Ett djurrikt inlägg

Hoppsan.

Tog visst en liten paus.

Maj och början av Juni har dock varit översvämmade av jobb och massvis med soliga dagar. Mycket tid har som vanligt spenderats med hästarna.






Siri och Lussi.




Jag och Cindy tänkte olika.



Jag och Fjodor var mer överens.


När vi (kanske mest jag) inte hängt med hästar har vi levt stugliv och fixat en del hemma.

Just nu skriker min kropp efter semester. Rent fysiskt är den helt kaputt.

Jag har bubbat och burit ovanligt mycket de senaste veckorna då vi bland annat ordnat inline-hockeyturnering med jobbet och avverkat en skolavslutning för ca 120 nior då bl.a. Syster Sol var på plats.

Men. 2 veckor kvar. Sen vila.

Sen har det ju också kommit ett litet tillskott i stora familjen. Mila!





Pokki gillar inte henne. Men Jaja. Med tiden släpper det nog.

Tjohej!

Posted using BlogPress from my iPhone

Var stolt över det du lyckas med

"Barn gör som vuxna gör, inte som dom säger. "

Ja. Det är ju inte speciellt nytt. Det vet ju var och varannan människa i pedagogiska tider som dessa.

Men hur lätt är det då?

Med tanke på att så många av våra handlingar vi utför sker helt förbannat automatiskt, omedvetet, finns det ju rätt stor "risk" att man lyckas fördärva ungen både en och två gånger.

Till exempel:

"Dotter! Varför låter du så irriterad för?!! Det är så otrevligt! "

... Säger jag med förbannat irriterad ton.

"Lägg ifrån dig min telefon. Nu leker vi istället"

..... Och så ringer telefonen och så sitter jag fast en kvart.


Sen finns det ju såklart mycket värre varianter som:

"Men gumman då! Du duger precis som du är!"

.... Säger hen när hen mäter sitt midjefett.

Eller:

"Allt måste inte vara perfekt gumman, det duger ändå!"

..... Säger hen när hen skurar golvet för femte gången samma vecka.

Ja. Ni fattar galoppen.

Alla vi föräldrar kommer "förstöra" våra barn på det ena eller det andra sättet. Att tro något annat vore naivt.

Därför gäller det att vara jädrigt nöjd när vi lyckas göra ett endaste rätt.

Som att dra på sig en mössa för att inspirera sin egen dotter till att ha en.





Eller när man väljer bort att städa för att leka med ungen istället.

Eller något annat till synes trivialt.

Som att titta på världens tråkigaste barnprogram för att Dotter skriker:

"Mamma! Mamma! Dinosaurier!"

Och för att det var den enda tiden
man hade tillsammans den dagen.








Posted using BlogPress from my iPhone

Vägra trängas i affärer

Även om Dotter är vansinnigt lycklig över sitt nya indiandiadem så lovar jag mig själv att aldrig mer åka och handla kläder och skor en lördagsmorgon i lönetider.

Tveksamt om jag över huvudtaget kommer ge mig ut igen.

Blir alltid lika förbannat slut efteråt.

Nä. Hua. Tacka vet jag storstövlar och surrande humlor.

Godnatt.

Gråterskan

Det var väl få hästmänniskor som missade hej-då-festen för Ninja La Silla på Scandinavium i Göteborg igår.

Denna lilla superhäst som tillsammans med Roffe tagit både EM-guld och OS-silver. Denna lilla superhästen som både satt ridsporten på kartan och Sverige såklart!

Hursom. I morse när jag tog min sedvanliga morgonsurf så hittade jag rubriken:

"Scandinavium i tårar". 

Och då har Marita två val.
1. Titta på avtackningen och gråta, gråta, gråta
2. Skita i avtackningen och bespara mig lite tårar

Och jag vet att det inte finns något mellanting. Innerst inne. Men ändå får jag för mig att jag jo, jag tittar på avtackningen och LÅTER BLI ATT GRÅTA (alltså, det är inget fel med att gråta, det är bara det att jag är så förbannat känslig och gråter för allt som kan tänkas slå an mitt finska vemod. och ibland tröttnar jag på det).

Så det gjorde jag.

http://www.tidningenridsport.se/Tavling/Nyheter/2013/4/Scandinavium-i-tarar/


Men tårarna rann. Såklart. Jag var tvungen att snabbspola flera gånger för att det inte skulle bli för ledsamt.
 Värst var det när dom la på guldtäcket (men alltså seriöst, hur gammal är jag?).

Det är faktiskt lite intressant. Ni som känner mig vet att jag inte är speciellt intresserad av någon annan sport än ridning, men ändå. När det blir finaler och cuper och när många års slit skall upp till bevis så är tårarna där. När Carro Kluft var i farten grät jag mest hela tiden.

Det är någonting med den där sporten. Det är någonting med det där slitet. Alla år av träning, träning. Viljan.
Och så när dom lyckas så blir jag så jävla lycklig. Så jag gråter.

.........................................................................................................................................................

Igår kväll var jag däremot inte så lycklig. Och jag har endast mig själv att skylla. Jag klickade runt på youtube och hittade vidriga klipp på

rodeo-ritter. Organiserade såna i syfte att underhålla publik.

