hemma ett år

Ett personligare inlägg.

Om två veckor har jag varit hemma ett år. Ja, jag gick hem lite tidigare innan dotter kom, ville vila upp mig och sådär. Och jag kom på en grej idag. Jag kom på att jag gillar att jobba. Verkligen, verkligen gillar att jobba. Arbeta och slita hårt. Jag älskar att prestera.

Jag älskar att ha en deadline att skynda emot, jag älskar att skriva dokumentationer, jag älskar att tänka, jag älskar att bolla idéer, jag älskar att fixa låtar till mina elever, jag älskar att bli ställd på ruinens brant. Jag älskar att slita.

Mja, jag måste ju såklart ha lite pauser emellanåt, men i det stora hela så är det min grej. Att slita. Det finsk arvet var det någon som sa.

Och nu när den första slit-tiden med dotter är över, när den första chocken över mammaskapet lagt sig så sliter jag inte så mycket. Det är mest lek och bus hela dagarna. Visst finns det dagar då det slits mer än andra, men i det stora hela är det en rätt lugn vardag.

Jag försöker slita med hem och hushåll, men det är verkligen inte min grej. Jag tycker inte det är så roligt. Jag menar, jag skulle ju kunna slita med att måla om eller organisera i skåpen eller bygga någon liten hylla eller liknande, men jag vill slita med min hjärna.

För jag vill att hjärnan ska slita och jag vill stånga mitt huvud blodigt. Och det får jag inte utlopp för just nu.

Igår så behövde jag lite miljöombyte, karln var ledig så vi gjorde det ihop. Åkte iväg och ja, gjorde vaddå? Jo. Shoppade. Det är också någonting jag tycker är extremt tråkigt. Helst vill jag att någon annan ska prova mina kläder och helst vill jag att någon annan ska bestämma vad jag ska ha på mig. Men i den här vardagen som jag lever i nu, föräldraledigvardagen, så blir shopping en av de mest hjärnaktiverande grejer som händer. Antagligen för att jag tycker det är så jobbigt.

Det gillas inte.

Kanske det är därför som rätt många föräldraledig sticker och shoppar och tränar och renoverar och bakar och fixar och målar och donar. För att de behöver aktivera sin hjärna?

Nu menar jag inte att det inte är hjärndött (ursäkta ordvalet, men hittar inget bättre just nu) att umgås med sitt barn och leka och aktivera det, men kanske det är så att vi människor behöver lite både och?

Och JA. För att inga arga miner ska uppstå (har haft svårt för det på sistone, arga miner, orkar inte ta striden riktigt): jag älskar min dotter mest av allting på hela jorden och jag skulle ge mitt liv för henne,

men, jag behöver mer. Jag behöver ställas inför andra problem och andra svårigheter OCKSÅ. Jag behöver vara i "verkligheten" också för att inte sunka ihop totalt.

Jag kommer börja arbeta om 2 och en halv månad. Och det känns hur bra som helst. Men det ligger också en liten ångest i det med. Det ska inte vara lätt ...

Varför? Ja. Jag gillar ju att prestera. Och det jag då har börjat fråga mig är om jag presterat ordentligt under detta föräldralediga år? Har jag verkligen spenderat så mycket tid som möjligt med min dotter? Har jag verkligen tagit vara på den här tiden? Har jag verkligen gjort allt jag kan för att min dotter ska känna sig trygg och må bra och utvecklas?

Jag tror det. Men jag är inte säker.

Men som jag sagt förut, föräldraledighetsåret eller månaderna är en kort tid i mitt och hennes liv. Det är en liten passus. En specialverklighet. Vi kommer spendera resten av vår tid tillsammans i det "vanliga" livet där man arbetar och lämnar på förskolan och skolan och så vidare.

Och ja, kanske jag kommer längta tillbaka till denna verklighet när jobbet väl sätter igång,

men jag kan ändå inte komma ifrån känslan att det är dags att gå vidare nu. Jag behöver lite nya inputs.

Så en fråga till er få stackare som läser bloggen: hur var det för er att börja arbeta efter föräldraledigheten? Befrielse? Ångest? Blandat? Berätta! Vill veta.