En människa klarar inte hur mycket som helst.

Varannan mamma vill vara hemmafru enligt en ny undersökning gjord på familjeliv.se

http://www.aftonbladet.se/wendela/article13833274.ab

Jag är inte ett dugg förvånad.

Om man går in på familjeliv.se kan man hitta allehanda trådar. Städning är en. Ett litet utdrag:

mamma 1: "Jag är sugen på en sådan där städmaskin som är som en dammsugare, fast med ånga istället... Svårt att förklara, någon som använt en sådan?"

mamma 2: "De är jättebra! Inte minst eftersom den varma ytan dessutom desinficerar ytan ... "

"Dessutom desinficerar den ytan" Va?! Vem har så skitit i sitt hem i Sverige år 2011 att ytan måste desinficeras?

En annan gång hamnade jag på en liknande tråd som handlade om hur ofta det skulle städas. Mamma efter mamma radade upp städdagar och städscheman. Tips på hur man skulle våttorka golvet och tips på vilket medel som var bäst.

I denna tråd var det helt "normalt" att våttorka golvet 2 gånger i veckan och dammsuga varje dag. Trots att man arbetar.

"Man hinner bara man vill" liksom.

Alltså. När min mamma var liten fick hon mer eller mindre gå med skorna på inne för det var snus och allehanda ladugårdsrester på golvet. Gubbarna sket helt enkelt i att mormor var 9-barns mor och gjorde allt som stod i hennes makt för att hinna med. Hursomhelst. Min mamma lever än idag, trots bristen på desinfektionsmedel.

Innan dotter kom till världen surfade jag runt på nätet för att hitta bra sajter som ja, hade på något sätt med mammaskapet att göra. Jag märkte ganska raskt att familjeliv.se dök upp gång efter gång. Jag klev in på sidan och upptäckte ett myller av självutnämnda mammaexperter. Men inte bara mammaexperter. Utan även städ- och pysselexperter.

Hemmafruexperter.

Och därför är jag inte speciellt förvånad över undersökningens resultat. Men. Dock.

Jag är oroad i alla fall. Även om familjeliv.se inte är speciellt representativt för hur allmänheten tycker och tänker så oroar det mig att var och varannan kvinna vill bli hemmafru. Och att dessa tar en sådan stor plats. Både i media och på nätet.

För inte speciellt länge sedan fick jag höra talas om en diskussion som förts på ett studieförberedande gymnasieprogram. Diskussionen handlade om framtida drömmar. Många av dessa tonåriga tjejer drömde just om att bli hemmafruar.

Om man googlar "blogg inredning" får man upp 4 640 000 träffar. Fattar ni det.

Fyra Miljoner Sexhundra Fyrtio Tusen träffar.

Vart tusan är vi på väg?

Vad lägger vi vår tid på?

Jag är inte emot att mammor och pappor väljer att vara hemma med sina barn. Det är skitbra att den möjligheten finns! Det jag är emot är att hemmafru-rollen blivit lyft till skyarna. Helt plötsligt är det fantastiskt att städa. Och safta. Och sylta. Och stryka. Helt plötsligt är det helt legitimt att fullständigt skita i all den kraft, tid och kamp som människor före oss lagt ner för att vi, dagens mammor, ska ha möjlighet till att både jobba och vara mamma.

Jag fattar inte. Det är ett hån.

En av de mest tragiska sakerna (apropå drömmar och ideal) jag vet är när man stöter på bloggar som är skrivna av tjugoåriga tjejer. Bloggar där dessa tjugoåringar stolt visar upp syltning och saftning och städning. Det tragiska är väl i och för sig inte att de syltar och saftar. Det tragiska är att de knappt har gått ut gymnasiet. Det tragiska är att de är arbetslösa och inte har några som helst framtidsplaner utan går och väntar på att den store, starke riddaren ska komma och rädda dom. Och i väntan på att Han kommer så syltar och saftar de till förbannelse. För när Han kommer så kommer hela livet bli en enda stor härlig Maria Montavadhonnuheter - dröm.

De förstår inte.

Kvinnor som Maria Montavadhonnuheter har karlar som är gjorda av pengar.

Kvinnor som Maria Montavadhonnuheter behöver inte bekymra sig om tvätt och städ och hämtning och lämning på förskolan.

Kvinnor som Montavadhonnuheter behöver inte tänka på om de har råd med nästa räkning.

Kvinnor som dessa behöver inte tänka överhuvudtaget. De har har folk som tänker och gör ÅT dom.

Och problemet uppstår när denna bloggande, arbetslösa, tjugoåring tror att hon kan göra likadant. När hon går på detta glamorösa hemmafru-ideal som i verkligheten bara kommer göra henne till en förlorare den dagen hennes riddare bestämmer sig för att lämna henne.

