Jag har precis deltagit i en av de vidrigaste så kallade debatter någonsin. En fullständig vidrig debatt där fakta, resonemang, analys och diskussion övergick i rena hot om misshandel.
Och såhär i efterhand är jag så inte förvånad över utgången. Ämnet är ju hett: Amning.
Alltså, återigen. År 2011 så finns det fortfarande människor kvar på denna jord som anser att amning är svaret på alla världens bekymmer och problem. Amning är guldet. Amning är magi.
Amning är tamejfan Jesus själv.
"Åh, du har brutit benet. Fine! Använd lite bröstmjölk så ska du se att det läker"
"Åh, din tonåring lider av en depression. Hm. Låt se, det beror nog på att du inte ammade henne/honom när hon/han var liten."
Det hela började med att en vän till mig la ut en liten notis på sin facebook. http://www.dn.se/nyheter/sverige/fel-rad-om-amning.
Bland annat anklagades min vän för att förtrycka kvinnor för att han anser att ersättning är lika bra som bröstmjölk. "Hur kan du som MAN ha mage att ha en åsikt i denna fråga, du kommer ju varken amma eller föda barn!!"
Han och några till i debatten, inklusive jag som anser att mjölkersättning är en minst lika fullgod mat- och trygghetskälla, fick minsann veta att vi var de dummaste människor som någonsin gått i ett par skor.
"Bröstmjölk är ju det naturliga".
Det som stör mig mest i denna så kallade debatt (ja, förutom att hot om misshandel förekom) är dessa Kvinnor som anser sig ha egenrätt till barnet bara för att de burit barnet i sin mage.
Barnet har två föräldrar (i de flesta fall). Och dessa två föräldrar har lika stor rätt till sitt gemensamma barn.
Ingen på grund av kön har ensamrätt. Varken mamman eller pappan eller vilken konstellation man nu än har, har ensamrätt. Om allt fungerar som det ska (ingen missbrukar, misshandlar, förgriper sig och så vidare) så har banne mig båda föräldrarna rätt till sitt barn.
Måste jag säga det igen?
Och en central del i nyfödda människors liv som vi alla vet är: mat och återigen mat.
Maten är tryggheten. Det handlar om överlevnad. Man har ju idag övergått från det förlegade; "ge barnet mat var fjärde timme-rådet" till "ge barnet mat när de helst vill -rådet". Barnet ska vara tryggt. Punkt. Inget barn ska behöva tro att de kommer dö. Inget barn ska behöva undra om det blir mätt idag.
Och en av de finurliga grejerna med mjölkersättning är att båda föräldrarna kan stilla barnets hunger och därigenom skapa trygghet och närhet. Wow! Vilken grej va?!
Båda två!! Det är ju helt fantastiskt.
Men nej, det tänker ju inte alla på. Speciellt inte kvinnor som anser att kvinnor som jag som jobbar (ja, hur kan man göra något så fruktansvärt, jobba och tönta sig) bara är skit. Jag borde ju vara hemma och mjölka och baka cupcakes hela dagarna!
Vad gäller vår dotters trygghet tycker jag vi fick till det ganska bra. Amning och flaska. Vi körde en kombo.
Men: "Marita, du måste komma ihåg att det är på DITT ansvar om du börjar ge henne ersättning".
Detta sa alltså en av sjuksystrarna på det så kallade "amningsvänliga" BB till mig när min dotter hade skrikit av hunger i tre dygn.
Det är sjukt. Det är misshandel.
Och sen har vi det här med Moderligheten. Man är ju inte en riktig Moder om man inte ammar. Man är ju inte en riktig Moder om man börjar jobba efter 14 månader. Är man en riktig Moder ska man helst sluta jobba, amma barnen tills dom börjar på universitetet och man ska för Guds skull inte tro att man är något annat än en mamma.
Som förstföderska är det lätt att tro på alla råd och rön. Man är helt nollställd. Man har ingen aning om vad som komma skall.
Man litar inte på sig själv. Jag minns att jag skrev i min dagbok på dotterns sjätte levnadsdag.
"Det kommer bli svårt det här. Med mammarollen alltså. Det är så stort. Enormt. "
Och när man känner så är det baske mig lätt att gå på uppmaningar som:
"Det är på DITT ansvar som du ger ersättning"
Förutom denna lilla klämkäcka kommentar så minns jag en annan episod från förlossningen. Det var när jag vaknade upp på intensiven en sisådär 3 timmar efter dotter anlänt. Min första tanke var: "Var är dotter?" Hon fanns inte där. Inte dotterns far heller. Trots att jag var i någon slags morfindimma kom paniken. "Var tusan är min dotter?". Jag lyckades väsa fram något till personalen och de fixade omedelbums så att dotter kom upp.
Och det är nu det intressanta händer.
För där ligger alltså jag. En nysnittad förstföderska som precis genomlevt en av dom mest traumatiska händelser någonsin i mitt tjugoåttaåriga liv. Jag gråter och snorar och fattar ingenting. Jag har så jävla ont och jag är så jäkla hög på allehanda mediciner och hormoner och är knäpp och tokig och lycklig och allt på samma gång, men framförallt har jag djävulskt ont. Och då säger hon det, sjuksköterskan, samtidigt som hon utan att fråga mig börjar knäppa upp min sjöblöta särk:
"Du har väl tänkt att amma? "
På något sätt visar den här lilla episoden precis det jag och många fler försöker hävda i den så kallade amningsdebatten:
Amningen är och har blivit så helig att förespråkarna i princip är beredda att gå över lik för att få sin tro igenom.
Och det här måste det sättas stopp för. Det måste sättas stopp för denna fundamentalism.
Visst erkänner även jag att bröstmjölk är bra. Den är nyttig och skapar trygghet och närhet, MEN, ersättningen har samma egenskaper.
För bara för att man ger ersättning så innebär ju inte det automatiskt att man kastar barnet i säng med en flaska och ber dom hålla käften. Man kan skapa minst lika mycket trygghet och närhet med ersättning.
Och framförallt: pappan kan också delta!
Som ett litet avsluta på detta inlägg vill jag bara påminna alla Moderliga Mödrar om den så kallade fula verkligheten som Mia Skäringer talar om:
I den fula verkligheten så kan och vill inte alla mammor amma. I den fula verkligheten sitter inte mammorna med rosiga kinder och glorian lysande kring skallen och smuttar på en kaffe latte medan bebis ligger och jollrar vid tutten.
För i den fula verkligheten är vi alla svettiga, trötta och bleka.
I den fula verkligheten gör det ont att amma. I den fula verkligheten blir inte alla bebisar mätta av bröstmjölk. I den fula verkligheten vill inte ens alla bebisar ta bröstet.
Och sist men inte minst: I den fula verkligheten så struntar den nyfödda människan i varifrån maten kommer. Det enda som räknas är att den kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar