mycket på att ta tillbaka makten över mina tankespöken.

Jag måste liksom sudda ut den här bilden, känslan av att slå en bakåtvolt ( i flera bemärkelser). Det kommer att ta någon natt.

Det är så drygt. Ibland önskar jag verkligen att mina hjärna var gjord och av kött och potatis. Något varmt och mojsigt som bara fanns där. Som bomull. Som inte tänkte. Som inte reagerade. Som bara var. Som bara softade fram genom livet.

Men nej. Det ska vridas och vändas och utmanas och hackas och grejas. Och reageras.

Jag vet inte, tänkte avsluta inlägget med något klämkäckt. Men kommer inte på något. Är jävligt dålig på avslut överhuvudtaget: Det får duga med en bild (som visserligen är rätt klämkäck):

Jag för ca 16 år sedan. Lite yngre. Lite tuffare. Dessutom på världen bästa ponny: Robban.