Och Fy fan. Jag orkar inte med denna värld.

Jag ids inte ens lägga upp filmerna här. Det är bara för vidrigt.

Och det är ytterst ovanligt att jag önskar andra människor olycka. Men. När människan plågar och driver djur till vansinne då finns det inga ord för mitt raseri.

Låt djuren vara! Punkt. Usch.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så. Idag ska jag försöka organisera mitt huvud lite. Göra några måsten. Göra några roliga saker. Och förhoppningsvis hinner jag med lite vila också.

Tjing på er.

Dressyrpass!

Har idag upplevt ett fantastiskt roligt dressyrpass.

Ni vet när exakt allt stämmer. Tempo, rytm, känsla, balans.

Ridskolehästen Collin stod till tjänst och var på sitt allra bästa humör.


Till en början var vi inte helt överens om ryggningarna. Inte riktigt i övergång galopp - trav heller, men hon är ju inte det lättaste stoet på jorden heller. Får ibland idéer som att slänga ut rumpan och studsa. Ganska lättstressad. Ideer. Men man får helt enkelt rida igenom idéerna och lura henne lite.

Och till sist flög tamejfan fram.

Så coolt!

Så nu tänker jag njuta av det här och försöka komma ihåg känslan till nästa pass.

Wiii!


Posted using BlogPress from my iPhone

Vårskrikiga barn

Yey!

Solen har varit här och vi har rotat lite i trädgården i helgen. Dotter har lekt och lekt och lekt.

Och det finns nog inget bättre ljud än ljudet av barn. Vårskrikiga barn som lortar ner skorna och har skit under naglarna.

Vårskrikiga barn som ska göra allt. Nu! Mamma! Cykla! Gräva!

Jag har också hunnit med Castor två svängar. En äventyrlig sväng i blåsten igår. Och en mer organiserad vända på ridbanan idag. Han var lite klurig att få fram idag så jag var tvungen att gasa runt lite för att väcka honom, och antagligen mig själv också. Ibland hamnar vi liksom i något segt läge där det varken blir bu eller bä. Och då kan det ibland hjälpa att busa lite.

Sen fick jag den stora äran att trava av lillesyrran Curly också. En riktig mysfia med mycket energi.

Syskonen. Lika fast ändå så oerhört olika!



I övrigt är veckans ord: "Kärnfamiljsfika"

Klura på den ni.

Våren har kommit! Speciellt till Facebook.

Våren är här! På riktigt alltså. Jag har sett det på Facebook.

Solen skiner in genom fönstren och pelargonerna har börjat knoppa och slå ut. Det knastrar så fint under skorna när man går på den snart varma asfalten. Äntligen är det tid för att flytta ut våra tunga vinterkroppar ut i solen. Kanske med en kopp kaffe, eller med en bok.

Men då.

" Vårstädningen avklarad. Check!"

"Klockan är inte mer än 07:35 och jag har redan hunnit promenera i vårsolen och hunnit svabba av kökgsolvet"

"Helgen spenderades med snabeldraken och bra musik. Nu är det vårfint"

Och inte att förglömma.

"Tack bästaste Pialotta för tipset om hur man putsar fönstrena på bästa sätt". 

Åh. Alltså. Stryp mig! Låt mig vara. Låt oss vanliga dödliga människor få slippa den här vår-psykosen. Visst. Jag älskar också våren. Ljuset. Värmen. Tussilagorna. Leran på hästarna. Busiga hästarna. Marsgalna katten.

Men allt det där andra.

Alltså. Jobbar inte ni? Hur många timmar har ni på dygnet? Hur orkar ni egentligen?

Jag vet att jag blir vansinnig på dom här statusarna för att jag själv känner någon slags jävla press över att prestera fram ett vårhärligt hem. För att jag är uppfostrad sådan.

Men är det inte sånt vi ska bryta? Hur roligt var det när våra mammor slet en vecka med vårstädningen? Julstädningen? Höststädningen? Vem lekte med oss då? Ska vi verkligen gå i samma fälla?

Fine. Det kanske inte är något problem för er som skriver det här. Ni hinner och orkar säkert allt ändå.... Vara en glad glad glad mamma med hur mycket tid som helst. (ligga och gråta gråta gråta sig till sömns)

Ja, och nej. Ni behöver inte anpassa era statusar efter en liten skit som mig. Men.

Kan vi bara inte gemensamt försöka att inte leva som en kvinna på femtiotalet. Snälla?

Det blev ju inget bra. Alla slet ju ihjäl sig. Barnen blev försummade. (ja. jag generaliserar. men det blir enklare så).

Så. Okej.

Här är klockan 08:23 och jag har inte svabbat eller promenerat. Om en timme tänker jag dra på mig ridkläderna och åka till stallet och lorta ner mig. Sen när jag kommer hem måste jag nog duscha och äta.

Sen jädrar blir det trädgård som gäller.

Eventuellt måste vi nog också dammsuga idag. Man måste ju det ibland. Men roligt och härligt är det inte.
Och jag tänker definitivt inte elda på vår-städ-psykosen med glada tillrop.

Tjo!