Varannan mamma vill vara hemmafru enligt en ny undersökning gjord på familjeliv.se
Jag är inte ett dugg förvånad.
Om man går in på familjeliv.se kan man hitta allehanda trådar. Städning är en. Ett litet utdrag:
mamma 1: "Jag är sugen på en sådan där städmaskin som är som en dammsugare, fast med ånga istället... Svårt att förklara, någon som använt en sådan?"
mamma 2: "De är jättebra! Inte minst eftersom den varma ytan dessutom desinficerar ytan ... "
"Dessutom desinficerar den ytan" Va?! Vem har så skitit i sitt hem i Sverige år 2011 att ytan måste desinficeras?
En annan gång hamnade jag på en liknande tråd som handlade om hur ofta det skulle städas. Mamma efter mamma radade upp städdagar och städscheman. Tips på hur man skulle våttorka golvet och tips på vilket medel som var bäst.
I denna tråd var det helt "normalt" att våttorka golvet 2 gånger i veckan och dammsuga varje dag. Trots att man arbetar.
"Man hinner bara man vill" liksom.
Alltså. När min mamma var liten fick hon mer eller mindre gå med skorna på inne för det var snus och allehanda ladugårdsrester på golvet. Gubbarna sket helt enkelt i att mormor var 9-barns mor och gjorde allt som stod i hennes makt för att hinna med. Hursomhelst. Min mamma lever än idag, trots bristen på desinfektionsmedel.
Innan dotter kom till världen surfade jag runt på nätet för att hitta bra sajter som ja, hade på något sätt med mammaskapet att göra. Jag märkte ganska raskt att familjeliv.se dök upp gång efter gång. Jag klev in på sidan och upptäckte ett myller av självutnämnda mammaexperter. Men inte bara mammaexperter. Utan även städ- och pysselexperter.
Hemmafruexperter.
Och därför är jag inte speciellt förvånad över undersökningens resultat. Men. Dock.
Jag är oroad i alla fall. Även om familjeliv.se inte är speciellt representativt för hur allmänheten tycker och tänker så oroar det mig att var och varannan kvinna vill bli hemmafru. Och att dessa tar en sådan stor plats. Både i media och på nätet.
För inte speciellt länge sedan fick jag höra talas om en diskussion som förts på ett studieförberedande gymnasieprogram. Diskussionen handlade om framtida drömmar. Många av dessa tonåriga tjejer drömde just om att bli hemmafruar.
Om man googlar "blogg inredning" får man upp 4 640 000 träffar. Fattar ni det.
Fyra Miljoner Sexhundra Fyrtio Tusen träffar.
Vart tusan är vi på väg?
Vad lägger vi vår tid på?
Jag är inte emot att mammor och pappor väljer att vara hemma med sina barn. Det är skitbra att den möjligheten finns! Det jag är emot är att hemmafru-rollen blivit lyft till skyarna. Helt plötsligt är det fantastiskt att städa. Och safta. Och sylta. Och stryka. Helt plötsligt är det helt legitimt att fullständigt skita i all den kraft, tid och kamp som människor före oss lagt ner för att vi, dagens mammor, ska ha möjlighet till att både jobba och vara mamma.
Jag fattar inte. Det är ett hån.
En av de mest tragiska sakerna (apropå drömmar och ideal) jag vet är när man stöter på bloggar som är skrivna av tjugoåriga tjejer. Bloggar där dessa tjugoåringar stolt visar upp syltning och saftning och städning. Det tragiska är väl i och för sig inte att de syltar och saftar. Det tragiska är att de knappt har gått ut gymnasiet. Det tragiska är att de är arbetslösa och inte har några som helst framtidsplaner utan går och väntar på att den store, starke riddaren ska komma och rädda dom. Och i väntan på att Han kommer så syltar och saftar de till förbannelse. För när Han kommer så kommer hela livet bli en enda stor härlig Maria Montavadhonnuheter - dröm.
De förstår inte.
Kvinnor som Maria Montavadhonnuheter har karlar som är gjorda av pengar.
Kvinnor som Maria Montavadhonnuheter behöver inte bekymra sig om tvätt och städ och hämtning och lämning på förskolan.
Kvinnor som Montavadhonnuheter behöver inte tänka på om de har råd med nästa räkning.
Kvinnor som dessa behöver inte tänka överhuvudtaget. De har har folk som tänker och gör ÅT dom.
Och problemet uppstår när denna bloggande, arbetslösa, tjugoåring tror att hon kan göra likadant. När hon går på detta glamorösa hemmafru-ideal som i verkligheten bara kommer göra henne till en förlorare den dagen hennes riddare bestämmer sig för att lämna henne.
Hon blir lurad. Hon har fått fel bild.
För bilden av livet, av kvinnan, har blivit vriden. Den är vriden tillbaka.
Jag och en äldre kvinna (fyrtiotalist) brukar diskutera dessa frågor. Och hon kan för all världen inte begripa vad det är med oss åttiotalister. Hon tycker vi är egoistiska. Hon tycker vi bryr oss för mycket om karriär och arbete och för lite om barn och hem.
Hon har också snappat upp den här nygamla hemmafru-trenden. Och hon säger sig förstå den. Hon ser det som en motreaktion mot det som vi åttiotalister "håller på och ställa till med".
Någonstans kan jag förstå hennes resonemang. För något är galet i det här samhället. Det är svårt att få ihop karriär och familjeliv. Många sliter mer eller mindre ihjäl sig. Men det beror inte på att vi arbetar.
Det är fler faktorer som spelar in.
Samhället har blivit alltmer individualiserat. Vi ska själva stå och kämpa vid ruinens brant. Det är ingen som kommer och räddar dig. "Vill du så kan du" basuneras ut! Och ändå har vi väl aldrig sett och stött på så många människor som är "trötta" och "utbrända" .
BRIS gjorde en undersökning vintern 2009 som visar att fler och fler högstadietjejer blir utbrända på grund av prestationsångest. Det är allvarligt. Studien kritiserar bland annat hur skolan använder sina resurser, man kanske inte ska trycka in en massa kunskaper i unga människors hjärnor om inte privata relationer och andra delar i livet fungerar som de ska. Men lärarna är ju också stressade! De har också kraven på sig att deras elever ska bli perfekt stöpta in i "vill du så kan du" - mantrat.
Och inte nog med att vi ska förverkliga oss själva på arbetsmarknaden, nu ska vi också vara hemmafruar. Återigen.
Alltså. En människa klarar inte hur mycket som helst. Det finns en gräns. Och den är nådd.
Det vi behöver är andra ideal. Ideal som stärker oss i den vardag vi befinner oss i. Ideal som inte gör skillnad på kvinnor och män. Ideal som accepterar och bekräftar oss för dom vi är.
Ideal som säger att det är okej att göra precis det man kan och mäktar med.
Och som vi alla vet så är det väldigt få som klarar sig på 1 lön. Och chansen att den store, starke riddaren ska komma och rädda dig är högst osannolik.
För de flesta av oss är bara vanliga människor med vanliga jobb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar