Renovera! Nystarta!

Läste i en mamma-tidning häromdagen om ett par med barn som brukade renovera och möblera om en sisådär sjuttio gånger per år. De bodde i en sånhär skitsnygg lägenhet (sekelskift såklart) med superhögt i tak och enorma fönster så det skulle kännas sådär "luftigt" som man gärna vill att lägenheter och hus ska kännas nuförtiden.

Lägenheten var tipptopp. På alla möjliga sätt och vis.

Det som störde mig lite var mammans nästintill hysteriska renoverings slash förnyelsebehov. Hon upplevde det som att varje gång hon och hennes karl möblerade om eller renoverade så fick dom en "nystart". Då kan jag inte låta bli att tänka:

Vad är det som ska startas om? Dom var ju småbarnsföräldrar.. Hm, att bli förälder kan göra intressanta saker med ett förhållande. Att vyssja en bebis 4 timmar om natten kan lämna små avtryck i både humör och allmän inställning till livet. Hade dom det lite halvrisigt? Inte kramats på länge?

Även om det är lite fult att säga detta så brukar renovering och rust av hus, bil, båt, traktor, stuga etcetera vara ett knep som vissa par tar till när det knakar i fogarna. Det vill säga relationsfogarna. Jag har själv gjort det. Man känner att något är fel, trist och tråkigt, och för att lappa ihop det som känns lite tjyvens tänker man att tja, en rust kanske vore något? Då får vi ju göra något TILLSAMMANS, vilket ofta är det man behöver vara när fogarna knakar. Och visst, gemensamma projekt och mål är hälsosamt får tvålivet, men när det blir hysteriskt, när det alltid ska rustas och fejas, när man alltid måste hålla på och göra om, nystarta då tror inte jag det är så hälsosamt.

Jag har även hört att man kan renovera ihjäl ett förhållande. Och det tror jag också på.

Det som också fick mig att tänka till ytterligare en gång i det här reportaget var hennes unga ålder. 26 år. 26 år! Finns det inte roligare saker att göra då? När jag var liten var det dom "gamla" som byggde och renoverade för att det behövdes.

Man renoverade för att saker och ting höll på att gå sönder.

Idag renoverar man för att det är "kul". Man behöver en nystart.

Men jag tycker det är skittråkigt att rusta. Det är inte roligt att kliva omkring i slipdamm. Det är inte roligt att knöla in ett rum i ett annat. Det är inte roligt att kånka och bubba.

Men kanske det är så att man kan ha detta som hobby? Ungefär som att sticka, virka, spela fotboll och rida?

Och nej. Det är inget fel i att rusta och renovera lite då och då. Jag har en del kompisar och familj som är skitbra på detta. Wow! Jag blir imponerad. Imponerad av ert tålamod, er kreativitet och er lust.

Men när rust och renovering blir ett sätt, nästan ett tvångsartat sätt för att "nystarta" så undrar jag om det inte är bättre att slå sig ner i soffan och ta och prata lite med varandra istället.

Hemmafrun

Under den första delen av min föräldraledighet ramlade jag över en underbar bok vid namn "Skriet från Kärnfamiljen", skriven av Rebecka Edgren Aldén och Tinni Ernsjöö Rappe. Många kloka tankar, fakta och ord om föräldraskapet. Kärnfamiljen.

Helt plötsligt var det någon som satte ord på det jag grunnat på så länge. Helt plötsligt kände jag mig inte så konstig längre. Texten nedan är delvis skapad med denna bok i bakhuvudet:

Under 1950-talet var hemmafrun idealet. Kvinnan sprang mellan köket och tvättstugan. Fixade, putsade och donade. Såg till att kläderna var hela och rena, dammsög och skurade golvet minst 4 gånger i veckan. Pelargonierna stod blommande i fönstrena och solen sken. Lycka och frid.