Hon blir lurad. Hon har fått fel bild.

För bilden av livet, av kvinnan, har blivit vriden. Den är vriden tillbaka.

Jag och en äldre kvinna (fyrtiotalist) brukar diskutera dessa frågor. Och hon kan för all världen inte begripa vad det är med oss åttiotalister. Hon tycker vi är egoistiska. Hon tycker vi bryr oss för mycket om karriär och arbete och för lite om barn och hem.

Hon har också snappat upp den här nygamla hemmafru-trenden. Och hon säger sig förstå den. Hon ser det som en motreaktion mot det som vi åttiotalister "håller på och ställa till med".

Någonstans kan jag förstå hennes resonemang. För något är galet i det här samhället. Det är svårt att få ihop karriär och familjeliv. Många sliter mer eller mindre ihjäl sig. Men det beror inte på att vi arbetar.

Det är fler faktorer som spelar in.

Samhället har blivit alltmer individualiserat. Vi ska själva stå och kämpa vid ruinens brant. Det är ingen som kommer och räddar dig. "Vill du så kan du" basuneras ut! Och ändå har vi väl aldrig sett och stött på så många människor som är "trötta" och "utbrända" .

BRIS gjorde en undersökning vintern 2009 som visar att fler och fler högstadietjejer blir utbrända på grund av prestationsångest. Det är allvarligt. Studien kritiserar bland annat hur skolan använder sina resurser, man kanske inte ska trycka in en massa kunskaper i unga människors hjärnor om inte privata relationer och andra delar i livet fungerar som de ska. Men lärarna är ju också stressade! De har också kraven på sig att deras elever ska bli perfekt stöpta in i "vill du så kan du" - mantrat.

Och inte nog med att vi ska förverkliga oss själva på arbetsmarknaden, nu ska vi också vara hemmafruar. Återigen.

Alltså. En människa klarar inte hur mycket som helst. Det finns en gräns. Och den är nådd.

Det vi behöver är andra ideal. Ideal som stärker oss i den vardag vi befinner oss i. Ideal som inte gör skillnad på kvinnor och män. Ideal som accepterar och bekräftar oss för dom vi är.

Ideal som säger att det är okej att göra precis det man kan och mäktar med.

Och som vi alla vet så är det väldigt få som klarar sig på 1 lön. Och chansen att den store, starke riddaren ska komma och rädda dig är högst osannolik.

För de flesta av oss är bara vanliga människor med vanliga jobb.

Publicera inlägg

Den heliga amningen. Igen.

Jag har precis deltagit i en av de vidrigaste så kallade debatter någonsin. En fullständig vidrig debatt där fakta, resonemang, analys och diskussion övergick i rena hot om misshandel.

Och såhär i efterhand är jag så inte förvånad över utgången. Ämnet är ju hett: Amning.

Alltså, återigen. År 2011 så finns det fortfarande människor kvar på denna jord som anser att amning är svaret på alla världens bekymmer och problem. Amning är guldet. Amning är magi.

Amning är tamejfan Jesus själv.

"Åh, du har brutit benet. Fine! Använd lite bröstmjölk så ska du se att det läker"

"Åh, din tonåring lider av en depression. Hm. Låt se, det beror nog på att du inte ammade henne/honom när hon/han var liten."

Det hela började med att en vän till mig la ut en liten notis på sin facebook. http://www.dn.se/nyheter/sverige/fel-rad-om-amning.

Bland annat anklagades min vän för att förtrycka kvinnor för att han anser att ersättning är lika bra som bröstmjölk. "Hur kan du som MAN ha mage att ha en åsikt i denna fråga, du kommer ju varken amma eller föda barn!!"

Han och några till i debatten, inklusive jag som anser att mjölkersättning är en minst lika fullgod mat- och trygghetskälla, fick minsann veta att vi var de dummaste människor som någonsin gått i ett par skor.

"Bröstmjölk är ju det naturliga".

Det som stör mig mest i denna så kallade debatt (ja, förutom att hot om misshandel förekom) är dessa Kvinnor som anser sig ha egenrätt till barnet bara för att de burit barnet i sin mage.

Barnet har två föräldrar (i de flesta fall). Och dessa två föräldrar har lika stor rätt till sitt gemensamma barn.

Ingen på grund av kön har ensamrätt. Varken mamman eller pappan eller vilken konstellation man nu än har, har ensamrätt. Om allt fungerar som det ska (ingen missbrukar, misshandlar, förgriper sig och så vidare) så har banne mig båda föräldrarna rätt till sitt barn.

Måste jag säga det igen?

Och en central del i nyfödda människors liv som vi alla vet är: mat och återigen mat.

Maten är tryggheten. Det handlar om överlevnad. Man har ju idag övergått från det förlegade; "ge barnet mat var fjärde timme-rådet" till "ge barnet mat när de helst vill -rådet". Barnet ska vara tryggt. Punkt. Inget barn ska behöva tro att de kommer dö. Inget barn ska behöva undra om det blir mätt idag.

Och en av de finurliga grejerna med mjölkersättning är att båda föräldrarna kan stilla barnets hunger och därigenom skapa trygghet och närhet. Wow! Vilken grej va?!

Båda två!! Det är ju helt fantastiskt.

Men nej, det tänker ju inte alla på. Speciellt inte kvinnor som anser att kvinnor som jag som jobbar (ja, hur kan man göra något så fruktansvärt, jobba och tönta sig) bara är skit. Jag borde ju vara hemma och mjölka och baka cupcakes hela dagarna!

Vad gäller vår dotters trygghet tycker jag vi fick till det ganska bra. Amning och flaska. Vi körde en kombo.

Men: "Marita, du måste komma ihåg att det är på DITT ansvar om du börjar ge henne ersättning".

Detta sa alltså en av sjuksystrarna på det så kallade "amningsvänliga" BB till mig när min dotter hade skrikit av hunger i tre dygn.

Det är sjukt. Det är misshandel.

Och sen har vi det här med Moderligheten. Man är ju inte en riktig Moder om man inte ammar. Man är ju inte en riktig Moder om man börjar jobba efter 14 månader. Är man en riktig Moder ska man helst sluta jobba, amma barnen tills dom börjar på universitetet och man ska för Guds skull inte tro att man är något annat än en mamma.

Som förstföderska är det lätt att tro på alla råd och rön. Man är helt nollställd. Man har ingen aning om vad som komma skall.

Man litar inte på sig själv. Jag minns att jag skrev i min dagbok på dotterns sjätte levnadsdag.

"Det kommer bli svårt det här. Med mammarollen alltså. Det är så stort. Enormt. "

Och när man känner så är det baske mig lätt att gå på uppmaningar som:

"Det är på DITT ansvar som du ger ersättning"

Förutom denna lilla klämkäcka kommentar så minns jag en annan episod från förlossningen. Det var när jag vaknade upp på intensiven en sisådär 3 timmar efter dotter anlänt. Min första tanke var: "Var är dotter?" Hon fanns inte där. Inte dotterns far heller. Trots att jag var i någon slags morfindimma kom paniken. "Var tusan är min dotter?". Jag lyckades väsa fram något till personalen och de fixade omedelbums så att dotter kom upp.

Och det är nu det intressanta händer.

För där ligger alltså jag. En nysnittad förstföderska som precis genomlevt en av dom mest traumatiska händelser någonsin i mitt tjugoåttaåriga liv. Jag gråter och snorar och fattar ingenting. Jag har så jävla ont och jag är så jäkla hög på allehanda mediciner och hormoner och är knäpp och tokig och lycklig och allt på samma gång, men framförallt har jag djävulskt ont. Och då säger hon det, sjuksköterskan, samtidigt som hon utan att fråga mig börjar knäppa upp min sjöblöta särk:

"Du har väl tänkt att amma? "

På något sätt visar den här lilla episoden precis det jag och många fler försöker hävda i den så kallade amningsdebatten:

Amningen är och har blivit så helig att förespråkarna i princip är beredda att gå över lik för att få sin tro igenom.

Och det här måste det sättas stopp för. Det måste sättas stopp för denna fundamentalism.

Visst erkänner även jag att bröstmjölk är bra. Den är nyttig och skapar trygghet och närhet, MEN, ersättningen har samma egenskaper.

För bara för att man ger ersättning så innebär ju inte det automatiskt att man kastar barnet i säng med en flaska och ber dom hålla käften. Man kan skapa minst lika mycket trygghet och närhet med ersättning.

Och framförallt: pappan kan också delta!

Som ett litet avsluta på detta inlägg vill jag bara påminna alla Moderliga Mödrar om den så kallade fula verkligheten som Mia Skäringer talar om:

I den fula verkligheten så kan och vill inte alla mammor amma. I den fula verkligheten sitter inte mammorna med rosiga kinder och glorian lysande kring skallen och smuttar på en kaffe latte medan bebis ligger och jollrar vid tutten.

För i den fula verkligheten är vi alla svettiga, trötta och bleka.

I den fula verkligheten gör det ont att amma. I den fula verkligheten blir inte alla bebisar mätta av bröstmjölk. I den fula verkligheten vill inte ens alla bebisar ta bröstet.

Och sist men inte minst: I den fula verkligheten så struntar den nyfödda människan i varifrån maten kommer. Det enda som räknas är att den kommer.