Mannen då? Jo, han slet väl nere på nån industri eller gick till banken och räknade pengar hela dagarna. Och en sisådär vid sex-sju tiden kom han hem till ett vackert hem, med nybadade barn som snart skulle krypa ner i säng. Maten? Ja, den var framdukad, så det var bara att slå sig ner.

Under denna tidsperiod funkade detta system rätt bra (ja, förutom om kvinnan ville förverkliga sig själv). Familjen klarade sig på 1 lön.

Det intressanta är att idag, år 2010, så tycks många kvinnor (familjer?) återigen sträva efter detta. MEN, en liten passus. Idag klarar sig få familjer på 1 lön. Så vad händer? Jo, en av parterna (oftast kvinnan) får dubbelarbeta.

Tiden som kvinnorna på 50-talet la ner på hemarbetet har alltså nu förminskats med låt säga 6 timmar (eftersom många kvinnor väljer att jobba deltid ), men ändå finns strävan efter hemmafruidealet kvar, eller rättare sagt, det har kommit tillbaka. Det går inte ihop om man inte vill dö på kuppen.

Men jag kan också förstå detta. I en tid där arbetsmarknaden har hårdnat så måste vi prestera högre och snabbare och bättre. Och i detta snabba tidevarv så kanske familjen halkar efter, och när familjen halkar efter så får man dåligt samvete och då vill man kompensera. Och vad kompenserar man med? Jo, syltade tomater och matchande krukor.

Man (läs kvinnan) försöker alltså kompensera upp tiden hon spenderar FRÅN hemmet med att göra extra mycket när hon kommer hem, så hon inte sviker. Sviker vad? Sina barn? Sig själv? Familjen? Jag vet inte, berätta!

Det är svårt. Jag kommer antagligen att göra likadant, men måste man? Nej, svarar du såklart.

Men det är svårt att stå emot. Svårt att stå emot hetsen, trenden.

Jag minns en gång jag bjöd hem några vänner (ja, jag ursäktar mig alltid för hur det ser ut hos oss) och jag hade städat och fejat och gjort det fint tyckte jag... Men ialla fall, efter en stund så utbrister en av mina vänner: "Åh, den här lägenheten har så mkt potential. Tänk vad mycket man skulle kunna göra här med ditten och datten... "

Då tänkte jag: hur menar hon nu? Vaddå potential? Potential till vad? Att bli en IKEA-lägenhet? En schabby-shic boning?

Är det inte bra som det är?

Duger det inte med mat och tak över huvudet?

Varför måste vi hela tiden sträva efter det perfekta. Denna Martin Timell-sjukan? Har vi inget bättre för oss? Kan vi inte spela kort och dricka kaffe istället?

Jag vågar gå emot ibland. Men ofta kommer pressen. Gör si gör så! Lite mer vitt här! Lite mera pelargonier här!

Jag önskar på heligaste allvar att jag kommer orka stå emot denna Timell-sjukan. För jag tror att man blir lyckligare då.

Inledning

Så.

Nu har skrivit på denna inledning säkert femton gånger. Jag har försökt att få fram vad det är jag vill med denna blogg, vilket ämne jag kommer behandla,

och det jag nu kommit fram till är att det är många. Alldeles för många för att kunna rapa upp dom här.

Det pågår ett konstant surr i mitt huvud som jag måste bli av med. Som jag behöver lufta med andra människor.

Jag har så många frågor, så många idéer, så många hur-fasen-tänker-den-där-människan-då-funderingar,

så nu måste jag bara lätta på trycket.

Och så längtar jag. Längtar efter att få skriva igen.

Varför heter bloggen "Inom fyra väggar"? För att det som sker i våra hem inte är så inneslutet och anonymt som vi ibland kan tro. Det vi säger, tänker, känner och tror på när vi stänger ytterdörren och slår oss ner i soffan bottnar i ett mycket större sammanhang än vad jag ens vågar tänka på.

Vilka är mina tankar och vilka är dina?

Behövs denna blogg? Jag vet inte. Kanske. Jag prövar.